I april beviljades Sydafrikas statliga elbolag Eskom ett lån från Världsbanken på 3,75 miljarder dollar. Endast 20% av lånet är reserverat för förnybar energi, resten ska användas till att bygga ut landets kolkraft – trots att landet ur koldioxidhänseende redan är det skitigaste i Afrika. Tor Billgren ser Sydafrikas konstnärer bearbeta landets paradoxala förhållande till hållbar utveckling och kretsloppstänkande.
Jag gick genom korridor efter korridor, uppför trappor och nerför trappor, men hittade inte det jag sökte. Påsen med tomma vinflaskor klirrade i ena handen, i den andra dunsade tidningspåsen tungt mot väggen. Jag vågade inte knacka på hos de namibiska tjejerna i grannlägenheten och fråga hur de gjorde, för jag visste att de bara skulle stirra och brista ut i gapskratt när de smällt igen dörren efter mig. De har förmodligen aldrig tagit i en tom vinflaska – det är hembiträdets heliga uppgift. Precis som all annan sophantering.
Till slut återvände jag till platsen där jag började, soprummet.
- Det är alltså så här det fungerar, tänkte jag bistert. Ingen sortering alls...
Långsamt och högtidligt nedsänkte jag flaskpåsen i en soptunna för blandat avfall, och tidningarna i en annan. Jag tänkte på den 77-åriga damen i Skara som 2006 åtalades för att hon hade lämnat ett uttjänt stekjärn nedanför en återvinningscontainer för metall. Jag tänkte på sopgubbarna som skulle kunna få glasskärvor i ryggen.
Men jag behövde inte oroa mig länge.
För några dagar senare lade jag märke till hur trappstäderskan rullade ut husets alla soptunnor på trottoaren på andra sidan elstängslet. Och fram kom, som ur rännstenen, magra och slitna människor med toppluva och skägg. De började med vant handlag gå igenom det stinkande innehållet och sorterade det i sina vagnar – en för metall, en för papper, en för glas. Vagnar som när de är fulla rullas till nån lumpuppköpare som betalar några cent per kilo.
Dave Robertson: Paper Trails (utdrag)
På några dagar gick jag från föreställningen att Sydafrika helt saknar system för återvinning till insikten att återvinningen förmodligen är mångdubbelt effektiv jämfört med Sverige. För i Sverige är drivkraften känslan av ett gott samvete för den som sköljer ur sitt mjölkpaket och viker ihop det på det rätta finurliga sättet. I Sydafrika är drivkraften hunger.
I fotografen Dave Robertsons vidvinklade bilder ”Paper Trails” ser man dessa samlare glimta till med sina vagnar. De framträder liksom utsuddat – urbana skuggexistenser som dväljs i en parallell verklighet, men som dyker upp så fort det säger KLÅNK i soptunnan eller prasslar till av en tidning som blåst av ett cafébord. Jag ser bilderna på biennalen Spier Contemporary i Kapstadens magnifika City Hall – känd bland annat för att det var härifrån Nelson Mandela gjorde sitt första framträdande i frihet på kvällen den 11 februari 1990.
Och de buckliga plastflaskorna, metallskrotet och glasbitarna återkommer i fler verk på den stora utställningen. På golvet i en av salarna ligger de utspridda i form av Jacki McInnes blyskulpturer. Skräp för de flesta. Försörjning för andra. Verket är uppkallat efter ”House 38” som är hem för 200 människor och informell sorteringscentral i landets finansiella centrum Johannesburg.
Jacki McInnes: House 38
Carolyn Parton: 24925 kg Landscape
Carolyn Parton kommenterar återvinningstanken från ett annat håll. Hon samlar bråte efter målerifirmor – tapetrester och färgremsor – som hon sedan trycker ihop till collage. I verket ”24,925 kg Landscape” uppstår en virvlande känsla av människor som dansar runt eldar. På ett elegant och enkelt sätt demonstrerar hon återvinningens potential. Dels genom att skapa något oerhört vackert. Dels genom att ur sopor framställa konstföremål som är värda tiotusentals rand.
I David Koloanes suggestiva kolteckningar “A Downtown Symphony” tas en annan aspekt av landets förhållande till resurser och hushållning upp: kollektivtrafiken och persontransporterna. Teckningarna kretsar kring de taximinibussar som utgör ryggraden i det sydafrikanska transportsystemet. I alla fall för de fattiga i kåkstäderna; medelklassmänniskorna är på ett närmast maniskt sätt knutna till sina bilar. Timme efter timme köar de – en och en – från förorterna in till Kapstaden och tillbaka. Det kommer naturligtvis inte på fråga att ta tåget, trots att det går var tionde minut på morgonen. Det betraktas nämligen vara osäkert. Och lite väl, vad ska man säga – svart och underklass… Det gäller att hålla distansen när man väl har kommit upp sig.
David Koloane: Downtown Symphony
Det är lätt att förundrats över att ett land med så många fattiga människor inte har ett bättre utbyggt bussystem. Som till skillnad från taxibilarna går på tidtabell, så att de som är så lyckligt lottade att de har ett jobb kan komma i tid. Som kan ta ombord handikappade. Och som inte styrs med gangstermetoder. Uttrycket ”Taxi Violence” är så vedertaget att det finns ett sydafrikanskt rockband som heter så. Taxiföretagen strider om rutter och territorier, och då och då smäller det. När myndigheterna det senaste året har försökt införa en mer uppstyrd och framförallt säker bussbaserad kollektivtrafik inför VM, har de stökigaste taxioperatörerna strejkat och ställt till med kaos för att stoppa konkurrensen.
I David Koloanes bilder ser man dessa eviga karavaner av taximinibussar flöda genom townshipen. Han tecknar dem skissartat och flyktigt, så att de tar formen av de ”rullande likkistor” som de allt för ofta förvandlas till i verkligheten. Som i Gordon Frouds ”Taxi Crash”, en skulptur av en kullbytterad minibuss.
Kritiken är tydlig i verken. Men det finns också något meditativt över Koloanes bilströmmar. Ett melankoliskt konstaterande om att det är så här det är – och kanske kommer att förbli – på platser som Soweto, Khayelitsha och Gugulethu.
För det är inte bara att stövla in och förespråka förändring av allt man inte känner igen från hemmaplan. Det är inte bara att komma ner med biståndsmiljarder och europeiska modeller och säga ”det här funkar för oss så det måste funka för er också”. Den sydafrikanska paradoxen är att landet å ena sidan är i behov av ett ansvarsfullare och medvetnare tillvaratagande av landets begränsade resurser. Men att detta å andra sidan i viss utsträckning skulle slå mot redan förfördelade grupper. För trots att taxiindustrin på många sätt är undermålig, är den en viktig del av landets ekonomi, eftersom den till största delen ägs och drivs av svarta entreprenörer. Och är det något det fortfarande väldigt segregerade Sydafrika behöver, är det företagare som genererar kapital, arbetstillfällen och infrastruktur i svarta områden.
På samma sätt skulle ett ökat återvinnings- och sorteringsmedvetande hos allmänheten slå mot lumpsamlarna – samtidigt som man naturligtvis också måste fråga sig hur rimligt det är att ha ett återvinningssystem som förutsätter att vissa människor ska vara så desperata att de måste ägna sig åt något så hälsovådligt och ovärdigt som att gräva i sopor.
Landet befinner sig i ett limbotillstånd, ett läge där allt fungerar – men ofta till väldigt högt pris för enskilda individer. Den stora risken är att detta status quo blir ett bekvämlighetstillstånd, som hämmar initiativ till reformer.
Själv lägger jag fortfarande mina flaskor i soptunnan, avsköljda i förslutna påsar och alltid överst i tunnan så att lumpsamlarna slipper rota bland jästa potatisskal och fiskrens. Men snälla, kom ner och slå mig i huvudet om jag för en sekund skulle ge sken av att jag därmed gjorde någon skillnad för dem som inget har. Rätt i pannan, tack.
Jag gick genom korridor efter korridor, uppför trappor och nerför trappor, men hittade inte det jag sökte. Påsen med tomma vinflaskor klirrade i ena handen, i den andra dunsade tidningspåsen tungt mot väggen. Jag vågade inte knacka på hos de namibiska tjejerna i grannlägenheten och fråga hur de gjorde, för jag visste att de bara skulle stirra och brista ut i gapskratt när de smällt igen dörren efter mig. De har förmodligen aldrig tagit i en tom vinflaska – det är hembiträdets heliga uppgift. Precis som all annan sophantering.
Till slut återvände jag till platsen där jag började, soprummet.
- Det är alltså så här det fungerar, tänkte jag bistert. Ingen sortering alls...
Långsamt och högtidligt nedsänkte jag flaskpåsen i en soptunna för blandat avfall, och tidningarna i en annan. Jag tänkte på den 77-åriga damen i Skara som 2006 åtalades för att hon hade lämnat ett uttjänt stekjärn nedanför en återvinningscontainer för metall. Jag tänkte på sopgubbarna som skulle kunna få glasskärvor i ryggen.
Men jag behövde inte oroa mig länge.
För några dagar senare lade jag märke till hur trappstäderskan rullade ut husets alla soptunnor på trottoaren på andra sidan elstängslet. Och fram kom, som ur rännstenen, magra och slitna människor med toppluva och skägg. De började med vant handlag gå igenom det stinkande innehållet och sorterade det i sina vagnar – en för metall, en för papper, en för glas. Vagnar som när de är fulla rullas till nån lumpuppköpare som betalar några cent per kilo.
Dave Robertson: Paper Trails (utdrag)
På några dagar gick jag från föreställningen att Sydafrika helt saknar system för återvinning till insikten att återvinningen förmodligen är mångdubbelt effektiv jämfört med Sverige. För i Sverige är drivkraften känslan av ett gott samvete för den som sköljer ur sitt mjölkpaket och viker ihop det på det rätta finurliga sättet. I Sydafrika är drivkraften hunger.
I fotografen Dave Robertsons vidvinklade bilder ”Paper Trails” ser man dessa samlare glimta till med sina vagnar. De framträder liksom utsuddat – urbana skuggexistenser som dväljs i en parallell verklighet, men som dyker upp så fort det säger KLÅNK i soptunnan eller prasslar till av en tidning som blåst av ett cafébord. Jag ser bilderna på biennalen Spier Contemporary i Kapstadens magnifika City Hall – känd bland annat för att det var härifrån Nelson Mandela gjorde sitt första framträdande i frihet på kvällen den 11 februari 1990.
Och de buckliga plastflaskorna, metallskrotet och glasbitarna återkommer i fler verk på den stora utställningen. På golvet i en av salarna ligger de utspridda i form av Jacki McInnes blyskulpturer. Skräp för de flesta. Försörjning för andra. Verket är uppkallat efter ”House 38” som är hem för 200 människor och informell sorteringscentral i landets finansiella centrum Johannesburg.
Jacki McInnes: House 38
Carolyn Parton: 24925 kg Landscape
Carolyn Parton kommenterar återvinningstanken från ett annat håll. Hon samlar bråte efter målerifirmor – tapetrester och färgremsor – som hon sedan trycker ihop till collage. I verket ”24,925 kg Landscape” uppstår en virvlande känsla av människor som dansar runt eldar. På ett elegant och enkelt sätt demonstrerar hon återvinningens potential. Dels genom att skapa något oerhört vackert. Dels genom att ur sopor framställa konstföremål som är värda tiotusentals rand.
I David Koloanes suggestiva kolteckningar “A Downtown Symphony” tas en annan aspekt av landets förhållande till resurser och hushållning upp: kollektivtrafiken och persontransporterna. Teckningarna kretsar kring de taximinibussar som utgör ryggraden i det sydafrikanska transportsystemet. I alla fall för de fattiga i kåkstäderna; medelklassmänniskorna är på ett närmast maniskt sätt knutna till sina bilar. Timme efter timme köar de – en och en – från förorterna in till Kapstaden och tillbaka. Det kommer naturligtvis inte på fråga att ta tåget, trots att det går var tionde minut på morgonen. Det betraktas nämligen vara osäkert. Och lite väl, vad ska man säga – svart och underklass… Det gäller att hålla distansen när man väl har kommit upp sig.
David Koloane: Downtown Symphony
Det är lätt att förundrats över att ett land med så många fattiga människor inte har ett bättre utbyggt bussystem. Som till skillnad från taxibilarna går på tidtabell, så att de som är så lyckligt lottade att de har ett jobb kan komma i tid. Som kan ta ombord handikappade. Och som inte styrs med gangstermetoder. Uttrycket ”Taxi Violence” är så vedertaget att det finns ett sydafrikanskt rockband som heter så. Taxiföretagen strider om rutter och territorier, och då och då smäller det. När myndigheterna det senaste året har försökt införa en mer uppstyrd och framförallt säker bussbaserad kollektivtrafik inför VM, har de stökigaste taxioperatörerna strejkat och ställt till med kaos för att stoppa konkurrensen.
I David Koloanes bilder ser man dessa eviga karavaner av taximinibussar flöda genom townshipen. Han tecknar dem skissartat och flyktigt, så att de tar formen av de ”rullande likkistor” som de allt för ofta förvandlas till i verkligheten. Som i Gordon Frouds ”Taxi Crash”, en skulptur av en kullbytterad minibuss.
Kritiken är tydlig i verken. Men det finns också något meditativt över Koloanes bilströmmar. Ett melankoliskt konstaterande om att det är så här det är – och kanske kommer att förbli – på platser som Soweto, Khayelitsha och Gugulethu.
För det är inte bara att stövla in och förespråka förändring av allt man inte känner igen från hemmaplan. Det är inte bara att komma ner med biståndsmiljarder och europeiska modeller och säga ”det här funkar för oss så det måste funka för er också”. Den sydafrikanska paradoxen är att landet å ena sidan är i behov av ett ansvarsfullare och medvetnare tillvaratagande av landets begränsade resurser. Men att detta å andra sidan i viss utsträckning skulle slå mot redan förfördelade grupper. För trots att taxiindustrin på många sätt är undermålig, är den en viktig del av landets ekonomi, eftersom den till största delen ägs och drivs av svarta entreprenörer. Och är det något det fortfarande väldigt segregerade Sydafrika behöver, är det företagare som genererar kapital, arbetstillfällen och infrastruktur i svarta områden.
På samma sätt skulle ett ökat återvinnings- och sorteringsmedvetande hos allmänheten slå mot lumpsamlarna – samtidigt som man naturligtvis också måste fråga sig hur rimligt det är att ha ett återvinningssystem som förutsätter att vissa människor ska vara så desperata att de måste ägna sig åt något så hälsovådligt och ovärdigt som att gräva i sopor.
Landet befinner sig i ett limbotillstånd, ett läge där allt fungerar – men ofta till väldigt högt pris för enskilda individer. Den stora risken är att detta status quo blir ett bekvämlighetstillstånd, som hämmar initiativ till reformer.
Själv lägger jag fortfarande mina flaskor i soptunnan, avsköljda i förslutna påsar och alltid överst i tunnan så att lumpsamlarna slipper rota bland jästa potatisskal och fiskrens. Men snälla, kom ner och slå mig i huvudet om jag för en sekund skulle ge sken av att jag därmed gjorde någon skillnad för dem som inget har. Rätt i pannan, tack.
Publicerad i förkortad version i Göteborgs-Posten den 17 juni 2010
______________________________
Spier Contemporary presenterar i år verk av 100 konstnärer som har valts ut av en jury. Utställningen visades i City Hall i Kapstaden fram till den 14 maj, och vandrade därefter vidare till Museum Africa i Johannesburg och slutligen Durban Art Gallery. Spier är en vingård utanför Stellenbosch som ofta sponsrar kulturevenemang.
