Internet stort problem inför Fotbolls-VM 2010

av TOR BILLGREN

När räkneverket på elmätaren närmar sig noll måste jag promenera till kommunalhuset och köpa elektricitet. Bakom en inglasad trädisk sitter en dam som inte verkar ha någon annan arbetsuppgift än just att sälja ström. Hon kan dock aldrig svara på vad det kostar, utan frågar istället hur mycket jag tänkt betala. Sen ger hon mig en kod som jag går hem och knappar in i elmätaren – och vips har strömmen fyllts på.

Detta ”pre paid”-system är vanligt för många tjänster i Sydafrika. Den i Sverige mer förekommande modellen med abonnemang på saker som el, mobiltelefon och Internet är mer sällsynt, vilket beror på att ekonomin i hög utsträckning är kontantbaserad. Många människor saknar helt enkelt bankkonto.

Och att köpa el över disk är väl inga större problem. Värre är det med Internet. Att komma till Sydafrika med skandinaviska surfvanor är en dyr historia, eftersom man här betalar för den datamängd man använder. En gigabyte kostar cirka 180 kronor och denna kaka äts successivt upp av varje bild man öppnar, varje filmklipp man ser, varje mail man läser. Och självklart är den uppäten precis när man behöver nätet som allra mest. Dessutom är det trögflytande och störs ofta av avbrott.

Internet alltså ett stort infrastrukturellt problem för landet – ett problem som måste lösas fort, eftersom landet som bekant står värd för fotbolls-VM nästa år. Det finns ingen chans att det befintliga nätet skulle kunna mäkta den belastningen. Statliga marknätleverantören Telkom har kört en tv-reklam hela hösten (ja, det är höst här nu) där situationen förklaras mycket pedagogiskt. I filmen symboliseras Internet av ett lekplatsredskap, en kryptunnel. Och när ett barn leker i tunneln är det inga problem, men när alla hennes kompisar försöker krypa igenom samtidigt blir det tvärstopp. I slutet av filmen lovar Telkom bättring inför VM 2010: en gigantisk tunnel där man slipper krypa, utan kan gå upprätt – flera i bredd.

Dessa problem påverkar hela kulturen kring Internet i Sydafrika. Youtube är till exempel inget fenomen på samma sätt som i Sverige, eftersom en timmes högupplöst Youtube-surfande utan vidare kan gå lös på hundratals kronor. I regel råder Youtubeförbud på internetcaféer.

En annan konsekvens är att det inte finns någon nedladdningskultur att tala om. En vanlig film brukar ha en storlek på cirka 0,7 gigabyte, vilket ger en nedladdningskostnad på 126 kronor. Men är kvalitén hög kan storleken uppgå till 4 gigabyte – det vill säga 720 kronor…

Om ett år måste allt detta vara åtgärdat. Såväl långsamheten som de groteska kostnaderna. Sydafrika har alltså sin stora Internetexplosion framför sig. Hur kommer kulturen att utvecklas? Vilka rörelser kommer att uppstå? En pocket kostar ofta över hundra kronor, men en biobiljett går på 15. Betyder detta att det kommer att uppstå en piratrörelse kring litteratur i stället för film? Eller ingen alls? Internet blir vad användarna gör det till och kulturen formas kring deras behov, moral och preferenser.

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 27 maj 2009

Zumas duschmunstycke borta!

av TOR BILLGREN


Då: Zuma med den obligatoriska duschen, längst till vänster. Ur Mail & Guardian den 24 februari 2009.

I fredags hände det som analytiker, och insändarskribenter har spekulerat kring de senaste veckorna. Sydafrikas vassaste satiriker Zapiro avlägsnade det duschmunstycke som han sedan 2006 avbildat som fastvuxet i Jacob Zumas skalle. Det var efter att Zuma under en rättegång vittnade om att han tagit en dusch efter ett samlag med en hiv-smittad kvinna ”för att minimera smittorisken”, som duschmunstycket blev ett obligatoriskt inslag i Zapiros Zumakarikatyrer för att påminna om den sanslösa bristen på omdöme. Men i fredagens Mail & Guardian var duschen borta, och så gott som borta även Sunday Times.

Händelsen speglar den hoppfulla stämning som har präglat de första veckorna av Zumas presidentskap. Stridsyxorna har varit – om inte nedgrävda, så åtminstone hållna bakom ryggen. Visserligen har de helt nyligen börjat svingas igen i samband med att Västra Kap-provinsens premiärminister Helen Zille endast utnämt män i sin administration. Men på det hela taget råder en optimistisk känsla över sydafrikanskt politiskt liv just nu.

Det avmonterade duschmunstycket speglar också en djupare aspekt av Sydafrikas moderna politiska historia. Nämligen den utpräglade försoningskulturen. Den vilja att förlåta och börja om, som var förutsättningen för den världsunika övergången till demokrati under 1990-talet första hälft. Trots att det finns miljontals knutna nävar i fickorna, och trots att orättvisorna fortfarande är ett stort sår i samhället, råder det ändå någon sorts koncensus om att försoning är enda vägen framåt. Eller som kolumnisten Fred Khumalo uttryckte det i förra veckans Sunday Times: ”När allt kommer omkring, förlät vi flera av apartheidtidens värsta mördare”. Så varför då inte ge Zuma en chans att visa sig värdig som landets president?


Nu: Duschmunstycke av. Ur Mail & Guardian den 15 maj 2009.

(Publicerad i förkortad form i Sydsvenskan den 19 maj 2009.)

Konstfiasko som speglar naivitet

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)

Zumas regering: Kommentar

Zuma rörde runt i regeringsgrytan ordentligt när han i söndags presenterade sin regering. Endast tre poster förblev oförändrade och flera departement bytte namn – Foreign Affairs blev till exempel International Relations.

Största förändringen – men knappat någon överraskning – är att Trevor Manuel lämnar finansministerposten, som han haft i 13 år. Men det var inte bara för att det var dags att gå vidare; förra året gifte han sig dessutom med Maria Ramos, den nya chefen för storbanken ABSA. I Zumas regering blir Manuel chef för den nyinrättade planeringskommissionen. Ny finansminister blir Pravin Gordhan.

ANC-veteranen och affärsmannen Tokyo Sexwale blir bostadsminister – eller Human Settlements, som departementet kommer att kallas fragment. Han var en av de påtänkta efterträdarna till Nelson Mandela i slutet av 90-talet, och lämnade politiken när posten gick till Thabo Mbeki. Men nu är han alltså tillbaka.

Barbara Hogan var den enda ministern som protesterade mot att Dalai Lama nekades visum till landet i samband med den fredskonferens som skulle hållas i mars. Händelsen ledde till så många avhopp att konferensen fick ställas in helt. Hogan fick mycket kritik för att hon offentligt tog avstånd från den nationella policyn och det har spekulerats kring att hon skulle få sparken från regeringen för sin obstinata hållning. Men hon omplaceras bara: från hälsominister till minister för Public Enterprises. En positiv signal från Zuma om att kritik inte bara är tillåten, till och med utan välkommen.

Den mest positiva förändringen är att utbildningsdepartementet delas i två delar – ett för grundläggande utbildning och ett för högre. En utmärkt och nödvändig åtgärd, eftersom utbildningsfrågan är en av landets största och hittills mest misslyckade utmaningar.

Minister för högre utbildning blir kommunistpartiets (SACP) generalsekreterare Blade Nzimande. ANC har regerat med stöd från COSATU (motsvarigheten till LO) och kommunistpartiet sedan 1994, så det var knappast någon skräll att Zuma fiskade upp sociologidoktorn Nzimande till regeringen. Och kanske är det just en kommunist som behövs för att kunna driva igenom det landet är i så skriande behov av: gratis universitetsutbildning.

Största överraskningen är att Pieter Mulder blir biträdande minster för skog och fiskeri. Han är partiledare för ett av de mer extrema oppositionspartierna, Frihetsfronten Plus, ett vitt separatistparti, vars politiska mål är att grunda en vit, självständig stat i Norra Kap-provinsen. Partiet fick endast 0,83 % i årets val - deras sämsta resultat hittills. På presskonferensen förklarade Zuma sitt val med att ”Pieter Mulder är Sydafrikan!”

Zuma och fruarna

Barbara, Hillary, Laura – och nu Michelle. USA:s första damer får allt mer framträdande roller på scenen bredvid sina presidentmakar. Men när ANC-ledaren Jacob Zuma idag svärs in som Sydafrikas fjärde postapartheidpresident är det inte lika självklart vem som kommer att göra honom sällskap. Sizakele, Nompumelelo eller Thobeka?

Frågan om Zumas polygama familjeförhållanden har debatterats friskt i medierna under våren. Dels på ett lättsamt och raljant sätt som jag gjorde här ovan. Dels på ett mer filosofiskt och juridiskt plan. Flera feministiska debattörer argumenterar för att polygami inte är förenligt med konstitutionens krav på lika rättigheter för alla medborgare.

En annan invändning handlar om hiv/aids. För det är just det utbredda bruket att ha flera sexpartners som är den huvudsakliga motorn bakom Sydafrikas hiv-epidemi. Hur bra är det då att landets president förkroppsligar just den motorn? Zuma brukar försvara sig med att han genom sina äktenskap åtminstone är öppen med att ha flera partners, istället för att vänsterprassla. Bättre att ha hustrur med reglerad juridisk och ekonomisk trygghet, än älskarinnor som inte har några rättigheter alls.

Flera känsliga frågor korsar varandra i debatten. Kulturella sedvänjor, jämställdhet, folkhälsa – men också pressetik och personlig integritet. För Zuma har väl rätt till ett privatliv? Det anser t.ex. den respekterade politiske kommentatorn Steven Friedman, som annars är mycket ANC-kritisk. Saken angår ingen utom Zuma, fastslog Khathu Mamaila på Sydafrikas pressetiska råd i en intervju härom månaden. Och tillade: ”Det är ju hans fruar.”

Nåja, man kan åtminstone glädjas över att det kommer att röras runt ordentligt i grytan under statsbesök och mottagningar runt om i världen de kommande åren.

(Publicerad i Sydavenskan den 9 maj 2009)