Maktmonopolet dröjer sig kvar

Axess nr 9 2013 hade temat förtroende och medborgarskap. Vad händer med demokratin när misstron växer mellan väljare och valda? Jag skrev en text om situationen i Sydafrika, där jag undersökte vilka konsekvenser ANC:s hegemoniska status får för demokratin i landet.

"Du kan aldrig få en självsäker medborgare om han eller hon inte är ekonomiskt självständig. Regeringen kommer att försöka upprätthålla sitt inflytande över fattiga samhällen genom löften om att ta itu med deras problem. Detta gör de fattiga beroende av regeringen och följaktligen rädda för att utmana den."

Hela texten ligger här.

Vit makt

I Axess Magasin nr 8 2013 recenserade jag boken "The Last Afrikaner Leaders" av historikern Hermann Giliomee.

"...det är inte empatiska frosserier i offrens lidande som gör oss visa av historien. Vill vi lära oss något på riktigt, gör vi klokast i att sätta oss in i och förstå mekanismerna hos förtryckaren."

Hela texten här.

Nelson Mandela 1918-2013

av TOR BILLGREN

Nelson Mandela avled den 5 december. I den minnestext jag skrev för Sydsvenskan påpekade jag att Mandela de sista åren hanterades som en ägodel, att han slets som en plyschkanin mellan olika politiska och ekonomiska intressen. Det ser vi i högsta grad även nu efter hans död; politiker och opinionsbildare från både höger och vänster gör allt för att ta billiga politiska poänger på olika föreställningar om vem han egentligen var och vad han egentligen stod för. En del debattörer konstaterar yrvaket och med buller och bång att han i grunden var revolutionär och förespråkade en väpnad kamp. Nå, det är väl bra att 80- och 90-talets översminkade och glorifierade bild äntligen ifrågasätts.

Den enda texten jag hittills kan rekommendera, är den sydafrikanske journalisten Rian Malans lysande och typiskt raljerande artikel i The Telegraph. (Den som får mersmak av Malan kan söka på Rian här på bloggen med hjälp av sökfunktionen, jag har skrivit en hel del om hans böcker och intervjuat honom.)

Personligen tänker inte försöka ringa in den sanne Mandela. Jag skrev en recension av tre böcker om honom som kom på svenska förra året, det får räcka. Istället hänvisar jag till Mandelas egna ord. I två tal vid rivoniarättegången, i vilken han senare dömdes till livstids fängelse, benar han på ett kristallklart sätt ut apartheidsystets orättvisor, absurditeter och orimligheter. Han förklarar också varför han tog initiativ till den väpnade kampen, som startade 1961:

"Black man in a white court": Nelson Mandela's First Court Statement

28 oktober 1962

Nelson Mandela's statement from the dock at the opening of the defence case in the Rivonia Trial

20 april 1964

Man kan också lyssna till talen. Radioteatern sände en föreställning som bygger på båda talen samband med hans död.

 

Bokrecension: A bantu in my Bathroom

av TOR BILLGREN

Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
Bookstorm & MacMillan, Johannesburg

Jag gör en snabb sökning på Gum Tree, Sydafrikas motsvarighet till Blocket. Kategori: Rum uthyres. Jag behöver bara klicka igenom ett dussintal annonser för att hitta vad jag är ute efter; ett rum i Kraaifontein utanför Kapstaden med eget badrum, ”idealiskt för ensamstående, vit yrkesarbetande person”. Ordet vit är fetat. En annan uthyrare upplåter två rum i sitt hus i Amanzimtoti utanför Durban. ”Men, snälla, inga svarta. Mina hundar är inte vana vid det nya Sydafrika. Ni kommer bara att bli besvikna.” Jag hittar även annonser som uttrycker preferenser typ ”muslimsk kille” och ”zimbabwier”, men detta med vitheten är vanligast.

Den här typen av annonsering är utgångspunkten för titeltexten i Eusebius McKaisers essäsamling ”A bantu in my bathroom”, ungefär ”En svart person i mitt badrum”. Han skriver om hur han ringer upp en kvinna som annonserat efter en vit hyresgäst och ber henne berätta hur hon tänker. ”Vad är det med det”, svarar hon. ”Jag vill bo med människor jag kan relatera till.” Och det är förstås rimligt. Hon avslutar dock samtalet innan McKaiser får tillfälle att ställa den avgörande följdfrågan: varför hon utgår från att en människas egenskaper och uppförande sitter i hudfärgen?

Om vi är intresserade av att komma till botten med rasismen, så måste vi börja i det privata, argumenterar McKaiser. I badrummet. Det är lätt att i teorin vara emot rasistiska föreställningar och ”gilla” antirasistiska facebook-kampanjer – men åsikten i sig är helt värdelös om den inte också omsätts i praktiken.

Eusebius McKaiser är en välkänd debattör och akademiker i Sydafrika. Han är född 1979 och uppvuxen i en kåkstad i Grahamstown, och har bland annat studerat filosofi vid Oxford, där han också slipade sin talekonst. Idag är han verksam som politisk analytiker vid Wits-universitetets etikcenter i Johannesburg, men även som intervjuare i tv, debattcoach, krönikör i landets främsta tidningar och programledare för ett populärt talk radio-program, lite som Ring P1.

”A bantu in my bathroom” består av sjutton essäer som tar upp sådant som sydafrikaner generellt undviker att tala om, framförallt rörande sexualitet, ras, machokultur, hiv och våld. Hans metod stavas uppriktighet och självutlämnande. På ett ofta hänsynslöst sätt utgår han från det privata, sätter det i ett större sammanhang och argumenterar metodiskt för att sedan landa i en klockren slutsats.
Han talar öppenhjärtigt om sexuella preferenser och ångande kärleksnätter på hotellrum utan skydd. Han lämnar i förbigående ut sin far som hustrumisshandlare och tvekar inte att redovisa sina egna rasistiska instinkter. Det kan vara en bagatell som när han bevittnar ett gräl mellan en indisk och en svart kvinna på en parkeringsplats, och per automatik tar den svarta kvinnans parti – det vill säga den som liknar honom själv mest; han tillhör den så kallade färgade befolkningsgruppen och beskriver sig oftast som svart.

Något McKaiser lägger mycket krut på är att vederlägga den vanliga uppfattningen om att det skulle vara dags att sluta att prata om hudfärg.
– Vi har väl kommit längre än så?, brukar det heta i både Sydafrika och Sverige.
– Naturligtvis inte, är det enkla svaret.
– Men när man talar om hudfärg befäster man ju de rasistiska uppdelningarna…
– Nej igen. För så länge kategoriseringarna och diskrimineringen de facto existerar måste vi ha ett språk för att kunna tala om dessa problem. De försvinner inte genom ”språklig förnekelse”, som McKaiser kallar fenomenet.

Dessa förnekelsestrategier finns förstås även i Sverige. Ett bra exempel är den allmänna skrotningen av ordet ”ras”. Och visst, begreppet är belastat och komplicerat, men genom att avskaffa det har vi också avhänt oss en av möjligheterna att sätta ord på sammanhang och erfarenheter kopplade till hudfärg, diskriminering och rasism. (Detta tas för övrigt även upp på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt Centrum i Fittja.)

”A bantu in my bathroom” är alltså läsvärd även ur ett svenskt perspektiv. Särskilt mot bakgrund av det senaste årets debatt, där rasismen ofta framställts som ett polärt förhållande mellan ”vita kränkta män” på ena sidan och en abstrakt och homogen massa av förtryckta ickevita offer på den andra. Det är tydligen för komplicerat att medge att rasismen flödar ymnigt mellan alla tänkbara folkgrupper, även utan inverkan av vita.

Den svenska debatten signalerar såldes att det inte är själva rasismen som är problemet, utan bara viss rasism. Detta måste korrigeras snabbt och kraftfullt. Inte för att är synd om vita män för att de pekas ut, utan för att debattklimatet osynliggör, bagatelliserar och skuldbelägger offer för rasism som inte har vit, manlig avsändare. Det gäller för övrigt även t.ex. sexism och näthat.

Föreställningen att svarta inte skulle kunna vara rasister är en förolämpning, skriver Eusebius McKaiser, eftersom de därmed fråntas centrala mänskliga egenskaper, som förmågan att vara omoralisk och fördomsfull.

Ibland märks det att McKaiser framförallt är en talande retoriker. Då och då tenderar han att bli lite väl babblig och försöker övertyga genom upprepningar av halvbra argument – något som kan fungera utmärkt i karismatiska tal, men mindre bra i text. Oavsett detta är ”A bantu in my bathroom” en lysande bok om Sydafrika och sydafrikanerna just nu. Man kommer sällan ett land så nära, som när man trycker på dess smärtpunkter.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 maj 2013

Sydafrika och våldet, särskilt mot kvinnor

av TOR BILLGREN

När debattören och etikern Eusebius McKaiser var i sjuårsåldern våldtogs han av sin femtonårige kusin. Just det, det är förstås inte bara kvinnor som utsätts för sexuellt våld, utan även män och barn. McKaiser beskriver händelsen i sin essäsamling A bantu in my Bathroom som kom förra året, där han bland annat – som så många andra just nu – resonerar kring och försöker förstå Sydafrikas våldsproblematik. 

Ett annat exempel är tidskriften The Africa Report, vars aprilnummer innehåller en läsvärd text om den känsliga frågan. Den tar avstamp i två uppmärksammade mordfall i februari: den 17-åriga Anene Booysen, som gruppvåldtogs och stympades på en byggarbetsplats i Bredasdorp, och modellen Reeva Steenkamp, som sköts till döds av sin pojkvän, den världskände sprintern Oscar Pistorius, i hans flådiga hem i Pretoria. Två unga kvinnor på varsin ytterkant av den sociala skalan i Sydafrika, som gick samma våldsamma öde till mötes.

I en ursinnig artikel i Dagens Nyheter den 22 april skriver författaren Marlene Van Niekerk att Sydafrika är i krig med sig själv. Precis samma formulering använder ledaren för det nya partiet Agang, Mamphela Ramphele. "Våldsepidemin mot kvinnor och barn är ett symptom på de giftiga såren i nationens själ”, skriver hon i sin bok Conversations with my sons and daughters. 

Antalet mord i Sydafrika har visserligen gått ner. Från att länge ha legat kring 50 per dag, är de nu nere på strax över 40 – men det är förstås fortfarande en väldigt hög siffra. Enligt den officiella statistiken våldtas 3-4 kvinnor i minuten, men mörkertalet stort. I en undersökning häromåret medgav en man av fyra att de nån gång hade begått en våldtäkt. Och som Van Niekerk påpekar i sin DN-artikel – de som är mest utsatta för den våldsamma kriminaliteten, är den svarta befolkningsgruppen. Visst förekommer även många brutala rån och våldtäkter i de vita medel- och överklassförorterna och på farmerna – men i jämförelse med vad som händer i kåkstäderna, är detta en liten del. 

Alla som skriver om de här problemen försöker hitta svar på frågan varför. Och den som börjar tala om kolonialism och apartheid, blir genast beskylld för att relativisera och försöka bortförklara. Men det är oundvikligt att börja där, även om det naturligtvis inte ger hela förklaringen. För det låg i det koloniala systemets natur att det måste upprätthållas med våld. Hur skulle annars en europeisk, eller för den delen arabisk eller japansk minoritet kunna styra över en överväldigande majoritet urbefolkning? Våldet brutaliserar såväl den som utsätts för det – som den som tvingas utföra det. 

”Våldet har normaliserats”, skriver Marlene Van Niekerk. Sydafrika var en brutal polisstat under apartheidtiden. Eusebius McKaiser skriver att samhället genomsyrades av en ”våldets grammatik” som påverkade alla. Även frihetskampens revolutionsvåld på 80-talet medverkade till att normalisera våldet som problemlösning. ”Om min mor kunde stå ut med en blåtira från min far”, skriver McKaiser, ”kunde väl jag stå ut med att min äldre kusin våldtog mig”. Våld möttes med våld eller tystnad. Och denna långa våldstradition går inte att bara stänga av som när man vrider om en kran, menar McKaiser. 

Han lyfter också upp ojämlikheten som en våldsutlösande faktor. Och Sydafrika är ett av de absolut mest ojämlika länderna i världen. Ojämlikhet skapar en känsla av att vara förlorare hos den som befinner sig på botten. Och ju större skillnader mellan rik och fattig, desto större känsla av misslyckande. Ojämlikheten blir extra farlig när den kombineras med en så utbredd och solid machokultur som råder i Sydafrika. Och den är genomgående för landets alla folkgrupper. Från de vita boernas strikt kristna värderingar till många av de svarta folkgruppernas konservatism. Mamphela Ramphele skriver: ”Vår patriarkala kultur skapar en enorm press på män att leva upp till roller som ligger bortom deras kapacitet”. Ju mindre resurser man har och ju lägre man står på den sociala stegen, desto färre möjligheter har man att leva upp till de rådande manlighetsidealen, där det är mannens roll att försörja familjen. Och ilskan och frustrationen över misslyckandena riktas neråt: mot kvinnorna och barnen. 

Lösningarna då? Marlene Van Niekerk avslutar sin artikel med ett rätt generellt angrepp på regeringen, utan några konkreta idéer. Men i The Africa Report citeras Kapstadens borgmästare Patricia De Lille, som påpekar det självklara, ja, nästan banala: ”Vi måste bryta tystnaden”. Man måste göra som Eusebius McKaiser. Han berättar i sin bok hur han 25 år efter övergreppet ringer upp sin äldre kusin, och konfronterar honom. ”Våldtar du fortfarande småpojkar?” frågar han. 

Det är det steget sydafrikanerna måste våga ta. Berätta om sina erfarenheter. Vittna och älta. Och inte bara sydafrikanerna, förstås. Det här inlägget syftar inte till att peka på någon annan. Problemen som finns i Sydafrika, finns även här. Mönstren av patriarkala strukturer och havererad manlighet är i högsta grad även närvarande i Sverige. Vi får aldrig låta uppmärksammandet av våld nån annanstans bli ett sätt att försöka täcka över våra egna problem. De blir inte mindre angelägna, bara för att problemen är större på en annan plats 

Sänt i OBS i P1 den 2 maj 2013

Referenser
Crystal Orderson
”Women: the struggle for Justice”
The Africa Report (april 2013)

Mamphela Ramphele
”Conversations with my sons and daughters”
(s. 53ff)

Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
(s. 123ff)

Marlene Van Niekerk
”Kvinnor i Sydafrika tvingas leva som jagade djur”
Dagens Nyheter (22 april 2013)

Några anmärkningar om Sydafrika, apartheid och ANC

av TOR BILLGREN

I kölvattnet efter Margaret Thatchers död har jag noterat ett antal förenklingar och förhastade slutsatser i sociala medier, särskilt när det gäller Sydafrika, apartheid och ANC. Detta inlägg handlar inte om att vara för eller emot Thatcher, utan är mer generella kommentarer på påståenden och föreställningar som slentrianmässigt förekommer i debatten.

I

All afrikansk 70- och 80-talshistoria måste ses i ljuset av Kalla Kriget (precis som att man också måste ta hänsyn till kolonialismen och de före detta kolonialmakternas strävan att skydda sina intressen i sina gamla kolonier). Afrika var en spelplan för stormakternas maktambitioner och de afrikanska ländernas nyvunna eller hett eftertraktade självständighet utnyttjades av båda sidor. Att ta ett politiskt utspel ur sin Kalla Krigs-kontext och bedöma det utifrån dagens politiska verklighet är lika meningslöst som billigt.

II

Att vara skeptisk mot ANC är inte samma sak som att vara för apartheid. Det fanns på 70- och 80-talet gott om skäl att misstro ANC. Rörelsen hade starka band till Sovjetunionen och dess ledarskap utgjordes till stor del av Sydafrikas kommunistparti (SACP). Runt om i Afrika hade länder som Zambia, Tanzania, Angola och Moçambique efter självständigheten utvecklats till socialistiska eller kommunistiska enpartistater och ANC:s politik låg i liknande riktning. Dessutom ville de uppnå detta med krig mot Afrikas bäst beväpnade armé. Att vara skeptisk mot detta var inte samma sak som att förespråka förtryck av svarta. Kritik mot ANC bottnade inte per automatik i rasism, utan kunde lika gärna vila på demokratiska principer. ANC var mer än en hudfärg.

 

III

Det rådde kommunistskräck i "det vita" Sydafrika. Det viktigaste i förhandlingarna inför Nelson Mandelas frigivning var inte att han skulle ta avstånd från ANC:s väpnade kamp, utan att han skulle garantera att han inte var kommunist. Det var också först efter att Berlinmuren fallit och hotet från Sovjet därmed decimerats, som F.W. De Klerk tog steget och förkunnade att Mandela skulle släppas. Visst kan man se detta som en läglig förevändning från apartheidregimens sida, men mot bakgrund av den rådande kommunistskräcken är det helt logiskt att se murens fall som en avgörande faktor. 

IV

Att vara motståndare till sanktionerna mot Sydafrika innebar inte per automatik att man stödde apartheidregimen. Inkatha, som var den största politiska rörelsen inne i Sydafrika under 70- och 80-talet, var emot sanktioner, bland annat för att de drabbade de redan förtryckta svarta arbetarna. När jag intervjuade Inkathaledaren Mangosuthu Buthelezi 2010 svarade han så här på frågan om varför han inte kunde stödja ANC:s strategi om sanktioner:  

– Av samma anledning som ANC idag motsätter sig sanktionerna mot Zimbabwe och Mugabe. De säger att det är folket i Zimbabwe som lider mest. Det var samma sak här. Och det var inte bara Mangosuthu Buthelezis åsikt. Jag reste runt i landet, kom hit till [kåkstaden] Langa på stora möten, till Bloemfontein, Soweto, kåkstäderna i KwaZulu/Natal och aktualiserade frågan om jag skulle stödja sanktionerna. Och folket svarade alltid nej. De avfärdade sanktioner. Mitt argument var att så länge mitt folk varje måndag stod utanför fabrikerna i långa köer för att söka jobb, kunde jag inte acceptera sanktioner. Folket röstade mot dem med sina fötter i de där köerna. Det var inte de vita eller de rika som led, utan vårt folk. 
– President Zuma skattar alltid gott när jag påminner honom om att jag kallades förrädare för den hållningen på den tiden. 

Det är svårt att bedöma riktigheten i statistik från ett land som Sydafrika under apartheidtiden. Men en undersökning från 1984 visade att 75% av de svarta var emot sanktioner (professor Lawrence Schlemmer, University of Natal). Följande år kom en annan undersökning som visade omvänt resultat (Mark Orkin, Community Agency for Social Enquiry). Den belastades dock av bristande metodologi, bland annat var frågorna ledande. 

Man bör också fråga sig varför ANC förespråkade att omvärlden skulle bojkotta Sydafrika? Det enkla svaret är att det var ett moraliskt riktigt sätt att markera avstånd från den sydafrikanska regimen och sätta ekonomisk, social och kulturell press på den. Men det finns också en annan, mer kallt beräknande sida av sanktionsvapnet. ANC:s mål var att göra Sydafrika ostyrbart (ungovernable), vilket skulle uppnås genom bland annat strejker och skolbojkotter. Ju fler arga arbetare och ungdomar ute på gatorna, desto svårare skulle det vara att styra landet. Även sanktionerna kan ses som ett sätt att bidra till detta kaos, eftersom de ledde till att arbetarna förlorade sina jobb. Fattigdom, desperation och townshipvåld var mer eller mindre medvetna ingredienser i arbetet för att göra Sydafrika ungovernable. Att vara motståndare till sanktioner och bojkotter kan alltså lika gärna ha betytt att man motsatte sig det cyniska spel med människoliv som delar av ANC sysslade med.

Kommentar om Agang i SvD

av TOR BILLGREN

Kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 26 februari 2013.

Äntligen stod Mamphela Ramphele i talarstolen. Journalisternas huvuden lyftes. Och hon tillkännagav att hon nu ger sin in i politiken. Det var i Johannesburg i måndags som hon lanserade sin politiska plattform Agang – ”att bygga” på sesotho. 

Ramphele är 65 år och välbekant i Sydafrika, de senaste decennierna som styrelseproffs, universitetsledare, forskare och världsbanksdirektör. I botten är hon läkare och på 70-talet var hon en av ledarna för den geniale radikala Black Consciousness-rörelse (BC). Det är lika oundvikligt som oviktigt att nämna att hon också är mor till två av Bikos barn. BC var en viktig kraft i det politiska tomrum som uppstått efter att ANC och flera andra befrielseorganisationer förbjudits 1960. Rörelsen splittrades dock efter att Biko mördades av polisen 1977, och marginaliserades när ANC återtog initiativet under 80-talet. 

Ramphele har genom åren gått i mer liberal riktning, så det är ingen BC-rörelse hon dragit igång, även om det finns vissa drag av ideologin i hennes nyligen utkomna bok ”Conversations with my sons and daughters” (Penguin 2012). En bok som nu framstår som något av ett politiskt manifest. Hon åberopar t.ex. den antikoloniale teoretikern Frantz Fanon och vikten av psykologisk befrielse från den negativa självsyn som 350 år av kolonialt förtryck piskat in i de koloniserade folken. Hon pläderar för Sydafrikas elva officiella språk och vikten av att bemästra sitt modersmål innan man börjar med engelskan. ”Som jag längtar efter att få höra vår president tala välformulerad zulu i FN”, skriver hon. 

Annars är boken till stor del ett rasande men analytiskt angrepp på ANC. Hon konstaterar att den anda som krävs för en militant befrielserörelse, av naturliga skäl står i kontrast till de värden som måste genomsyra ett parti i en demokrati. Som så många andra afrikanska postkoloniala stater är Sydafrika fångat i en heroisk politisk kultur, där det odlas en föreställning om att landets öde står och faller med ett fåtal utvalda individer med särskilda förmågor. ANC upprätthåller framgångsrikt en myt om att befrielsen var deras gåva till folket, en myt som antiapartheidrörelserna runt om i världen i hög grad bidragit till när de gav ANC monopol på kampen och okritiskt stöd. 

ANC får alltså miljontals röster som tack för något som de medverkat till i historien, och inte för löften om framtiden. Rampheles stora poäng är att denna syn på makten gör sydafrikanerna till undersåtar istället för medborgare, vilket innebär stor skada för demokratin i landet. Av boken att döma är hennes ärende mer pedagogiskt än politiskt, och jag tror att det är en rimlig och viktig ansats. Lyckas hon slå in en kil i mönstret av slentrianröstande och inspirera väljarna till att på allvar börja utkräva ansvar av politikerna, har hon vunnit en stor seger – även om hon inte får en enda röst i valet nästa år.

Korrumperat fack bakom Sydafrikas usla skolsystem

av TOR BILLGREN

Om du höjer ett staket från 60 cm till 75 – med hur många procent har du då justerat höjden? Fler än hälften av Sydafrikas lärare svarade 15 procent, enligt en undersökning från 2010. De utgick alltså från att skillnaden i centimeter är lika med den procentuella skillnaden

-->

Exemplet finns med i Mamphela Rampheles bok ”Conversations with my sons and daughters”, och visar att även den mest elementära matematiken, är något som majoriteten av sydafrikanska lärare inte har koll på.

Ja, en av orsakerna bakom det havererade skolsystemet, är att många av lärarna har dåliga kunskaper. Ramphele har själv en gedigen bakgrund inom akademin, så det är inte fråga om någon outsider som gnäller på hårdare krav.

Det finns 25000 statliga skolor i landet. 1.700 av dem saknar rinnande vatten. 15000 skolor saknar bibliotek.

Resultaten blir därefter. I The Economist läser jag att sju av tio sydafrikaner mellan 18-24 år saknar formella kvalifikationer. Mer än hälften av dem saknar sysselsättning.

I bakgrunden till skolkrisen ligger en djupt rotad brist på respekt för utbildning och skolor, och det finns historiska orsaker till det här.

Under apartheidtiden fick de flesta svarta barn en avsiktligt bristfällig utbildning, så kallad Bantuutbildning, som syftade till att förbereda dem för kroppsarbete och andra okvalificerade yrken, inte mer.

Sedan när kampen mot apartheid intensifierades på 80- och 90-talet, var skolstrejker en viktig strategi från ANC:s sida. Skolor blockerades eller brändes ner – allt för att skolbarnen skulle drivas ut på gatorna och delta i revolutionen istället. Bantuutbildningen och skolstrejkerna har medfört att flera generationer svarta sydafrikaner har dålig, eller ingen utbildning alls.

Men nu har det gått nitton år sedan demokratins gryning 1994.

Ändå är skolsituationen fortfarande usel. Förra året medgav ministern för grundläggande utbildning att 80% av de statliga skolorna inte håller måttet.

Förutom bristande kunskaper hos lärarna, lyfter Mamphela Ramphele i sin bok också upp en dålig arbetsmoral, något som hon klandrar det största lärarfacket SADTU för. SADTU är knutet till landets motsvarighet till LO, och därmed allianspartner till ANC.

Det är naturligtvis en känslig sak att kritisera fackligt arbete i ett land som Sydafrika, där kampen för förbättrade villkor för arbetare är så otroligt viktig. Det senaste halvårets strejker i gruv- och fruktindustrin är tydliga tecken på den akuta situationen.

Men när facket hamnar för nära makten – som i fallet med SADTU, riskerar det att leda till kravlöshet och korruption.

I genomsnitt undervisar lärarna i de statliga skolorna 3,5 timmar om dagen. En femtedel av lärarna är frånvarande på måndagar och fredagar. SADTU:s policy beträffande lärarnas närvaro i klassrummen är ganska slapp, och dom understryker att medlemmarna måste få ägna tid som egentligen är undervisningstid, åt fackligt arbete istället.

Som kontrast lyfter Ramphele fram det näst största facket NAPTOSA – som i sina policydokument fokuserar på undervisning på ett helt annat sätt.

Ja, Mamphela Ramphele är hård i sin kritik. ”Hur kan vi bara stå och se på?”, är en fråga som ofta upprepas i boken. Med sin tuffa retorik vill hon provocera fram engagemang i skolfrågan. Det är till Sydafrikas yngre generationer hon riktar sig i sin bok, och i sin nya politiska rörelse. Utbildning är en viktig fattigdomsbekämpare, och allt för mycket tid, pengar och mänskliga resurser har kastats bort sedan 1994. 

Sänt i OBS i P1 den 21 februari 2103