Sydafrika och våldet, särskilt mot kvinnor

av TOR BILLGREN

När debattören och etikern Eusebius McKaiser var i sjuårsåldern våldtogs han av sin femtonårige kusin. Just det, det är förstås inte bara kvinnor som utsätts för sexuellt våld, utan även män och barn. McKaiser beskriver händelsen i sin essäsamling A bantu in my Bathroom som kom förra året, där han bland annat – som så många andra just nu – resonerar kring och försöker förstå Sydafrikas våldsproblematik. 

Ett annat exempel är tidskriften The Africa Report, vars aprilnummer innehåller en läsvärd text om den känsliga frågan. Den tar avstamp i två uppmärksammade mordfall i februari: den 17-åriga Anene Booysen, som gruppvåldtogs och stympades på en byggarbetsplats i Bredasdorp, och modellen Reeva Steenkamp, som sköts till döds av sin pojkvän, den världskände sprintern Oscar Pistorius, i hans flådiga hem i Pretoria. Två unga kvinnor på varsin ytterkant av den sociala skalan i Sydafrika, som gick samma våldsamma öde till mötes.

I en ursinnig artikel i Dagens Nyheter den 22 april skriver författaren Marlene Van Niekerk att Sydafrika är i krig med sig själv. Precis samma formulering använder ledaren för det nya partiet Agang, Mamphela Ramphele. "Våldsepidemin mot kvinnor och barn är ett symptom på de giftiga såren i nationens själ”, skriver hon i sin bok Conversations with my sons and daughters. 

Antalet mord i Sydafrika har visserligen gått ner. Från att länge ha legat kring 50 per dag, är de nu nere på strax över 40 – men det är förstås fortfarande en väldigt hög siffra. Enligt den officiella statistiken våldtas 3-4 kvinnor i minuten, men mörkertalet stort. I en undersökning häromåret medgav en man av fyra att de nån gång hade begått en våldtäkt. Och som Van Niekerk påpekar i sin DN-artikel – de som är mest utsatta för den våldsamma kriminaliteten, är den svarta befolkningsgruppen. Visst förekommer även många brutala rån och våldtäkter i de vita medel- och överklassförorterna och på farmerna – men i jämförelse med vad som händer i kåkstäderna, är detta en liten del. 

Alla som skriver om de här problemen försöker hitta svar på frågan varför. Och den som börjar tala om kolonialism och apartheid, blir genast beskylld för att relativisera och försöka bortförklara. Men det är oundvikligt att börja där, även om det naturligtvis inte ger hela förklaringen. För det låg i det koloniala systemets natur att det måste upprätthållas med våld. Hur skulle annars en europeisk, eller för den delen arabisk eller japansk minoritet kunna styra över en överväldigande majoritet urbefolkning? Våldet brutaliserar såväl den som utsätts för det – som den som tvingas utföra det. 

”Våldet har normaliserats”, skriver Marlene Van Niekerk. Sydafrika var en brutal polisstat under apartheidtiden. Eusebius McKaiser skriver att samhället genomsyrades av en ”våldets grammatik” som påverkade alla. Även frihetskampens revolutionsvåld på 80-talet medverkade till att normalisera våldet som problemlösning. ”Om min mor kunde stå ut med en blåtira från min far”, skriver McKaiser, ”kunde väl jag stå ut med att min äldre kusin våldtog mig”. Våld möttes med våld eller tystnad. Och denna långa våldstradition går inte att bara stänga av som när man vrider om en kran, menar McKaiser. 

Han lyfter också upp ojämlikheten som en våldsutlösande faktor. Och Sydafrika är ett av de absolut mest ojämlika länderna i världen. Ojämlikhet skapar en känsla av att vara förlorare hos den som befinner sig på botten. Och ju större skillnader mellan rik och fattig, desto större känsla av misslyckande. Ojämlikheten blir extra farlig när den kombineras med en så utbredd och solid machokultur som råder i Sydafrika. Och den är genomgående för landets alla folkgrupper. Från de vita boernas strikt kristna värderingar till många av de svarta folkgruppernas konservatism. Mamphela Ramphele skriver: ”Vår patriarkala kultur skapar en enorm press på män att leva upp till roller som ligger bortom deras kapacitet”. Ju mindre resurser man har och ju lägre man står på den sociala stegen, desto färre möjligheter har man att leva upp till de rådande manlighetsidealen, där det är mannens roll att försörja familjen. Och ilskan och frustrationen över misslyckandena riktas neråt: mot kvinnorna och barnen. 

Lösningarna då? Marlene Van Niekerk avslutar sin artikel med ett rätt generellt angrepp på regeringen, utan några konkreta idéer. Men i The Africa Report citeras Kapstadens borgmästare Patricia De Lille, som påpekar det självklara, ja, nästan banala: ”Vi måste bryta tystnaden”. Man måste göra som Eusebius McKaiser. Han berättar i sin bok hur han 25 år efter övergreppet ringer upp sin äldre kusin, och konfronterar honom. ”Våldtar du fortfarande småpojkar?” frågar han. 

Det är det steget sydafrikanerna måste våga ta. Berätta om sina erfarenheter. Vittna och älta. Och inte bara sydafrikanerna, förstås. Det här inlägget syftar inte till att peka på någon annan. Problemen som finns i Sydafrika, finns även här. Mönstren av patriarkala strukturer och havererad manlighet är i högsta grad även närvarande i Sverige. Vi får aldrig låta uppmärksammandet av våld nån annanstans bli ett sätt att försöka täcka över våra egna problem. De blir inte mindre angelägna, bara för att problemen är större på en annan plats 

Sänt i OBS i P1 den 2 maj 2013

Referenser
Crystal Orderson
”Women: the struggle for Justice”
The Africa Report (april 2013)

Mamphela Ramphele
”Conversations with my sons and daughters”
(s. 53ff)

Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
(s. 123ff)

Marlene Van Niekerk
”Kvinnor i Sydafrika tvingas leva som jagade djur”
Dagens Nyheter (22 april 2013)