av TOR BILLGREN
Nelson Mandela avled den 5 december. I den minnestext jag skrev för Sydsvenskan påpekade jag att Mandela de sista åren hanterades som en ägodel, att han slets som en plyschkanin mellan olika politiska och ekonomiska intressen. Det ser vi i högsta grad även nu efter hans död; politiker och opinionsbildare från både höger och vänster gör allt för att ta billiga politiska poänger på olika föreställningar om vem han egentligen var och vad han egentligen stod för. En del debattörer konstaterar yrvaket och med buller och bång att han i grunden var revolutionär och förespråkade en väpnad kamp. Nå, det är väl bra att 80- och 90-talets översminkade och glorifierade bild äntligen ifrågasätts.
Den enda texten jag hittills kan rekommendera, är den sydafrikanske journalisten Rian Malans lysande och typiskt raljerande artikel i The Telegraph. (Den som får mersmak av Malan kan söka på Rian här på bloggen med hjälp av sökfunktionen, jag har skrivit en hel del om hans böcker och intervjuat honom.)
Den enda texten jag hittills kan rekommendera, är den sydafrikanske journalisten Rian Malans lysande och typiskt raljerande artikel i The Telegraph. (Den som får mersmak av Malan kan söka på Rian här på bloggen med hjälp av sökfunktionen, jag har skrivit en hel del om hans böcker och intervjuat honom.)
Personligen tänker inte försöka ringa in den sanne Mandela. Jag skrev en recension av tre böcker om honom som kom på svenska förra året, det får räcka. Istället hänvisar jag till Mandelas egna ord. I två tal vid rivoniarättegången, i vilken han senare dömdes till livstids fängelse, benar han på ett kristallklart sätt ut apartheidsystets orättvisor, absurditeter och orimligheter. Han förklarar också varför han tog initiativ till den väpnade kampen, som startade 1961:
28 oktober 1962
20 april 1964
Man kan också lyssna till talen. Radioteatern sände en föreställning som bygger på båda talen samband med hans död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar