22 april 2009: Valdag i Sydafrika

I början av den sydafrikanska valkampanjen hörde jag en appell från de olika partiledningarna på radio. De uppmanade sina anhängare och aktivister att bedriva renhåriga kampanjer, respektera yttrandefriheten och visa tolerans och hänsyn mot politiska motståndare. Och så tillade de, som i förbigående, ”och inte döda varandra”.

Uppmaningen kan verka bisarr, men kastar ett påminnande ljus om landets blodiga politiska historia, även efter apartheidtiden. Man får inte glömma att befrielserörelserna fram till början av 90-talet förde en väpnad kamp där maktövertagandet skulle ske genom revolution och att de inte bara bekämpade den vita apartheidregeringen, utan också konkurrerade inbördes.

Decennierna av politiskt förtryck under apartheid har gjort Sydafrika till något av världsmästare i politisk medvetenhet. Valmyndigheten (IEC) har registrerat 134 politiska partier och på varenda lyktstolpe sitter valplakat på framförallt engelska och afrikaans, men också zulu, xhosa och andra av landets elva officiella språk. ”Tillsammans kan vi göra mer”, säger ANC på sina plakat. ”Rösta för att vinna” och ”Stoppa Zuma”, säger viktigaste oppositionspartiet Democratic Alliance, medan utbrytarpartiet Congress of the People, som kom igång rekordsent med sin kampanj kör med strömlinjeformade budskap som ”Bekämpa droger”. På en och annan lyktstolpe på landsbygden (ofta i kombination med kvarglömda juldekorationer) kan man också hitta plakat från mindre enfrågepartier som t.ex. kämpar för återinförande av dödsstraffet.

Den politiska kulturen är komplicerad – och oerhört fascinerande. Som en konsekvens av de många åren av begränsad yttrandefrihet och censur har programledarna i tv:s direktsända debatter mycket hög tolerans mot publikens reaktioner. Utgångspunkten tycks vara att alla ska får göra sin röst hörd, inte bara politikerna på scenen. En debattdeltagare som stakar eller upprepar sig, buas omedelbart ut. Publiken tolererar inte dilettanteri. Men samtidigt buas och visslas det också friskt för att hindra debattörer från att tala, något som saboterade mycket av slutdebatten i söndags.

I söndags var det också final för valkampanjerna. Störst var förstås ANC:s valmöte, som samlade hundratusen anhängare i Ellis Park-stadion i Johannesburg, som för övrigt kommer att vara spelplats för en av semifinalerna under fotbolls-VM nästa år. Bilderna från mötet var säkert tänkta att ge intryck av styrka och popularitet, särskilt genom närvaron av den nu 90-årige Nelson Mandela som satt på scenen iförd Zuma-tshirt.

Men flygbilderna från mötet talade ett annat språk. Podiet med Zuma och de andra höjdarna stod som en ö mitt på den stora gräsplanen som annars var tom, så när som på livvakterna. Folket satt uppträngda på läktarna, på behörigt avstånd från ledarna. Det är detta avstånd kommer att kosta ANC miljontals röster i och med dagens val. Men inte makten. Inte denna gången i alla fall.

TOR BILLGREN

Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 22 april 2009

Zuma i konsten: Intervju med Lawrence Lemaoana

Lawrence Lemaoana: Future tellers #6 (2008)

Radiomanus. Reportaget sändes i Kulturnytt den 22 april 2009

Påannons
Idag går Sydafrika till val. Valdagen markerar höjdpunkten på flera år av politisk oro – förra året avsattes t.ex. förre presidenten Thabo Mbeki av sitt eget parti ANC. Och i centrum av turbulensen står Jacob Zuma, mannen blir president i och med dagens val.

Hur märks denna invecklade politiska verklighet i den sydafrikanska konsten? Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg i början av månaden för att undersöka hur det förestående valet och Zuma-eran bearbetas av landets konstnärer.

Reportage
Två stora löpsedlar, ihopsydda av rött, rosa och mönstrat tyg hänger på väggen, den ena har chockrubriken ”Things fall apart”, på den andra ser man konturerna av en vilt dansande man. Och det råder det inga som helst tvivel om vem det föreställer: Jacob Zuma.

Konstnären bakom verken heter Lawrence Lemaoana och arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst – och främst utifrån bilden av Jacob Zuma. När jag träffar Lemaoana på konstmässan i Johannesburg frågar jag honom om han inte är lite väl pessimistisk, när han kombinerar bilden av den dansande Zuma med texten ”Saker och ting rasar samman”.

Lawrence Lemaoana:
In a way I'm question his ability to lead the country. And also, within the ANC it is being denied that there is a rift, a separation. But there is, we all know this, we are all aware of it. It's kind of a comment on that, on the looking to the future, how do we get there? Does mean that we magically is going to make everything fine? Or do things have to go to their worse in order for us to build up again?

Hur tar vi oss till framtiden? Kommer allt på något magiskt sätt att bli bra? Eller måste vi först nå botten för att kunna börja bygga igen? Frågor som Lawrence Lemaoana tar upp i sin konst. Men den här skepsisen riktar sig inte bara mot Zuma och ANC – utan också i hög grad mot medierna, som är dom som sprider den här typen av domedagsstämning. För verkligheten är förstå betydligt mer komplex, säger Lemaoana. Zuma har också många positiva sidor, och har gjort mycket bra för landet. Det finns inga raka eller enkla svar när det gäller Zuma.

De senaste årens publicitet kring Jacob Zuma har handlat mycket om de korruptionsmisstankar som har hängt över honom sedan 2003. Den juridiska följetongen fick något av ett slut för två veckor sen, när åklagarmyndigheten beslutade att lägga ned åtalet helt av tekniska skäl. Detta gav förstås upphov till både jubel och raseri – men också ett stort mått av likgiltighet. Många verkar inte bry sig inte längre. Detta var tydligt när Lawrence Lemaoana höll ett föredrag om sin konst på mässan i Johannesburg. Många åhörare ställde frågor om olika aspekter av hans konst, men inte en enda tog upp Jacob Zuma – trots att han spelar en stor roll i konstnärskapet – och trots att han är landets näste president.

Lawrence Lemaoana:
He hasn't been in office yet, but we're tired of him. We know his image, it's plastered all over the place, we're familiar with him.

Tor Billgren:
I also feel that the public is kind of avoiding the question.

Lawrence Lemaoana:
Yes, very much, very much. There's a lot of avoidance, but I think we are at a boiling point when things are supposed to happen. Another thing that is kind of negative is that there isn't a proper structured opposition. So it is almost an element of not hoping.

Avannons
Många undviker frågan om Zuma, samtidigt som landet kommit till något av en kokpunkt, för att det inte finns någon ordentlig opposition, sa Lawrence Lemaoana sist i Tor Billgrens reportage från konstmässan i Johannesburg.


Lawrence Lemaoana arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst, främst utifrån bilden av Jacob Zuma.

Rapport från Joburg ArtFair

Jake Aikman: Set Adrift

På onsdag är det val i Sydafrika. Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg och fann ett konstliv som delvis duckar för de mest brinnande politiska frågorna.

Av TOR BILLGREN

Mitt på den skissartat uppmålade oceanen hukar sig en man i en räddningsflotte. Han är frusen i sin gröna t-shirt och blickar otåligt mot räddningen som närmar sig. Konstnären bakom verket, Jake Aikman (född 1978) och är uppspelt när jag träffar honom; en av de tre spekulanterna som reserverat målningen är ingen mindre än lagkaptenen och hjälten från rugby-VM 1995 – Sydafrikas första och hittills största internationella triumf efter apartheidåren.

Och de gröna och röda lapparna som markerar reserverade respektive sålda verk är en mycket vanlig syn på Joburg ArtFair. Trots finanskrisen och trots att den totala försäljningen på mässan bara uppgick till hälften jämfört med förra året, mår den sydafrikanska konstbranschen fortfarande oförskämt bra. Enligt Scott Sargent, som driver konstsajten ArtVault, har omsättningen på landets konstauktioner ökat med 20 procent sedan 2005. På den senaste auktionen i Johannesburg såldes rubbet – till rekordpriser dessutom. Sargent förklarar detta med att landets ekonomi har förbättrats stadigt de senaste tio åren och det internationella intresset har ökat. I såväl Tyskland som Storbritannien hålls auktioner enbart för Sydafrikansk konst.

De dominerande konstformerna på mässan är måleri och foto, medan mindre säljbara medium som film och installationer lyser med sin frånvaro. Särskilt starkt står sig det dokumentära fotot med veteraner som David Goldblatt (som just visas på Malmö Konsthall), Santu Mofokeng och Jürgen Schadeberg. Överallt syns deras klassiska bilder från 60-, 70- och 80-talen – bilder som spelade en avgörande roll för omvärldens uppfattning om Sydafrika under de mörka åren. Och de har gott om värdiga arvtagare. Den mest intressante är Mikhael Subotzky (född 1981), som visar en fotosvit från Beaufort West, en eländig småstad med ett rosa fängelse på hedersplats i en rondell alldeles vid stadens infart. Att åka till en håla och göra socialrealistiska fotoreportage om folk som lever i slum och fattigdom är förstås inget nytt, och alla klichéer faller också snabbt på plats: ”sömnig”, ”incestuös”, ”inskränkt”, ”sorglös” och så vidare. Men Subotzky gör ändå något mer. Han går några steg närmare med kameran, det uppstår en alldeles särskild laddning i relationen mellan fotografen och de fotograferade. Vill de krama eller strypa honom?

En konstnär som marknadsförs hårt är Mbongeni Richman Buthelezi (född 1965), som gör enorma collage genom att smälta samman plast av olika kulörer. På avstånd ser det ut som storfläckigt oljemåleri, men går man närmare ser man EAN-koderna och varumärkena från förpackningarna som utgör verkens beståndsdelar. Tankarna går ibland till en färgglad Anselm Kiefer på gott humör, så det är förstås ingen slump att det är ett tyskt galleri som försöker få till ett genombrott. Vissa verk är enormt kraftfulla, som ”Child reading with a candle”, medan andra, särskilt en del porträtt, inte borde ha tagits en meter utanför ateljén.

Ett annat namn som säkert kommer att dyka upp i internationella sammanhang den närmaste tiden är Avant Car Guard, en konstnärstrio som tilltalar både konstvärlden och allmänheten med sin upptågskonst.

Men störst av dem alla är förstås William Kentridge – även han är välkänd för Malmöpubliken genom den formidabla utställningen på konsthallen sommaren 2007. Flera gallerister visar etsningar, teckningar och textila verk som kretsar kring det stora projekt han är mitt uppe i just nu – en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Näsan”, som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Han anländer själv till mässan sent på eftermiddagen, iförd sin sedvanliga pincené och vita skjorta, och gör en blandning av ärevarv och eriksgata mellan de olika gallerierna.

Samtidigt som suget efter dokumentärfoto tyder på att den sydafrikanske konstkonsumenten vill ha de brutala och skitiga aspekterna av landets segregerade baksida uppkörda i ansiktet, är intresset för andra och mer konkreta politiska problem betydligt mindre. Jag hittar t.ex. bara en konstnär som kommenterar den svåra hiv/aids-epidemin. Ingen som tar upp vågen av xenofobiskt våld som drog genom kåkstäderna för ett år sedan. Ytterst få som kommenterar dagspolitiken och den stundande Zuma-eran. Med lite god vilja kan man anstränga sig att se den ständigt återkommande kalashnikoven (AK47) som en släng mot Jacob Zuma; hans politiska signaturmelodi handlar just om maskingevär, och jag hittar spår av vapnet i sju av de 25 utställningsmontrarna. Men knappast i relevant Zuma- eller samtidskontext. Istället bidrar den obsoleta kampsymbolen som AK47:an utgör till den känsla av tillbakablickande och vilande vid det förflutna som tycks ligga över det sydafrikanska konstlivet. Nuet och framtiden däremot, behandlas snarare med axelryckningar och besvärat undvikande.

Fakta
Joburg ArtFair ägde rum i Johannesburg den 3-5 april och hade över 10000 besökare. Mässan grundades förra året och den enda i Afrika. 25 gallerier ställde ut och visade verk av sammanlagt 400 konstnärer från hela kontinenten. Sammanlagt såldes konst för 12 miljoner kronor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 20 april 2009)

Lovande ANC-dokumentär i SVT

Ikväll sänder SVT:s Dokument utifrån andra och sista delen av den libanesiska filmaren Jihan El-Tahris dokumentär ”Sydafrikas väg”, som handlar om ANC:s förvandling från en kommunistisk, militär kamporganisation, till regeringsparti. Första delen var en mycket imponerande bedrift, med öppenhjärtiga intervjuer med nyckelpersoner och idel ANC-höjdare, inklusive förre presidenten Thabo Mbeki, den nuvarande Kgalema Motlanthe, och den kommande, Jacob Zuma.

Kvällens avsnitt kommer att handla om fiendskapen mellan de gamla parhästarna Zuma och Mbeki, som har lett till en splittring av hela partiet. Det ska bli spännande att se om El-Tahri lyckas skildra de mest destruktiva och alarmerande aspekterna av ANC, ett parti som i hög grad fortfarande präglas av kampårens militära och paranoida strukturer. Bilden av en politisk elit bestående av befrielsearistokrater och kungamakare, där några år på Robben Island är mer meriterande än kompetens, är tyvärr oundviklig.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 april 2009)

Recension: Jeremy Gordin: "Zuma"

Jeremy Gordin: “Zuma – a biography”
Jonathan Ball Publishers, 2008

När Jacob Zuma i början av 2006 skulle ställas inför rätta, anklagad för våldtäkt, var det svårt att hitta en domare till målet. Den förste som utsågs underkändes av försvaret eftersom det ansåg att han hade handlat partiskt i ett annat rättsfall som rörde Zuma. Den andre hade jobbat nära Zuma under kampen mot apartheid. Och den tredje visade sig vara morbror till ett av Zumas ”kärleksbarn”. Det var först vid det fjärde försöket som man hittade en domare som inte hade några band till den åtalade. Rättegången hölls och Zuma frikändes.

Detta domardebacle är bara en liten del av det som gör ANC-ledaren Jacob Gedleyihlekisa Zuma (född 1942) till Sydafrikas mest kontroversielle politiker just nu – och kanske någonsin. Andra ingredienser är hans populistiska och masshysteriska framträdanden, hans polygama leverne (han har 3-4 hustrur och cirka 17 barn), hans vurm för kommunismen och framförallt: den eviga följetongen kring korruptionsanklagelserna i samband med den stora vapenaffär som Sydafrika gjorde i slutet av 90-talet. Misstankarna offentliggjordes redan 2003 och ledde till att Zuma två år senare fick sparken från posten som vicepresident, och sedan dess har både åklagarämbetet (NPA) och Zumalägret gjort allt för att skjuta fram och förhala rättegången. Affären har åkt fram och tillbaka i domstolar på olika nivåer och har tagit nya vändningar mest varje dag - fram till i förrgår då åklagarämbetet NPA lade ner åtalet. Men misstankarna kvarstår.

Veteranjournalisten Jeremy Gordin (född 1952) gör ingen hemlighet av att han är Zumaanängare. Och det är faktiskt det som gör boken intressant, eftersom mediebilden av Zuma är så kompakt negativ. Det är riktigt uppfriskande att för en gångs skull få ta del av en nyanserad bild, som inte låter de negativa sidorna spela ut de positiva.

Men som helhet är boken ett misslyckande. Mot bakgrund av det fantastiska biografimaterial som Jacob Zuma med sin dynamiska person utgör, är det förbluffande att man kan skriva en så otroligt tråkig bok som Gordin har gjort. En mördande stor del ägnas åt traggla igenom de senaste årens rättsaffärer. Med haveristens iver refererar Gordin rättegångar och rabblar detaljer i ändlösa utläggningar på ett sätt som gör att man till slut misstänker att han försöker blanda bort korten för att dölja det faktum att Zuma mycket väl kan vara skyldig till korruptionsanklagelserna.

Jag hade så oerhört mycket hellre läst om de verkligt avgörande aspekterna av Zumas liv och gärning. Som de tio åren på Robben Island, decennierna i exil och hans tid som ledare för ANC:s underrättelsetjänst – Gordin har fått kritik för att han inte går på djupet med detta. ANC:s jakt på infiltratörer och tjallare under apartheidtiden var skoningslös och sadistisk, och Zumas roll som militär ledare i dessa sammanhang är fortfarande inte helt utredd. Det hade förstås också varit spännande att få läsa mer om när Zuma mäklade fred i inbördeskriget mellan ANC- och Inkatha-anhängare i delstaten KwaZulu-Natal i mitten av 90-talet. Detta berörs endast sporadiskt och ytligt av Gordin, trots att det förmodligen är där som nyckeln till Zumas politiska förmåga ligger.

Den avslutande analysen räddar upp boken något. Gordins förklaring till Zumas folkliga stöd känns både genomtänkt och trolig. Han menar att Zuma, trots sina nyrika och extravaganta manér, äntligen är en politiker som landets stora majoritet av fattiga svarta och färgade kan identifiera sig med. Nelson Mandela i all ära, men i grund och botten var han en välutbildad snobb från en kunglig familj. Efterträdaren Thabo Mbeki hade ekonomexamen från University of London och citerade William Butler Yeats i sina kryptiska och filosofiska veckobrev. Men Zuma är en herdepojk utan formell utbildning. Han är en stolt representant för zulukulturen och deltar offentligt i traditionella ritualer. Han sjunger och dansar vid framträdanden, har flera hustrur och älskarinnor och är känd för sina ekonomiska bekymmer. Nej, han är förmodligen inte det moraliskt korrekta alternativet, men gräsrötterna tycker att han är god nog för dem. Zuma representerar gapet mellan önsketänkandet om Sydafrika som en lycklig och harmonisk regnbågsnation, och den mera oborstade verkligheten där fattigdom, etniska motsättningar och segregering fortfarande är stora sår i samhället. Gordin sätter fingret på spiken när han citerar Oliver Stones film om Richard Nixon från 1995. Den förnedrade presidenten står framför ett porträtt av Kennedy och muttrar bittert:
– När människor ser på dig, ser de vad de vill vara. När de ser på mig, ser de vad de är.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 8 april 2009)

Those were the days. Jacob Zuma och Thabo Mbeki var under decennier mycket nära vänner. En vänskap som tog slut 2005, när Mbeki gav Zuma sparken som vicepresident.

Zumabeslut underminderar förtroendet för rättsväsendet

Igår förmiddag hölls den presskonferens som Sydafrika väntat på mycket länge – "the longest time ever", som den utpumpade pressekreteraren för åklagarmyndigheten (NPA) sa när hon hälsade välkommen. Men beskedet som lämnades – att åtalet mot ANC-ledaren Jacob Zuma läggs ned – var väntat. Den tillförordnade chefen för NPA, Mokotedi Mpshe, förklarade att den avlyssnade telefontrafiken mellan förre NPA-chefen och utredningsledaren visar att de haft politiska motiv bakom sitt handlande. De hade bland annat diskuterat tidpunkten för åtalet, och hur denna skulle påverka Zumas chanser att bli ANC-ledare.

Men att lägga ned åtalet på dessa grunder är ologiskt. Det går inte ihop. Redan i januari slog den vice ordföranden för Högsta Domstolen Louis Harms fast att det är irrelevant om det har funnits politiska motiv som styrt i bakgrunden. Om Zuma har begått brott, skall dessa beivras oavsett om brottsutredarna i olika stadier av processen haft en politisk agenda. Just detta påpekade också CNN:s reporter under presskonferensen, och Mpshes behov av att mästra och förödmjuka henne avslöjar att detta är den smärtsamma kärnan av affären. "Lady from CNN, jag tycker synd om dig", raljerade han, innan han gav sin bortförklaring. Han visade tydligt att den frågan ville han inte ha igen. Och inte undra på det...

Den välvilligaste tolkningen av åklagarmyndighetens beslut är att den inte anser sig ha trovärdighet att driva fallet mot Zuma, eftersom den avlyssnade telefontrafiken visar att tidigare företrädare för myndigheten har missbrukat sina ämbeten. Men de personerna är ute ur leken nu. Och vem ska driva processer mot brott, om inte just åklagarmyndigheten?

ANC och Zuma jublar förstås efter gårdagens besked, men man får inte glömma att beslutet inte på något sätt rentvår Zuma. Korruptionsmisstankarna kvarstår och kommer att hänga över honom tills han har får försvara sig i en rättegång. Och i nuläget är den rättegången långt borta.

Iskallt spel av Zuma

Igår lades åtalet mot ANC-ledaren Jacob Zuma som väntat ned av utredningstekniska skäl. Korruptionsmisstankarna mot honom kvarstår alltså, men åklagarämbetet (NPA) anser sig inte kunna driva fallet. Ingen är förvånad, men många är upprörda.

Zuma har fört ett iskallt spel. Under de fem åren som misstankarna hängt över honom, har han slingrat sig runt rättssalen genom att bolla teknikaliteter och juridiska hårklyverier mellan olika instanser, samtidigt som han har skaffat sig en så stark position inom ANC och en så massiv popularitet ute i landet, att en rättegång helt enkelt inte hade varit hållbar. Sydafrika har inte råd med den instabilitet det hade kunnat utlösa – allra minst med Fotbolls-VM runt knuten.

Vad vi har bevittnat är ett chickenrace på allra högsta nivå. Zuma och NPA i varsin bil i högsta fart mot varandra. NPA fegade ur och svängde åt sidan, medan Zuma fortsätter i full speed med kampnäven i vädret mot valet den 22 april – och därefter som landets president. Kvar på vägen ligger ett sargat rättssystem, i akut behov av konstgjord andning, tryckförband och dropp.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2009 i förkortad version.)