”Women Power” stod det på framsidan av New Africans julinummer. Och det nu aktuella numret av The Africa Report kontrar med ”Iron Ladies”. New Africans kvinnokraft handlade om Afrikas presidenthustrur, medan The Africa Reports järnladies avser mer vanliga kvinnor med politisk, ekonomisk och kulturell makt. Tidningen lyfter fram femtio kvinnor i olika yrken som den anser särskilt bidra till att forma kontinentens framtid.
I en inledande artikel konstaterar den zimbabwiska författaren och juristen Petina Gappah att situationen för kvinnor i afrikanska länder generellt är dålig. Mellan 1999 och 2009 minskade andelen kvinnor vid högre utbildningar. Analfabetismen är fortfarande alldeles för hög – och sambandet mellan läskunnighet och hälsa är tydligt.
Petina Gappah uppmanar regeringarna i de afrikanska länderna att verkligen leva upp till de storstilade målen när det gäller kvinnors rättigheter och villkor Utan starkt institutionellt stöd kommer individernas strävan att gå förlorad.
På själva listan över kvinnor som formar kontinenten finns till exempel demokratiaktivisterna Ghizlane Benomar och Mona Seif från Marocko och Egypten. Den orädda sydafrikanska justitieombudsmannen Thuli Madonsela, som arbetar i påtaglig politisk motvind. Och Joice Mujuru, som är en av de tippade efterträdarna till president Mugabe i Zimbabwe.
Och så har vi Fatou Bensouda från Gambia, som är den näst högsta åklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Och internetpionjären Ory Okolloh från Kenya – Googles högsta representant i Afrika.
Ja, detta var bara sex. Sex av dom femtio. Femtio av femundra miljoner kvinnor i Afrika. Som alltid måste man ta den här typen av sammanställningar med en stor nypa salt. Men i tider då medierna översvämmas av rapporter om systematiska våldtäkter och katastrofala hiv-siffror bland kvinnor, skapar en sån här lista ändå en känsla av välbehövlig optimism.
Och så finns det en annan grej som The Africa Report inte tar upp explicit, men som framgår mellan raderna. Och det är att flera av kvinnorna på listan är återvändare. Många afrikanska länder har problem med brain drain, det vill säga att människor med begåvning och utbildning vänder sina hemländer ryggen för att istället göra karriär utomlands. Men det finns också exempel på en motsatt trend.
Som Petina Gappah, som skrev inledningsartikeln. Hon har lämnat sitt juristjobb i Genève och bor numera i Harare, Zimbabwe. En annan återvändare är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, som intervjuas i tidningen. Hon har nyligen övertalats att lämna sitt toppjobb på Världsbanken i Washington för att bli superfinansminister i president Goodluck Jonathans regering.
Och i senaste numret av New African hittar jag ytterligare en återvändare – Anna Tibaijuka, ekonom från Tanzania, som var den första afrikanska kvinnan att inneha en topposition inom FN, nämligen för organisationens bostadsprogram UN HABITAT. Nu har hon kommit hem till Tanzania för att ta plats i regeringen och ansvara för jord- och markfrågan – den kanske viktigaste och mest infekterade frågan i alla före detta kolonier.
I en inledande artikel konstaterar den zimbabwiska författaren och juristen Petina Gappah att situationen för kvinnor i afrikanska länder generellt är dålig. Mellan 1999 och 2009 minskade andelen kvinnor vid högre utbildningar. Analfabetismen är fortfarande alldeles för hög – och sambandet mellan läskunnighet och hälsa är tydligt.
Petina Gappah uppmanar regeringarna i de afrikanska länderna att verkligen leva upp till de storstilade målen när det gäller kvinnors rättigheter och villkor Utan starkt institutionellt stöd kommer individernas strävan att gå förlorad.
På själva listan över kvinnor som formar kontinenten finns till exempel demokratiaktivisterna Ghizlane Benomar och Mona Seif från Marocko och Egypten. Den orädda sydafrikanska justitieombudsmannen Thuli Madonsela, som arbetar i påtaglig politisk motvind. Och Joice Mujuru, som är en av de tippade efterträdarna till president Mugabe i Zimbabwe.
Och så har vi Fatou Bensouda från Gambia, som är den näst högsta åklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Och internetpionjären Ory Okolloh från Kenya – Googles högsta representant i Afrika.
Ja, detta var bara sex. Sex av dom femtio. Femtio av femundra miljoner kvinnor i Afrika. Som alltid måste man ta den här typen av sammanställningar med en stor nypa salt. Men i tider då medierna översvämmas av rapporter om systematiska våldtäkter och katastrofala hiv-siffror bland kvinnor, skapar en sån här lista ändå en känsla av välbehövlig optimism.
Och så finns det en annan grej som The Africa Report inte tar upp explicit, men som framgår mellan raderna. Och det är att flera av kvinnorna på listan är återvändare. Många afrikanska länder har problem med brain drain, det vill säga att människor med begåvning och utbildning vänder sina hemländer ryggen för att istället göra karriär utomlands. Men det finns också exempel på en motsatt trend.
Som Petina Gappah, som skrev inledningsartikeln. Hon har lämnat sitt juristjobb i Genève och bor numera i Harare, Zimbabwe. En annan återvändare är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, som intervjuas i tidningen. Hon har nyligen övertalats att lämna sitt toppjobb på Världsbanken i Washington för att bli superfinansminister i president Goodluck Jonathans regering.
Och i senaste numret av New African hittar jag ytterligare en återvändare – Anna Tibaijuka, ekonom från Tanzania, som var den första afrikanska kvinnan att inneha en topposition inom FN, nämligen för organisationens bostadsprogram UN HABITAT. Nu har hon kommit hem till Tanzania för att ta plats i regeringen och ansvara för jord- och markfrågan – den kanske viktigaste och mest infekterade frågan i alla före detta kolonier.
Sänt i OBS i P1 den 19 september 2011
_________________________________
Fotnot
Ory Okollohs Twitter-id är @kenyanpundit
På The Africa Reports lista finns även den sydafrikanska vinmakaren Ntsiki Biyela, som jag intervjuade 2009. Den artikeln ligger här. Hennes Twitter-id är @ntsiki_biyela
