Homo i township: En komplex tillvaro

av TOR BILLGREN

Röken från matlagningsbrasorna ligger tät över KwaThema och det finns en känsla av höglandsvinter i luften. Så kommer sången. Först bara som en avlägsen antydan, sedan allt starkare.

Och här kommer de. Runt femtio unga män och kvinnor, småjoggande nerför vägen mot familjen Nogwazas hem. De bär en flagga som lyser av regnbågsfärger, och sångens ord klingar ut: ’Noxolo sover inte’.

Så börjar reportaget från Noxolo Nogwazas begravning i förra veckans Mail & Guardian. På påskdagen våldtogs och mördades den 24-åriga tvåbarnsmodern i kåkstaden KwaThema utanför Johannesburg – antagligen för att hon var lesbisk och öppet engagerad i hbt-frågor. Det var för övrigt just här fotbollslandslagsspelaren Eudy Simelane mötte samma öde 2008.

Korrektionsvåldtäkter kallas fenomenet och utförs oftast i grupp för att lära flatan en läxa och straighta ut henne. Den Kapstadsbaserade organisationen Luleki Sizwe räknar med att ett trettiotal kvinnor har mördats i samband med den här typen av våldtäkter det senaste decenniet i och kring Kapstaden. Antalet som ”bara” våldtas uppskattas till 10. I veckan.

Det finns ingen anledning att försökta nyansera den här bilden. Den är sann. Men det finns fler bilder som är sanna. Som denna från baren Razma i Kapstadens största township Khayelitsha. Jag har bjudits dit av ett ungt böggäng därifrån som jag umgåtts en del med det senaste året. Housen dunkar i skorrande högtalare och på borden står drivor av 75-centilitersölflaskor och whiskyhelrör. Pissoaren utgörs av ett svagt lutande cementgolv och på tv-skärmarna visas Premier League-fotboll. Testosteronet och drängfyllan rinner utmed väggarna. Vårt bord är en homoö i en heteroocean. I takt med att housen övergår i kwaito reser sig mina fjollkompisar och börjar dansa och åma sig i sitt smink och sina fabulösa afrofrisyrer, ett tilltag jag följer med fasa. Jag ser mig skrajset omkring och söker arga blickar. Men hittar inga.

Vadå, är det lättare att vara bög än lesbisk i den här ultramaskulina miljön? Varför tolereras de? Är det för att de intar en passiv och traditionellt feminin roll och därmed inte utgör något hot mot den heliga manligheten? Eller är det just för att de ÄR män? Eller för att de utstrålar stolthet? För att de rakryggat står för vilka de är? Eller är det så enkelt att folk inte bryr sig?

Jag inser förstås att mina grubblerier delvis grundar sig i fördomsfullhet, men ändå: att vicka på ändan framför en Arsenal - Manchester United-match…

Samtidigt som läget är förtvivlat för många homosexuella kvinnor och män i slummen, finns det alltså också hopp. Den småjoggande folkmassan vid Noxolo Nogwazas begravning, som enligt reportaget snabbt fördubblades, är också ett uttryck för detta hopp. Det fanns inga ”God hates fags”-banderoller vid kyrkogården, däremot en präst som med tårarna rinnande nerför kinderna vädjade till sin gud:

– What have we done, that our children are turning into vultures?

Visst, en betydande majoritet av Sydafrikas befolkning är negativ till homosexualitet. Men det betyder inte att de ställer sig bakom trakasserier, våldtäkter och mord. För varje Eudy Simelane och Noxolo Nogwaza, finns det miljontals människor som skakar på huvudet och knyter nävarna i raseri.

Publicerad i Aftonbladet den 11 juhi 2011

Out of office, into the bush

av TOR BILLGREN

Now I disappear from the radar for 4 weeks. See you.

"Som svart måste man komma ut som civiliserad för att accepteras"

av TOR BILLGREN

När jag bosatte mig i Sydafrika för två och ett halvt år sedan trodde jag att jag skulle få dyka ner i ett konst- och kulturliv som kunde beskrivas med termen post-postapartheid. En kultur som behandlat såren efter de mörka åren, och som tagit språnget in i samtiden med fokus på mer universella erfarenheter än apartheidtidens elände. Och visst, det finns en sådan kultur. Den frodas och är framgångsrik.

Men jag förstod ganska snart att ryktet om det större kulturella skiftet var starkt överdrivet, och när jag nu står i begrepp att lämna landet har jag svårt att tänka mig någon angelägnare kultur än just den som fortsatt gräver sig ner i kolonialism och apartheid. För problematiken är inte ens i närheten av att vara färdigbehandlad. "Kanske har vi inte ens börjat," som redaktören Melinda Ferguson (till höger) uttryckte det på ett av seminarierna på litteraturfestivalen i Franschhoek förra helgen. Samtalet handlade om just det där höga elektriska stängslet som fortfarande står mellan svarta och vita i det sydafrikanska samhället – såväl fysiskt som psykiskt.

Författaren Ndumiso Ngcobo (till vänster) påpekade lätt raljerande att man som svart måste komma ut som civiliserad för att accepteras på andra sidan stängslet, t.ex. genom att skriva böcker med titlar som “Some of my best friends are white” (som han själv gjort). Reklamaren och twitterfenomenet Khaya Dlanga (nedan) tog upp skillnaderna mellan George W. Bush och Barack Obama, och frågade sig om Obama under sin valkampanj hade kunnat odla samma bonniga och outbildade image som Bush gjorde?
– Vi talar fortfarande om ras, eftersom det fortfarande är en brinnande angelägenhet, fortsatte han. Fast det är ingen svart angelägenhet, utan en universell.

Men problemet är också ömsesidigt. För lika mycket som det är samhällets och omvärldens negativa syn på svarta, ligger det ofta en negativ självsyn i bakgrunden. Det går inte att lagstifta bort en underlägsen ställning som formats av 350 år av kolonialism, och som konsoliderats under fyra decennier av apartheid, bland annat genom en avsiktligt bristfällig utbildning där de svarta eleverna lärde sig förakta sin kultur och sitt ursprung.

Hur bryter man denna ömsesidigt negativa syn? Hur kommer man till rätta med detta underskott av självförtroende? Det är bisarrt att behöva ställa dessa frågor år 2011. Men så länge frågan om svartas lika värde bara uttrycks genom högtidliga deklarationer och ytliga åsikter, och inte i konkreta handlingar, kommer ingen förändring att kunna ske. Inte så länge afrikaner tillåts svälta ihjäl i flyktingbåtar. Inte så länge europeiska bönder tar emot EU-subventioner som underminerar de afrikanska jordbruken. Inte så länge konsumenter efterfrågar produkter vars billighet förutsätter slavarbete.

Så den som känner sig utled på dessa frågor bör rikta sin uppmärksamhet bort från konsten de kommande decennierna. Det är nu det måste börja på allvar.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2011

________________________________
De omnämnda skribenternas Twitter-signaturer

@khayadlanga

@NdumisoNgcobo

Tweets: Sista dagen i Kapstaden

av TOR BILLGREN

Tomorrow morning we're going to Pretoria and on Tuesday our month in the Limpopo bush begins. Jay!

Wonderful dinner at Nonn Lina on Orange Street. We brought a bottle of De Toren "Z". Gah!

Packat och packat och packat hela dan och sett en utställning med den vidrige målaren Vladimir Tretchikoff. Jag hatar honom.

Populism i Sydafrika

av TOR BILLGREN

Sänt i OBS i P1 den 2 juni som del i programmets serie om populism.

Populism finns på många håll på den sydafrikanska politiska kartan, men mest påtaglig just nu är populismen från regeringspartiet ANC – och den är nog nödvändig för att hålla ihop det enorma partiet och jämka samman dess egentligen oförenliga delar. Som t.ex. detta att ANC traditionellt är en socialistisk rörelse – som nu för en närmast konservativ ekonomisk politik. För att skyla över detta faktum och ge sken av att ANC fortfarande är radikalt, håller partiet fast vid en ofta extrem vänsterpopulistisk retorik.

Den främste företrädaren för denna populism är ordföranden för ANC Youth League (ANCYL), den kontroversielle Julius Malema. Och visst, ett ungdomsförbund SKA vara provokativt, men det finns anledning att tro att Malemas populism är mer än ungdomligt trots. I debatten brukar det heta att Malema säger det som ANC-etablissemanget skulle vilja säga, men inte kan. Och det ligger nog en hel del i detta.


Julius Sello Malema (född 1981) har varit ledare för ANCYL sedan april 2008. Hans företrädare Fikile Mbalula blev 2009 vice polisminister i Jacob Zumas regering och är idag idrottsminister.

Ett exempel på Malemas populism, är de senaste årens diskussioner om att nationalisera landets gruvor, för att kunna snabba upp arbetet med att ge alla medborgare grundläggande service. Att ta från de rika gruvföretagen och ge till de fattiga invånarna i kåkstäderna.

Problemet med den här retoriken är att Sydafrika inte är särskilt fattigt. Trögheten beror inte på resursbrist, utan på inkompetensen och korruptionen hos ANC:s tjänstemän och funktionärer ute i landet. Förra året misslyckades 20% av landets kommuner att spendera ens hälften av sina budgetar. Det ligger flera miljarder och skvalpar på konton, som bara väntar på att bli använda på rätt sätt. (källa: SvD 101028)

Men för att slippa erkänna detta, och framför allt – slippa ta itu med problemet – aktualiseras nationaliseringarna högljutt och spektakelartat som en snabblösning.

En annan populistisk tendens är ungdomsförbundets polarisering mot vita. Detta trots att ANC har en uttalat multietnisk policy där alla former rasretorik är bannlyst. Trots det riktar ANCYL ofta sin udd mot vita som kollektiv. På politiska möten det senaste året har man t.ex. ofta sjungit den gamla kampsången "Ayasaba amagwala", som innehåller orden "Dubula iBunu", det vill säga ”döda boern”.

Naturligtvis vill inte Julius Malema – eller någon annan i ANC – att några boer eller någon annan vit människa ska dödas. Det finns knappast heller någon som tolkar orden bokstavligt. Men eftersom frågan om ras fortfarande är så känslig i Sydafrika, är det svårt att se sjungandet som något annat än en medveten strävan efter att exploatera och fördjupa vi och dom-förhållandet mellan de olika folkgrupperna.

De närmast rasistiska utfallen efter lokalvalet förra veckan är ett annat exempel på det här. T.ex kallade Julius Malema de svarta kandidaterna i oppositionspartiet Demokratiska Alliansen för den vita partiledarens ”teflickor”. Och ANC-ledaren i Port Elizabeth dundrade att svarta som röstar på så kallade vita partier borde drivas ut i havet.

Vad är då syftet med denna polariserande och populistiska retorik, som ligger så långt från ANC:s klassiska, inkluderande ideal? Ja, som på så många andra håll i världen uppstår populismen när avståndet mellan eliten och folket är stort. Och Sydafrika är ett av de mest ojämlika länderna i världen.

Det som blir ett problem för ANC här, är att den politiskt förankrade svarta businesselitens välstånd har blivit väldigt synligt i det sydafrikanska samhället på sistone. Så när gräsrots-ANC-sympatisören frågar: ”Hur kommer det sig att han i lyxmercan, min före detta granne, har fått så mycket, och jag inget alls”, träder Malema in på scenen och pekar på de vita och påminner om det förflutnas orättvisor. Det är visserligen inte fel att göra det – arvet efter kolonialism och apartheid är långt från färdigbearbetat. Men dessa orättvisor och missförhållanden neutraliserar inte det faktum att ANC har blivit en plattform för makt och business, där de lojala belönas, medan löftena om att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten, ständigt sviks.

Likriktad rapportering inför valet

av TOR BILLGREN

Den svenska rapporteringen inför det sydafrikanska lokalvalet den 18 maj var en häpnadsväckande uppvisning i journalistisk likriktning. Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Ekot valde att berätta en och samma story: Följ med till en fattig och eländig kåkstad där vi får träffa svarta invånare som är missnöjda med att ANC inte lyckats ge dem grundläggande service och sanitet, och därför tänker rösta på det största oppositionspartiet, det traditionellt "vita" Democratic Alliance (DA). Möt även områdets svarta DA-representant, som vädrar framgång i valet.

Jag har benat ut hur berättelsens beståndsdelar fördelade sig enligt följande mall:

Tidning/program (publiceringsdatum)

1. Rubrik (med länk till artikeln)
2. Namn på besökt kåkstad/by
3. Eländesmarkör
4. Namn på svart person som är missnöjd med ANC och tänker rösta på DA
5. Namn på svart person som representerar DA i valet

SvD (17 maj)
1. ANC riskerar tapp i lokalval
2. Piet Retief i Mpumalanga-provinsen
3. "De kommer just hem efter en timmes vandring från bäcken, enda stället de kan hitta vatten häromkring."
4. Agrinate Nxumalo och Thembi Buthelezi
5. Thokozane Motha

GP (18 maj, ej på nätet, men samma text publicerades även på DN:s webb)
1. ANC tappar i kåkstäderna (rubrik på dn.se: Besvikelse mot ANC i kåkstäderna)
2. Kya Sands utanför Johannesburg
3. "Brist på vatten, el, undervisning och sjukvård..."
4. Emmanuel Ramusingane
5. Mmusi Maimane

Ekot (18 maj)
1. ANC väntas vinna stort i Sydafrikas lokalval
2. Jeppes Reef i Mpumalanga-provinsen
3. "[Toaletten] är ett runt hål i marken och inget mer."
4. Zama Nkosi
5. Alex Maphanga

Dessutom sände P1 Morgon den 18 maj ett samtal med en svensk statsvetare vid University of Cape Town som i stort sett fokuserade på samma frågor: missnöje med ANC, chans för DA, sanitetsproblem i kåkstäderna.

Jag vill understryka att texterna och inslagen var för sig är bra och korrekta. Det som är anmärkningsvärt är att samtliga redaktioner gjorde identiska val och att de utsända journalisterna i princip skrev samma texter.

Men är inte detta precis som det skall vara? Vad ska man ta upp om inte den största frågan? Är inte redaktionerna skyldiga att informera om den centrala problematiken?

Jovisst, men det ena utesluter inte det andra. Och redaktionerna är väl lika skyldiga att försöka tänka utanför de gängse mönstren? Finns det över huvud taget någon poäng med att skicka ut reportrar i världen, om det enda man vill berätta är det som läsarna och lyssnarna förväntar sig?

__________________________
Relaterad läsning

Lokalval i Sydafrika 2011, valresultat

Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag (I den här texten berör jag samma sak som jag kritiserar ovanstående medier för att göra. Texten är dock ett blogginlägg författat på fritiden, och inget som jag valt att lyfta upp i ett betalt reportage.)

Valaffischer 2011

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika