Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
Bookstorm & MacMillan, Johannesburg
Jag gör en snabb sökning på Gum Tree, Sydafrikas motsvarighet till Blocket. Kategori: Rum uthyres. Jag behöver bara klicka igenom ett dussintal annonser för att hitta vad jag är ute efter; ett rum i Kraaifontein utanför Kapstaden med eget badrum, ”idealiskt för ensamstående, vit yrkesarbetande person”. Ordet vit är fetat. En annan uthyrare upplåter två rum i sitt hus i Amanzimtoti utanför Durban. ”Men, snälla, inga svarta. Mina hundar är inte vana vid det nya Sydafrika. Ni kommer bara att bli besvikna.” Jag hittar även annonser som uttrycker preferenser typ ”muslimsk kille” och ”zimbabwier”, men detta med vitheten är vanligast.
Den här typen av annonsering är utgångspunkten för titeltexten i Eusebius McKaisers essäsamling ”A bantu in my bathroom”, ungefär ”En svart person i mitt badrum”. Han skriver om hur han ringer upp en kvinna som annonserat efter en vit hyresgäst och ber henne berätta hur hon tänker. ”Vad är det med det”, svarar hon. ”Jag vill bo med människor jag kan relatera till.” Och det är förstås rimligt. Hon avslutar dock samtalet innan McKaiser får tillfälle att ställa den avgörande följdfrågan: varför hon utgår från att en människas egenskaper och uppförande sitter i hudfärgen?
Om vi är intresserade av att komma till botten med rasismen, så måste vi börja i det privata, argumenterar McKaiser. I badrummet. Det är lätt att i teorin vara emot rasistiska föreställningar och ”gilla” antirasistiska facebook-kampanjer – men åsikten i sig är helt värdelös om den inte också omsätts i praktiken.
Eusebius McKaiser är en välkänd debattör och akademiker i Sydafrika. Han är född 1979 och uppvuxen i en kåkstad i Grahamstown, och har bland annat studerat filosofi vid Oxford, där han också slipade sin talekonst. Idag är han verksam som politisk analytiker vid Wits-universitetets etikcenter i Johannesburg, men även som intervjuare i tv, debattcoach, krönikör i landets främsta tidningar och programledare för ett populärt talk radio-program, lite som Ring P1.
”A bantu in my bathroom” består av sjutton essäer som tar upp sådant som sydafrikaner generellt undviker att tala om, framförallt rörande sexualitet, ras, machokultur, hiv och våld. Hans metod stavas uppriktighet och självutlämnande. På ett ofta hänsynslöst sätt utgår han från det privata, sätter det i ett större sammanhang och argumenterar metodiskt för att sedan landa i en klockren slutsats.
Han talar öppenhjärtigt om sexuella preferenser och ångande kärleksnätter på hotellrum utan skydd. Han lämnar i förbigående ut sin far som hustrumisshandlare och tvekar inte att redovisa sina egna rasistiska instinkter. Det kan vara en bagatell som när han bevittnar ett gräl mellan en indisk och en svart kvinna på en parkeringsplats, och per automatik tar den svarta kvinnans parti – det vill säga den som liknar honom själv mest; han tillhör den så kallade färgade befolkningsgruppen och beskriver sig oftast som svart.
Något McKaiser lägger mycket krut på är att vederlägga den vanliga uppfattningen om att det skulle vara dags att sluta att prata om hudfärg.
– Vi har väl kommit längre än så?, brukar det heta i både Sydafrika och Sverige.
– Naturligtvis inte, är det enkla svaret.
– Men när man talar om hudfärg befäster man ju de rasistiska uppdelningarna…
– Nej igen. För så länge kategoriseringarna och diskrimineringen de facto existerar måste vi ha ett språk för att kunna tala om dessa problem. De försvinner inte genom ”språklig förnekelse”, som McKaiser kallar fenomenet.
Dessa förnekelsestrategier finns förstås även i Sverige. Ett bra exempel är den allmänna skrotningen av ordet ”ras”. Och visst, begreppet är belastat och komplicerat, men genom att avskaffa det har vi också avhänt oss en av möjligheterna att sätta ord på sammanhang och erfarenheter kopplade till hudfärg, diskriminering och rasism. (Detta tas för övrigt även upp på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt Centrum i Fittja.)
”A bantu in my bathroom” är alltså läsvärd även ur ett svenskt perspektiv. Särskilt mot bakgrund av det senaste årets debatt, där rasismen ofta framställts som ett polärt förhållande mellan ”vita kränkta män” på ena sidan och en abstrakt och homogen massa av förtryckta ickevita offer på den andra. Det är tydligen för komplicerat att medge att rasismen flödar ymnigt mellan alla tänkbara folkgrupper, även utan inverkan av vita.
Den svenska debatten signalerar såldes att det inte är själva rasismen som är problemet, utan bara viss rasism. Detta måste korrigeras snabbt och kraftfullt. Inte för att är synd om vita män för att de pekas ut, utan för att debattklimatet osynliggör, bagatelliserar och skuldbelägger offer för rasism som inte har vit, manlig avsändare. Det gäller för övrigt även t.ex. sexism och näthat.
Föreställningen att svarta inte skulle kunna vara rasister är en förolämpning, skriver Eusebius McKaiser, eftersom de därmed fråntas centrala mänskliga egenskaper, som förmågan att vara omoralisk och fördomsfull.
Ibland märks det att McKaiser framförallt är en talande retoriker. Då och då tenderar han att bli lite väl babblig och försöker övertyga genom upprepningar av halvbra argument – något som kan fungera utmärkt i karismatiska tal, men mindre bra i text. Oavsett detta är ”A bantu in my bathroom” en lysande bok om Sydafrika och sydafrikanerna just nu. Man kommer sällan ett land så nära, som när man trycker på dess smärtpunkter.
Den här typen av annonsering är utgångspunkten för titeltexten i Eusebius McKaisers essäsamling ”A bantu in my bathroom”, ungefär ”En svart person i mitt badrum”. Han skriver om hur han ringer upp en kvinna som annonserat efter en vit hyresgäst och ber henne berätta hur hon tänker. ”Vad är det med det”, svarar hon. ”Jag vill bo med människor jag kan relatera till.” Och det är förstås rimligt. Hon avslutar dock samtalet innan McKaiser får tillfälle att ställa den avgörande följdfrågan: varför hon utgår från att en människas egenskaper och uppförande sitter i hudfärgen?
Om vi är intresserade av att komma till botten med rasismen, så måste vi börja i det privata, argumenterar McKaiser. I badrummet. Det är lätt att i teorin vara emot rasistiska föreställningar och ”gilla” antirasistiska facebook-kampanjer – men åsikten i sig är helt värdelös om den inte också omsätts i praktiken.
Eusebius McKaiser är en välkänd debattör och akademiker i Sydafrika. Han är född 1979 och uppvuxen i en kåkstad i Grahamstown, och har bland annat studerat filosofi vid Oxford, där han också slipade sin talekonst. Idag är han verksam som politisk analytiker vid Wits-universitetets etikcenter i Johannesburg, men även som intervjuare i tv, debattcoach, krönikör i landets främsta tidningar och programledare för ett populärt talk radio-program, lite som Ring P1.
”A bantu in my bathroom” består av sjutton essäer som tar upp sådant som sydafrikaner generellt undviker att tala om, framförallt rörande sexualitet, ras, machokultur, hiv och våld. Hans metod stavas uppriktighet och självutlämnande. På ett ofta hänsynslöst sätt utgår han från det privata, sätter det i ett större sammanhang och argumenterar metodiskt för att sedan landa i en klockren slutsats.
Han talar öppenhjärtigt om sexuella preferenser och ångande kärleksnätter på hotellrum utan skydd. Han lämnar i förbigående ut sin far som hustrumisshandlare och tvekar inte att redovisa sina egna rasistiska instinkter. Det kan vara en bagatell som när han bevittnar ett gräl mellan en indisk och en svart kvinna på en parkeringsplats, och per automatik tar den svarta kvinnans parti – det vill säga den som liknar honom själv mest; han tillhör den så kallade färgade befolkningsgruppen och beskriver sig oftast som svart.
Något McKaiser lägger mycket krut på är att vederlägga den vanliga uppfattningen om att det skulle vara dags att sluta att prata om hudfärg.
– Vi har väl kommit längre än så?, brukar det heta i både Sydafrika och Sverige.
– Naturligtvis inte, är det enkla svaret.
– Men när man talar om hudfärg befäster man ju de rasistiska uppdelningarna…
– Nej igen. För så länge kategoriseringarna och diskrimineringen de facto existerar måste vi ha ett språk för att kunna tala om dessa problem. De försvinner inte genom ”språklig förnekelse”, som McKaiser kallar fenomenet.
Dessa förnekelsestrategier finns förstås även i Sverige. Ett bra exempel är den allmänna skrotningen av ordet ”ras”. Och visst, begreppet är belastat och komplicerat, men genom att avskaffa det har vi också avhänt oss en av möjligheterna att sätta ord på sammanhang och erfarenheter kopplade till hudfärg, diskriminering och rasism. (Detta tas för övrigt även upp på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt Centrum i Fittja.)
”A bantu in my bathroom” är alltså läsvärd även ur ett svenskt perspektiv. Särskilt mot bakgrund av det senaste årets debatt, där rasismen ofta framställts som ett polärt förhållande mellan ”vita kränkta män” på ena sidan och en abstrakt och homogen massa av förtryckta ickevita offer på den andra. Det är tydligen för komplicerat att medge att rasismen flödar ymnigt mellan alla tänkbara folkgrupper, även utan inverkan av vita.
Den svenska debatten signalerar såldes att det inte är själva rasismen som är problemet, utan bara viss rasism. Detta måste korrigeras snabbt och kraftfullt. Inte för att är synd om vita män för att de pekas ut, utan för att debattklimatet osynliggör, bagatelliserar och skuldbelägger offer för rasism som inte har vit, manlig avsändare. Det gäller för övrigt även t.ex. sexism och näthat.
Föreställningen att svarta inte skulle kunna vara rasister är en förolämpning, skriver Eusebius McKaiser, eftersom de därmed fråntas centrala mänskliga egenskaper, som förmågan att vara omoralisk och fördomsfull.
Ibland märks det att McKaiser framförallt är en talande retoriker. Då och då tenderar han att bli lite väl babblig och försöker övertyga genom upprepningar av halvbra argument – något som kan fungera utmärkt i karismatiska tal, men mindre bra i text. Oavsett detta är ”A bantu in my bathroom” en lysande bok om Sydafrika och sydafrikanerna just nu. Man kommer sällan ett land så nära, som när man trycker på dess smärtpunkter.
Publicerad i Sydsvenskan den 23 maj 2013
