Inslag sänt i Kulturnytt den 22 februari 2011
Vincent Dahlbäck var Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika i två perioder, först under den nya demokratins första stapplande steg 1994-99, sedan 2003-2007. Många minns säkert hans radiokrönikor som ofta kretsade kring hunden Mollys äventyr på kontinenten. Han har tidigare utkommit med två böcker om sina erfarenheter från Afrika, och nu är han aktuell med en tredje, där han sammanfattar landets 90- och 00 tal genom sina möten med Nelson Mandela. ”Middagar med Mandela”.
Det finns en föreställning om att ANC förhindrade inbördeskrig i Sydafrika. Och visst, det är sant – om man bara räknar vita människoliv, och helt väljer att se mellan fingrarna på det lågintensiva inbördeskrig som de facto rasade mellan ANC och andra befrielserörelser – främst Inkatha på 80- och 90-talet. Vincent Dahlbäck beskriver det bra i sin bok:
”Middagar med Mandela” är en kåserande minnesskrift upphängd kring Dahlbäcks egna möten med den store mannen. Och visst blir det ytterligare ett idolporträtt, men Dahlbäck anstränger sig också för att gräva fram negativa sidor hos Mandela. Som hans fåfänga, hans hjärtliga umgänge med diktatorer och ofta dåliga omdöme med ministertillsättningar. Bokens styrka är dessa försök att nyansera bilden av ANC, kampen och Mandela. Svagheten är att detaljer och skeenden runt omkring ibland hanteras på ett ungefärligt och anekdotiskt sätt (ii). Dahlbäck understryker visserligen i slutet att han inte gör anspråk på att förmedla något annat än sin egen bild (iii), men att till exempel ge Thabo Mbeki all credd för att ha fått slut på våldet mellan ANC och Inkatha i mitten av 90-talet, är en lite väl personlig tolkning. Den äran borde istället tillfalla Jacob Zuma, som var den som var på plats i konflikthärden (iv).
Ibland är Dahlbäck också lite väl välvillig i sina tolkningar – som när han beskriver hur det kom sig att Sydafrika bestämde sig för att köpa just JAS Gripen när landet uppdaterade sina vapensystem i slutet av 90-talet. Ett tack för hjälpen för Sveriges stöd till ANC i kampen mot apartheid, menar Dahlbäck (v). Ja, många svenskar vill nog att det ska vara så. Men de senaste 10 årens journalistiska och juridiska kartläggningar av korruptionen i samband med den stora vapenaffären visar på mer lumpna motiv (vi). Förra sommaren erkände till och med JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner – via ett dotterbolag, som man visserligen förnekar sig haft kontrollen över just då. (vii) Men bevisen på att det flödat pengar i fel riktning och av fel orsaker, finns. - - - Så om nu JAS-affären verkligen var ett tack, kan man vara rätt säker på att det tacket ingalunda var gratis.
____________________________
Fotnoter
i.) s.64
ii.) Exempel
(som delvis är rotade i att författaren och jag har olika uppfattningar och tolkningar av historien)
Det finns en föreställning om att ANC förhindrade inbördeskrig i Sydafrika. Och visst, det är sant – om man bara räknar vita människoliv, och helt väljer att se mellan fingrarna på det lågintensiva inbördeskrig som de facto rasade mellan ANC och andra befrielserörelser – främst Inkatha på 80- och 90-talet. Vincent Dahlbäck beskriver det bra i sin bok:
Omvärlden var koncentrerad på den konflikt den kunde förstå: Vit mot svart. Svart mot svart bortsåg man ifrån som ett undantag. Som en flisa i maskineriet (…) (i).
”Middagar med Mandela” är en kåserande minnesskrift upphängd kring Dahlbäcks egna möten med den store mannen. Och visst blir det ytterligare ett idolporträtt, men Dahlbäck anstränger sig också för att gräva fram negativa sidor hos Mandela. Som hans fåfänga, hans hjärtliga umgänge med diktatorer och ofta dåliga omdöme med ministertillsättningar. Bokens styrka är dessa försök att nyansera bilden av ANC, kampen och Mandela. Svagheten är att detaljer och skeenden runt omkring ibland hanteras på ett ungefärligt och anekdotiskt sätt (ii). Dahlbäck understryker visserligen i slutet att han inte gör anspråk på att förmedla något annat än sin egen bild (iii), men att till exempel ge Thabo Mbeki all credd för att ha fått slut på våldet mellan ANC och Inkatha i mitten av 90-talet, är en lite väl personlig tolkning. Den äran borde istället tillfalla Jacob Zuma, som var den som var på plats i konflikthärden (iv).
Ibland är Dahlbäck också lite väl välvillig i sina tolkningar – som när han beskriver hur det kom sig att Sydafrika bestämde sig för att köpa just JAS Gripen när landet uppdaterade sina vapensystem i slutet av 90-talet. Ett tack för hjälpen för Sveriges stöd till ANC i kampen mot apartheid, menar Dahlbäck (v). Ja, många svenskar vill nog att det ska vara så. Men de senaste 10 årens journalistiska och juridiska kartläggningar av korruptionen i samband med den stora vapenaffären visar på mer lumpna motiv (vi). Förra sommaren erkände till och med JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner – via ett dotterbolag, som man visserligen förnekar sig haft kontrollen över just då. (vii) Men bevisen på att det flödat pengar i fel riktning och av fel orsaker, finns. - - - Så om nu JAS-affären verkligen var ett tack, kan man vara rätt säker på att det tacket ingalunda var gratis.
____________________________
Fotnoter
i.) s.64
ii.) Exempel
(som delvis är rotade i att författaren och jag har olika uppfattningar och tolkningar av historien)
- Att kalla afrikaans för ”förtryckarspråk” är delvis riktigt (s.43), särskilt i samband med Sowetoupproret 1976. Men det är också modersmål för miljoner s.k. färgade sydafrikaner – människor som också var förtryckta under apartheidtiden. Denna komplexitet borde vi väl kunna hantera, 35 år efteråt? Jag hade sagt att afrikaans delvis var ett förtryckarspråk, men framförallt ett språk som skolbarnen i Soweto inte hade någon nytta av.
- Dahlbäck skriver att ANC-ledarna i exil och i fängelse föreställt sig att det Sydafrika som de tog över var ett solitt, rikt land (s.47). Är det verkligen ett rimligt antagande efter decennier av bojkott och sanktioner? Det ekonomiska trycket var en av anledningarna till att De Klerk kastade in handduken 1990. Kan ANC-ledarna verkligen ha missat det?
- Dahlbäck sätter in konflikten mellan ANC och Inkatha i en historisk kontext, som en förlängning av traditionella motsättningar mellan xhosa och zulu (s.64ff). Det är bra, men det fanns också ett stort mått av zulu-zulu-motsättningar i konflikten. Som vanligt framställs Inkatha som den aggressiva och bångstyriga parten i den blodiga konflikten. Det hade inte skadat att nämna den aggressiva propaganda mot Inkatha och dess ledare Mangosuthu Buthelezi som ANC och dess surrogatorganisation UDF lade mycket krut på från 1979 och framåt. ANC:s strategi att göra landet omöjligt att styra (”ungovernable”) skapade också spänningar mellan organisationerna. Våld mellan olika grupper var för övrigt en ofrånkomlig del av den strategin.
- På s.69 citeras NP-politikern Roelf Meyer, som påstår att det lågintensiva inbördeskriget skördade 20000 människoliv om året. Det är lite väl saftigt. De källor jag har till förfogande talar om 20000 under hela perioden 1984-1994, majoriteten av dessa mellan 1990-94. (Anthea Jeffery: ”People’s War”, 2008)
- På s.71f står att ”den engelska drottningen sträckte vapen” i konflikten i Indien 1947. Borde ha stått ”kungen”, eftersom George VI regerade fram till 1952.
- 2005 gick NNP, en ”ny” version av apartheidpartiet NP ihop med ANC. Dahlbäck beskriver det som en överraskning (s.121). Det var det förstås också på ett sätt, eftersom partierna bekämpat varandra så länge. Men jag tror att det finns en tämligen krass förklaring till det hela: Förutom politiskt parti, var NP under sina regeringsår också ett nätverk för business, nepotism och korruption. Den rollen övertog ANC efter maktövertagandet. NP-folket gick över till ANC för att få tillgång till den maktplattform de förlorat.
- Symbolen för aidsmedvetenhet är ett rött band, inte ett rosa, som Dahlbäck skriver på s.160.
- Dessutom bidrar förlaget med att ge boken en slarvig känsla genom flera försumligheter och korrekturmissar. Exempel: Govan Mbekis namn är konsekvent felstavat i boken (”Gowan”), liksom Mandelas mellannamn Rolihlahla (”Rolihlala”, s.100). Vidare har man ”glömt” att det i bokens begynnelse fanns en tanke att den skulle vara indelad i olika delar. Den inleds med en del som heter ”Regeringsåren”, men sedan kommer det ingen andra del.
iii.) s.179
iv.) Det var inte Thabo Mbeki som medlade i konflikten mellan ANC och Inkatha, som Dahlbäck skriver (s67ff), utan Jacob Zuma. I Jeremy Gordins biografi över Zuma (”Zuma”, 2008) framhålls det som en av hans största bedrifter. Där framgår det också att den mest bångstyriga sidan i konflikten just då inte var Inkatha, utan den lokala ANC-ledningen i KwaZulu-Natal. Se citat i denna länk. Därför känns Dahlbäcks formulering på s.68 om vad som ”till slut fick zululedaren att lägga ner vapnen” inte helt rättvis. Det var inte personlig fåfänga som gjorde att Buthelezi hotade att bojkotta valet 1994, utan det faktum att ANC och apartheidregeringen i stora mått exkluderade andra parter i förhandlingarna inför valet, och att IFP följaktligen inte kunde acceptera villkoren som de bilateralt satt upp. Zulumonarkin var en annan känslig fråga, liksom Buthelezis krav på ett federalt Sydafrika (dagens provinssystem är ett resultat av detta).
v.) s.93
vi.) Se t.ex.
- Paul Holden, ”The Arms Deal in your Pocket” (2008);
- Andrew Feinstein, ”After the Party” (2009);
- Nils Resare: “Mutor, makt och bistånd” (2010);
- Paul Holden & Hennie Van Vuuren: “The Devil in the Detail” (2011)
vii.)
- SvD 110616: Saab anklagar BAE för mutbrott
- SvD 110616: Saabs VD förnekar kännedom om mutor
