Verkligheten överträffar satiren

av TOR BILLGREN

I morse recenserade jag satirikern Zapiros senaste samling "The last sushi" i Kulturnytt i P1. Utdrag:

När det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

En timme senare får jag syn på ett uttalande från ANC:s ungdomsförbund (ANCYL) där de hyllar Nordkoreas avlidne diktator Kim Jong-Il. Det är så vansinnigt skrivet att jag fortfarande inte riktigt kan tro att det är autentiskt. Det faktum att jag inte har hittat det på någon officiell ANC-sida än, gör också att det finns anledning att vara skeptisk. Men sajten Politics Web, där uttalandet publicerades, brukar vara mycket seriös. Dessutom är denna typ av haveristretorik är inte ovanlig på den sydafrikanska vänsterkanten.

Utdrag (mina fetningar):

In commemorating this Great Leader we sent warnings to traitors of the people, led by Lee Myung Bak, who deliberately sunk his Cheonoan war ship and blamed it on the government of the Democratic People's republic of Korea, to desist from an unsustainable offensive against the North of Korea and the Korean peninsula in general. His continued assault on the image of the DPRK in collaboration with the United States will not continue unabated. In this regard we support the just cause of the Korean people to defend themselves, using whatever means at their disposal, to continue struggling for a just and equal world order and to defeat Capitalism in all its facets.

On this same breath, we congratulate the many achievements, under the leadership of Comrade Kim Jong Il, including making sure that democratic centralism is alive and well in the revolution, as we in the ANC also use it to guide the discipline of our cadres. We recognise that under his stewardship the DPRK managed an economy that saved people from joblessness, homelessness, illiteracy or lack of education thereof, and the varying degrees of poverty.

In technology to save our climate you also excelled, as we saw the successful introduction of an air steriliser, to curb emission and related hazards from the climate, and this shows the effectiveness of the Korean nuclear technology, and this equally shames the Western and Imperialist Propaganda, that the DPRK nuclear programme is aimed at creating war in the world.

Läs gärna uttalandet i sin helhet. Det är våldsamt roligt om det är satir. Avgrundsdjupt oroväckande om det är autentiskt.

Sydafrika och satiren

av TOR BILLGREN

De krafter inom regeringspartiet ANC som vill bli av med den sittande presidenten Jacob Zuma har anammat en gest för att markera sitt missnöje med honom. De håller sin hand över huvudet som ett duschmunstycke. Det är en gest de lånat från satirikern Zapiro, som sedan 2006 avbildat Zuma med ett duschmunstycke fastsatt i skallen, för att påminna om att han under en rättegång vittnat om att han efter att ha legat med en hivsmittad kvinna, tagit en dusch för att minimera smittorisken.

På sistone har det också uppstått en sång som anspelar på saken, med texten ”Duschmannen ger oss bekymmer” – den förekom bland annat under ANC:s provinskonferens i Limpopo i mitten av december.

Det här är exempel satirens makt och inflytande i Sydafrika. Och just Zapiro är landets tyngste satiriker. Hans teckningar orsakar ofta debatt och proteststormar.

Sedan några år tillbaka har han utvidgat sitt satirimperium till ett tv-program ZA-News, där landets politiker och kändisar medverkar i form av karikatyrdockor, ungefär som brittiska 80-talsklassikern "Spitting Image". Och visst, dockorna är roliga och röstkonstnärerna skickliga, men manuset är så otroligt tunt. Jag hade önskat att Zapiro höll sig till serierutorna, som är fortsatt vassa. Den senaste samlingen heter ”The Last Sushi”, vilket anspelar på hur den ANC-befryndade affärseliten tagit upp bruket att äta sushi från nakna kvinnokroppar under sina lyxiga partyn i Kapstaden och Johannesburg.

Ja, när det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

Som när generalsekretereraren för kommunistpartiet, och tillika utbildningsministern Blade Nzimande, förra hösten hävde ur sig att ”Media är det största hotet mot vår demokrati”. I Zapiros kommentar får han nobelpriset i litteratur för den fantasifulla framställningen.

När man har följt Zapiro under flera år, märker man att återbruket är ganska stort, han använder ofta samma skämtmallar, särskilt när han kommenterar inrikeshändelser. Höjdpunkterna i det senaste årets produktion blir därför hans kommentarer till internationella händelser – Usama Bin Ladens död, räddningen av de chilenska gruvarbetarna, den arabiska våren.

I en bild står statyer av de tre diktatorerna Ben Ali, Mubarak och Kadaffi på rad. Ben Ali har redan fallit över Mubarak, som är på väg att falla mot Kadaffi. ”Se dig för hur du störtas”, fräser Mubarak surt till Ben Ali. Bilden är daterad till den 27 januari och är därmed profetisk.

Det är alltid spännande att följa händelserna i ett land via satiren. Ett problem när den är så stark som i Sydafrika, är att det finns en risk att man glömmer att de man skrattar åt de facto inte är några lustigkurrar, utan människorna med den verkliga makten, som påverkar människors liv.

Sänt i Kulturnytt i P1 den 23 december 2011

Etiopiensvenskarna och fientligheten mot journalister

av TOR BILLGREN

Igår förmiddag gick en tung suck genom mediesverige. Först av förstämning, sedan av vanmakt. Martin Schibbye och Johan Persson befanns vara skyldiga till terrorbrott och olagligt intrång i Etiopien. Åklagaren yrkar på 18,5 års fängelse.

Det var också en suck av förvåning. Om man har följt de journalister som livetwittrat från rättssalen i Addis Abeba (t.ex. Martin Edström och Gabriel Byström), har man gång på gång förbluffats av åklagarsidans rackarspel, inkluderande förfalskade bevis.

Men när det som i Etiopien är förbjudet att till och med tala med företrädare för terrorstämplade organisationer har man inte mycket att komma med till sitt försvar. Förutom detta centrala att man just är journalist, och därför måste få tala med vem man vill för att kunna göra sitt jobb.

Hur ska ett sådant argument få genklang i ett land och en tid då journalister ofta betraktas vara statens fiender? Antalet fängslade journalister i världen är just nu det högsta på 15 år, enligt en färsk rapport från Committee to Protect Journalists. 179 journalister satt i fängelse den 1 december, 7 av dem i Etiopien. 28 i Eritrea, för att anknyta till ett annat fall med svensk anknytning.

Denna ökade fientlighet gentemot journalister kan även skönjas i länder som Sydafrika, där nyligen en lag som beskär offentlighetsprincipen antagits, samtidigt som ett ökänt lagförslag om en medietribunal stöts och blöts. Förra hösten anklagade Blade Nzimande, som är minister för högre utbildning och tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, just media för att vara det största hotet mot demokratin i landet.

Det var inte förrän jag kände den där sucken igår, som jag plötsligt insåg att jag själv kanske också är på väg ut på tunn is. Jag reser till Zimbabwe nästa vecka, bland annat för att jobba med ett radioprojekt. Men hur smart är det egentligen att vifta med en reportermikrofon i en polisstat som präglas av godtyckliga tillslag och skrämseltaktik? Händelserna i Etiopien sätter smärtsamt fokus på frilansjournalisters sårbara situation.

Gårdagens suck var förstås också ett uttryck för raseri. Det måste vara någons fel att två svenska journalister riskerar att ruttna bakom lås och bom i Etiopien. Och naturligtvis: namn som Bildt och Lundin haglar tätt över kommentarfälten. Väldigt sällan är det den etiopiska staten som problematiseras, eller dess människorättsvidriga praktiker och undermåliga förståelse för mediers roll och ansvar.

Någonstans i bakgrunden lurar föreställningen om att det bakom varje klandervärd svart man måste det stå en ännu klandervärdare vit och dra i tåtarna. Premissen är att den svarte mannen inte är kapabel att företa sig något – varken gott eller ont. Han måste alltid styras av Någon Annan. Debatten skulle bli så mycket sundare och värdigare om dessa sunkiga föreställningar för alltid kunde lämpas överbord.

Publicerad i Sydsvenskan den 22 december 2011