Radiotips: Dambisa Moyo i OBS

av TOR BILLGREN

Det är västvärldens biståndsgivande som är orsaken till Afrikas eländen och problem. Det är den kontroversiella tesen som den zambiske ekonomen Dambisa Moyo driver i sin bok "Dead Aid", som kom förra året.

Boken har uppmärksammats flera gånger i OBS i P1. Här ligger en länk till första sändningen (7 maj 2009), som innehåller en intervju med författaren. Dessutom kommenteras boken av Kenneth Hermele och Fredrik Segerstedt.

JAS-affären inflammerad och outredd

av TOR BILLGREN

Mer än en vecka har gått sedan den åter hamnade på tapeten, mutskandalen i samband med Sydafrikas köp av JAS 39 Gripen. Det var förra måndagen som Ekot lyfte upp avslöjanden ur journalisten Nils Resares nyutkomna bok ”Mutor, makt och bistånd”, som visade att ett SAAB-ägt bolag betalt stora summor till en rådgivare inom den dåvarande sydafrikanske regeringen.

Nyheten snurrade i etern hela dagen – men vad hände sedan? Pliktskyldiga TT-texter här och där, men annars tystnad. Det verkar råda någon sorts konsensus kring att vi ska sluta klämma på den där envisa finnen nu och låta den för evigt bränna inne.

Boken bakom nyheten är en noggrann genomgång av de misstankar, indicier och bevis som finns kring oegentligheterna i JAS-affären, och är utan tvekan årets blodtryckshöjare. Den tar avstamp i en av svensk nutidshistorias mest pinsamma ögonblick: Sydafrikasatsningen 1999. The Real Group och Dr Alban inför ett folktomt Orlando Stadium i Soweto. En JAS-försäljningskampanj förklädd till idealistisk förbrödringsresa, finansierad av biståndsmedel.

Resare hämtar delvis sina uppgifter från en brittisk polisutredning och försöker följa pengarnas snåriga vägar via skatteparadis, agenter och ljusskygga vapenhandlare. Och det handlar inte bara om att det förekommit mutor i samband med själva försäljningen av planen, utan även vid motköpen, det vill säga de investeringar som SAAB åtagit sig i Sydafrika. Resare visar hur rena skitprojekt godkänts som motköp. Och vad sägs om det absurda faktum att varenda skandinavisk turist i Sydafrika räknas SAAB till del?

Nu ska man inte inbilla sig att ANC-regeringen oskyldigt inleddes i frestelse av vapenföretagen. De kunde sannerligen gå själva. Ett avsnitt om den mutkultur som är så vanlig i många afrikanska länder hade varit relevant i en bok som denna. Resare kunde gott också ha nämnt att den livsstilsomställning som många ANC-höjdare stod inför efter apartheids fall – från gerillalägret till regeringsbyggnaden – många gånger behövde lite hjälp på traven.

Den brittiska utredningen som Resare hämtat sitt stoff från utmynnade aldrig i någon rättegång. Den 5 februari i år gick SAAB: s brittiska partner BAE med på en förlikning för att slippa få sin byk tvättad offentligt. Och den svenska delen av utredningen rann också ut i sanden. För det första för att preskriptionstiden för mutbrott är fem år, vilket är löjligt kort eftersom vapenaffärer ofta tar decennier att slutföra. För det andra för att ”Riksenheten mot korruption” är gravt underbemannad: en åklagare och två deltidsarbetande utredare. Som jämförelse kan man nämna att det nyligen tillsatts 15 polistjänster för att jaga fildelare. Prioriteringen är avslöjande. Det svenska rättsystemet är designat för att korruption i nationens tjänst inte ska kunna utredas. Så om Nils Resares bok inte får den vämjeliga finnen att explodera mot spegeln, hoppas jag åtminstone att den förblir röd, inflammerad och obekväm.

Publicerad i Sydsvenskan den 26 augusti 2010

_________________________________
Uppdatering den 9 september 2010

Den 4 september recenserades Nils Resares bok av Christopher Holmbäck i Aftonbladet.

Föreställningen om Afrika som ett land, del 73644

av TOR BILLGREN

Min kamrat Thomas sände mig denna observation:

Jag såg Manchester City-Liverpool på Eurosport igår. Tror tv-produktionen var engelsk. I faktarutorna om spelarna stod det om Steven Gerrard att han var "english", Ryan Giggs var "welsh" och Didier Drogba var "african".

Imperiet lever!

Enastående.

Fotnot: Drogba kommer från Elfenbenskusten.

Farewell, Athlone Towers

av TOR BILLGREN

Igår strax före tolv sprängdes kyltornen till det nedlagda kolkraftverket i Athlone utanför Kapstaden. Resten av Chris Jouberts bilder - och andras - finns på News24: Athlone towers tumble.

Deon Meyer: Devil's Peak

av TOR BILLGREN

Bokrecension

Deon Meyer
Devil’s Peak
Weyler

I Sydafrika hittas kriminalförfattaren Deon Meyers böcker säkrast på samma dignande bestsellerbord som biografierna över avdankade rugbyspelare och Stieg Larssons Millenniumböcker. Han debuterade 1994 och kommer med sin tionde bok i oktober. ”Devil’s Peak” som nu kommit i svensk översättning är nummer sex och utkom på originalspråket afrikaans för fem år sedan.

Berättelsen är tätt och skickligt flätad kring polisen Bennie Griessels kamp mot flaskan, en ung moders historia om vägen in i lyxprostitution och den före detta lönnmördaren Tobela Mpayiphelis jakt på hämnd. Tobela har förekommit i tidigare böcker av Meyer, och har när berättelsen börjar dragit sig tillbaka på landet och adopterat en pojke. Efter att sonen dödas av ett vådaskott under ett rån, bestämmer sig Tobela för att ta lagen i egna händer. Han beväpnar sig med en assegaj – ett traditionellt kortspjut och ger sig ut på jakt efter rånarna som dödade sonen. Men kallet utvidgas snabbt till att omfatta alla som ger sig på barn. Mördare, spädbarnsvåldtäktsmän och pedofiler. På ett sansat och metodiskt sätt försöker Meyer reda ut de moraliska frågor som föds av Tobelas jakt. Vad händer med gränserna kring privat rättsskipning i ett land där polisväsendet tyngs av ineffektivitet och korruption?

Det här med att det är en svart man som fått nog av brottsligheten är en pedagogisk poäng i sydafrikanska sammanhang. Det finns nämligen bland vita sydafrikaner en absurd föreställning om att de är exklusivt utvalda offer för kriminaliteten i landet. En rädsla som har medfört att vissa stadsdelar är öde på kvällarna, för att folk hellre kurar i sina inburade förorter. Ett mönster som glädjande nog delvis bröts i samband med fotbolls-VM förra månaden.

Bokens svagheter är delarna av dialogen som syftar till att gestalta sociolekter och andra språk. Som att outbildat folk använder ”han” och ”hon” som tilltalsord. Eller den märkliga skånska som tycks motsvara xhosan (alternativt gatuengelskan) som några tiggarpojkar tilltalar Tobela på: ”Vafför ser du så lissen ut?” och ”Ge mej litta penga till bröd.” Det är osannolikt uselt. Om man inte behärskar konsten att fånga och återge språklig karaktäristik är det ens heliga plikt att skriva på rak prosa istället.

Å andra sidan hade jag gärna sett att översättaren hade kryddat texten med lite fler afrikaansord, som ”bakkie” (pick-up), ”stoep” (trappavsats), ”jol” (fest) och ”kak” (skit). Ett enkelt och effektivt sätt att skapa doft av Sydafrika.

Publicerad i Sydsvenskan den 4 augusti 2010