Nyanser av kampen

av TOR BILLGREN

Jonas Sjölander: Ingen enkelriktad väg till frihet. Rörelserna och berättelserna om kampen mot apartheid

Hammarlin Bokförlag

Disa Håstad: Brusten Regnbåge. Mandelas krossade dröm

Albert Bonniers Förlag

Äntligen börjar det komma svensk litteratur om Sydafrikas närhistoria och dagspolitiska läge som inte främst syftar till att glorifiera Sveriges eller författarens roll i kampen mot apartheid!

Korrespondentveteranen Disa Håstad tecknar i ”Brusten regnbåge” ett komplext och pessimistiskt porträtt av dagens Sydafrika och ifrågasätter den idealiserade bilden av ANC som var så typisk i Sverige på 80- och 90-talet. Och i ”Ingen enkelriktad väg till frihet” lyfter historikern och arbetarrörelseforskaren Jonas Sjölander fram de sydafrikanska fackföreningarnas roll i kampen för demokrati på ett sätt som inte tidigare gjorts på svenska.

 
Sjölanders bok handlar också till stor del om sanktionsfrågan och hur den hanterades i Sverige, där antiapartheidrörelsens talan fördes av Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK). De förordade handelsbojkott och total isolering, det vill säga att svenska företag skulle dra sig ut ur landet. Sverige införde med åren långtgående lagstiftning på området och 1986 blev det förbjudet för företag att nyinvestera i Sydafrika. 

Det är inte sanktionerna per se som Sjölander vill diskutera, utan den totala isoleringsstrategin och vilka konsekvenser denna hade på plats bland arbetarna i Sydafrika. Sanktionsfrågan användes tidigt som ett lackmustest för att avgöra moralisk status i Sydafrikafrågan. De som var för total isolering ansågs vara solidariska med Sydafrikas folk på rätt sätt, medan de som var tveksamma eller argumenterade utifrån andra utgångspunkter, avfärdades som apartheidregimens nyttiga idioter. I Sverige utmärkte sig fackförbundet Metall genom att inte ställa sig bakom kravet på att svenska företag skulle dra sig ut ur landet, och utmålades därmed som kapitalistlakejer och svikare.

Men Jonas Sjölander visar att frågan aldrig var så enkel som den framställdes i Sverige och att Metalls hållning var väl förankrad i de sydafrikanska fackföreningarna. Landets motsvarighet till LO, Cosatu (och dess föregångare) talade ofta med ambivalens när det gällde den totala isoleringsstrategin. Å ena sidan ville de utsätta regimen för press. Å andra sidan var ju fackens främsta uppdrag att tillvarata arbetarnas intressen – det vill säga slå vakt om arbetstillfällena och villkoren på arbetsplatserna. Det var denna komplexitet som Metall – som hade nära band till sin systerorganisation i Sydafrika (Numsa) – vägde in när de formulerade sin hållning i frågan. Men ”i Sverige var bristen på förståelse för detta dilemma kompakt”, skriver Sjölander.

Det var 1979 som de svarta arbetarnas fackförbund gavs status som legala motparter till arbetsgivarna, och rätt att förhandla. Långtifrån alla företag accepterade denna reform, men förbunden växte ändå snabbt och utvecklades till demokratiska gräsrotsrörelser med faktiskt inflytande över många arbetsplatser runt om i landet. De blev en plattform där svarta arbetare kunde hävda sig i ett samhälle där de annars förnekades grundläggande rättigheter, och fungerade därmed som en maktkil in i systemet. Kampen för jobben blev en kamp mot apartheid, skriver Sjölander. Men när fabriker lades ner som följd av den totala isoleringsstrategin, bidrog detta till att underminera denna maktbas.

Som ett av många exempel på den bristande förståelsen för de fackliga perspektiven tar Sjölander upp en faxväxling mellan ISAK:s kampanjkontor och metallarbetarfacket Numsa från 1990. Bakgrunden var att SKF hade ansökt om dispens från investeringsförbudet, för att göra en investering vid sin fabrik i Sydafrika. I korrespondensen försöker ISAK instruera Numsa att motsätta sig dispensen, eftersom den kunde utgöra ”ett allvarligt hot mot svenska och andra internationella sanktioner”. Notera ordvalen. Det är som att det är den svenska kampanjen som är det viktiga här, och inte sydafrikanernas villkor.  Numsa svarar irriterat att ISAK formulerar sig ”olämpligt och oförskämt” och förklarar kort att metallfackets positiva hållning i SKF-frågan inte underminerar den övergripande sanktionspolicyn.

”Ingen enkelriktad väg till frihet” kastar nytt ljus över kontroversiella och känsliga frågor, och är med sin fasta förankring i forskning och lokala förhållanden något av det bästa jag läst om landet på svenska.

Disa Håstads ”Brusten regnbåge” är ett omfattande och yvigt reportage från 2010-talets Sydafrika. Hon inkluderar flera av de senaste årens mest brännande debatter om t.ex. ras, mark och kollektiv skuld, och refererar till skarpa kommentatorer som Rhoda Kadalie, Eusebius McKaiser och Andile Mngxitama. I sina bästa ögonblick blixtrar boken till i pulserande gonzojournalistik, som i skildringen av ANC:s ungdomsförbunds patetiska ”hungermarsch” från rika Sandton i Johannesburg till ett massmöte vid regeringsbyggnaderna i Pretoria 2011, där ledarna transporterades i bussar och ordföranden Julius Malema fick avbryta i förtid för att hinna med flyget till ett lyxbröllop på Mauritius.

Som helhet är boken dock mer än lovligt spretig. Ibland känns texten mer som arbetsanteckningar än reportage. Fakta blandas med åsikter, spekulationer och konspirationsteorier, t.ex. rörande mordet på kommunistledaren Chris Hani 1993 och Marikanamassakern 2012.

Men Disa Håstads huvudtes är angelägen. Nämligen att berättelsen om den våldskarusell mellan ANC och andra rörelser som på 80- och 90-talet krävde över 20000 dödsoffer är kraftigt förenklad, och att ANC spelade en större roll än vad som hittills erkänts – något jag själv också ofta har argumenterat för, inte minst på dessa sidor (se till exempel ANC-debatten sommaren 2010). Här utgår Håstad från juristen Anthea Jefferys bok ”People’s War” (2009), en omfattande genomgång av de enskilda våldshändelserna, som på 90-talet utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig mellan ANC och den rivaliserande Inkatharörelsen. Jeffery visar hur våldsdåd från ANC-sympatiserande aktivister gång på gång förtegs eller relativiserades. 

 

”People’s war” bidrar med viktiga perspektiv, men Jefferys slutsatser är ofta alltför drastiska. Därför bör boken betraktas som en pusselbit i förståelsen av våldet, och inte som Sanningen, som Håstad tenderar att göra.

Frågan Disa Håstad ställer sig är icke desto mindre relevant: Borde Sverige

med sin starka ställning under kampen ha gjort något för att förhindra våldet istället för att ge oinskränkt ekonomiskt och moraliskt stöd till en av de stridande parterna?

Det är en rimlig fråga som ännu återstår att besvara. Inte för att peka finger åt någon, utan för att detta inte är den sista våldsamma och komplexa konflikten vi har att ta ställning till.

 

Publicerad i Sydsvenskan den 28 mars 2015

Kommentar: Steve Bikos obduktionsrapport

av TOR BILLGREN

2014 slutade med en makaber skandal i Sydafrika. Auktionshuset Westgate Walding lade ut antiapartheidaktivisten Steve Bikos obduktionsrapport från 1977 till försäljning, med utropspris på 46000 kr. I slutet av 70-talet hade en av de fem patologerna som medverkade vid obduktionen gett rapporten till sin sekreterare, för att hon skulle förvara den på ett säkert sätt. Det är två av hennes barn som nu försöker sälja den.

Rapporten är ett historiskt dokument. Den bevisade att Biko inte, som polisen först påstod, hade dött av en hungerstrejk i fängelset, utan efter en 22 timmar lång tortyrsession. Han blev 30 år gammal och lämnade efter sig fyra barn. Polisministern Jimmie Krugers kommentar, ”It leaves me cold”, är en av apartheidtidens mest ”bevingade” sentenser.

Steve Bikos politiska plattform var Black Consciousness-rörelsen, som han grundade i mitten av 60-talet. Han hämtade inspiration från bland annat avkoloniseringsteoretikern Frantz Fanon, och betonade vikten av psykologisk frigörelse från kolonialismen. Sekler av förtryck har skapat ett djupt rotat mindervärdeskomplex hos den svarta befolkningen och för att bli fria i ordets sanna bemärkelse måste denna negativa självsyn ersättas av självförtroende och kunskap. Hans ideologi skiljde sig från ANC:s genom att han fokuserade på ras istället för klass och att de svarta skulle föra en separatistisk kamp. Visst välkomnade han vitas motstånd, men han ansåg att de hade en egen kamp att föra, istället för att försöka leda någon annans. Det var därför den internationella antiapartheidrörelsen valde att stödja ANC, medan Bikos budskap misstänkliggjordes. 

Tiden har dock gett Biko rätt. ANC må ha medverkat till att avskaffa de diskriminerande lagarna, men de hade inget recept på hur den enskilde individen skulle stärkas. Och nu använder partiet befolkningens eftersläntrande känsla av att vara undersåtar för att hålla sig fast vid makten. Så det är inte konstigt att Steve Biko är en ständig referens i debatten, 38 år efter hans död.

Historien med obduktionsrapporten är uppseendeväckande av många skäl. För det första på grund av sveket. Att barnen till den som fick förtroendet att förvara den, har försökt sälja den. För det andra för empatilösheten gentemot Bikos familj. Och för det tredje för den häpnadsväckande likgiltigheten inför apartheidsystemets natur; att Sydafrikas för kontinenten helt unika välstånd är byggt på exploatering av den svarta befolkningens underbetalda kroppsarbete. Att mot den bakgrunden försöka kapitalisera på just en sargad, svart mans kropp – dessutom en man som mördades på grund av sin kamp för att gjuta stolthet i den svarta befolkningen – är en så perfekt allegori över apartheidsystemets innersta kärna, att en manusförfattare i Hollywood som snickrat ihop en liknande intrig hade blivit utskrattad för sin övertydlighet.

Tidigare i december stoppade en domare i Johannesburg försäljningen av rapporten och just nu jobbar familjen och Steve Biko Foundation för att den ska överlämnas till dem. Vad som slutligen händer beslutas senare i månaden.  

Publicerad i Sydsvenskan