Zimbabwes landreform under vetenskaplig lupp

av TOR BILLGREN

Få saker har det rått sådan mediekonsensus kring det senaste decenniet som jordreformen i Zimbabwe. Vi har hört om ockupationer av gårdar, mördade och misshandlade lantarbetare och farmare, hundratusentals drivna på flykt. Vi har fått veta att landets jordbruk ligger i spillror.

Men i slutet av 2010 kom boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and realities”, som utmanar flera föreställningar om reformen – och visar att landet faktiskt HAR ett fungerande jordbruk idag. Jag ringde upp en av författarna, Ian Scoones, som är professor i utvecklingsfrågor vid universitetet i Sussex.

– Det fanns bra och dåliga saker med Zimbabwes jordreform, säger Ian Scoones som har ägnat 10 år åt studien. Medias bild av den har varit väldigt ensidig och inte balanserats av fakta. Vi har tittat efter vad som har hänt i verkligheten när folk fick land. Och vad vi hittade var överraskande.

Men först lite bakgrund. Det var i slutet av 1880-talet som imperiebyggaren Cecil John Rhodes med rent och skärt rackarspel lyckades lura till sig det som idag är Zimbabwe av ndebelekungen Lobengula. Landet fick namnet Rhodesia och blev senare brittisk koloni, och senare självständigt. Den svarta majoriteten marginaliserades.

Cecil John Rhodes blev bara 48 år men hann ändå lägga grunden till mycket av nittonhundratalets elände i södra Afrika.

1979 föll det vita, rasistiska minoritetsstyret och vid valet 1980 vann Robert Mugabes Zanu-parti. Landet tog namnet Zimbabwe. Då ägde 6000 vita storfarmare 42 % av landets yta. Det fanns 7 miljoner svarta i landet, ofta egendomslösa. Så landfrågan hamnade högt på dagordningen, åtminstone i retoriken.

– Jordrefomen fanns alltid på agendan sedan självständigheten, säger Ian Scoones. Den kom och gick beroende på den politiska situationen. Men den försvann inte. När landinvasionerna började år 2000 var de ostoppbara.

Individuellt jordägande och ägande över huvudtaget är centralt för välstånd och utveckling. Utan egendom kan man inte ta lån eller göra investeringar, och det är detta som är det stora problemet för miljontals svarta i före detta kolonier. De står och stampar på ruta ett, eftersom deras rätt till egendom var begränsad under kolonial- och apartheidtiden.

Huruvida invasionerna i Zimbabwe var orkestrerade av regeringen eller spontana, folkliga massaktioner är fortfarande omtvistat. Invasionerna skedde på olika sätt på olika farmer, berättar Ian Scoones. Ibland fanns så kallade krigsveteraner med i bilden, ibland inte. Klart är i alla fall, att när invasionerna väl ägde rum, stöddes de av regeringen, som inte heller lade några strån i kors när det urartade i mord och fördrivningar. Ett hundratal människor miste livet, 300.000 lantarbetare förlorade sina jobb.

Ian Scoones och hans medarbetare förnekar naturligtvis inget av detta – men de är ändå nyfikna på hur det har gått för de nya jordbrukarna. Helt enkelt: Funkade reformen? Det vill säga att stycka upp enorma egendomar i mindre, och satsa ett flertal småjordbruk istället för ett fåtal stora? Och vilka är de nya jordägarna?

Sammanlagt i landet har 150.000 hushåll (en miljon människor) gagnats av reformen, men Ian Scoones och hans medarbetare har koncentrerat sig på provinsen Masvingo i sydost. Där är mer än 3/4 av de nya jordbrukarna så kallade vanliga människor, d.v.s. utan politisk eller statlig anknytning. Det är människor från närliggande områden eller städer som blev arbetslösa under den ekonomiska kollapsen, eller före detta lantarbetare. De visar också att hälften av de nya bönderna i deras urvalsgrupp är framgångsrika.

Allt är sannerligen inte frid och fröjd inom det Zimbabwiska jordbruket, men bilden av det domineras av krigsveteraner och Mugabes gangsters, och att det ligger i spillror, stämmer inte heller.

Vilka är då lärdomarna man kan dra av jordreformen i Zimbabwe. Ian Scoones lyfter fram två punkter:

– Nyckeln är att ta i tag i jordfördelningsfrågan i tid. Att lägga lock på och låtsas att den ska försvinna, funkar inte. Våldet i Zimbabwe hade inte behövt äga rum.

Den andra lärdomen är att receptet för en framgångsrik jordbrukssektor inte måste vara gigantiska storjordbruk, utan att småägande, som i Zimbabwe av idag, också kan vara en framgångsrik modell.

– Ett jordbruk baserat på småägande kan vara väldigt framgångsrikt. Även helt utan stöd. Bönderna i Zimbabwe har inte fått bistånd utifrån och staten har varit pank. Men de har lyckats ändå. De har fått igång produktion, börjat sälja till marknaden och investera.

De nya bönderna har varken fått bistånd utifrån, eller bidrag från staten, men har ändå lyckats få ekonomi i sin verksamhet. Sen tillägger Ian Scoones att för mycket statlig inblandning inte heller är bra, och jämför med Sydafrika, där jordreformerna är mycket tungfotade.

– Den sydafrikanska jordreformen präglas av byråkrati som löper amok. Projektiseringen av reformen garanterar misslyckande.

Problemet i Sydafrika är att regeringen, konsulter, biståndsorgan och frivilligorganisationer – alla med sina olika agendor samverkar på ett sätt som gör de nya jordbruken omöjliga att driva. Ian Scoones understryker att processen måste komma underifrån, och att man måste ta tillvara på människors entreprenörsanda och energi.

– För att en jordreform ska bli effektiv, behöver man människors energi, planering och visioner från botten och upp. Men det måste kombineras med statligt stöd. I Zimbabwe saknas det, och i Sydafrika är det överväldigande. Så den balansen måste bli rätt.


Fotnot
Intervjun är gjord våren 2011. Tid har förflutit och saker kan ha förändrats.