”Friheten förde oss hit” kretsar kring ett av de största svenska u-landsprojekten någonsin: gruvbolaget Lamco, som bröt järnmalm i norra Liberia mellan 1963 och 1988. Jag läser boken samtidigt som senaste numret av Filter (nr 25), som domineras av sydsvenskanmedarbetaren Henrik Brandão Jönssons långa reportage om Svenska Kyrkans tallplanteringsfiasko i norra Moçambique. Berättelserna går in i varandra flera gånger: svenskar som kommer till afrikanska länder och startar storstilade projekt – säkert med ärliga och filantropiska intentioner, men utan informera sig tillräckligt om de kulturella, hierarkiska, ekonomiska, etniska och historiska realiteterna på plats. Allt antas lösa sig med hjälp av pengar och Det Heliga Svenska Förtroendekapitalet. Potentialen för haveri är förstås stor.
Det är värt att notera att händelserna Ardelius beskriver utspelar sig 1966 och Filterreportaget för bara några år sedan. Attityderna och självgodheten består.
I boken får vi följa Lamcos personalchef Hektors första stapplande steg i Liberia tillsammans med sin förfinade och pillerknaprande hustru Margret, samt tonårssonen Mårten, förläst marxist och salongsrevolutionär. De flyttar in i huset som väntar på dem i ett av de många villaområden som bolaget låtit bygga till sina (europeiska) anställda – komplett med möblemang och (afrikanska) tjänare. Mårten blir snabbt vän med den jämnårige Ormpojken, vars jobb är att se till att herrskapet kan solbada utan att besväras av krälande ohyra.
Svenskarna ser sig förstås inte som kolonisatörer, och det är just denna förskönade självbild som Ardelius vill ifrågasätta med sin bok. Visst, det skedde inga makabra svinerier som i Belgiska Kongo, men likafullt: Liberia exploaterades på naturtillgångar och arbetskraft. För att spetsa till det hela låter Ardelius boken utspela sig under den vilda strejk som slogs ner av militären 1966. TV-bilderna av en strejkledare fjättrad på en veranda stämde dåligt överens med svenskarnas illusioner om den rekorderliga och kamratliga malmbrytningen i Västafrika.
Den övergripande frågan är hur man ska förhålla sig till våld och oetiska förfaranden som begås av myndigheterna i de utvecklingsländer man samarbetar med. Det verkar finnas en föreställning, att om övergreppen begås av de lokala makthavarna, så har man alibi och grönt ljus för att se bort. Det är för övrigt detta som är kärnan i Henrik Brandão Jönssons Moçambiquereportage, och det borde även vara kärnan i debatten kring Lundin Petroleum.
Gunnar Ardelius använder ögats blinda fläck som allegori, måhända en smula sliten sådan, för dessa moraliska skyglappar. Överlag är han dock en skicklig språkkonstnär. Han skriver lakoniskt och läckert torrt, men ibland släpper han kontakten med sakligheten och låter texten flyta ut i poesi. Det är ofta gripande vackert, som när Hektor ser ett långt malmtåg passera, och i ett anfall av hemlängtan tycker sig höra ”jublet på Råsunda en råkall oktoberkväll” i dess dån. Denna melankoli ligger som en grundton i boken, och utgör tillsammans med de prövningar som den koloniserande människan utsätts för genom sin orepeterade roll som herrefolk, till att familjens vistelse på sin Platz an der Sonne blir ganska kortvarig. Om de lär sig något under resans gång? Absolut – men typiskt nog bara om sig själva.
Det är värt att notera att händelserna Ardelius beskriver utspelar sig 1966 och Filterreportaget för bara några år sedan. Attityderna och självgodheten består.
I boken får vi följa Lamcos personalchef Hektors första stapplande steg i Liberia tillsammans med sin förfinade och pillerknaprande hustru Margret, samt tonårssonen Mårten, förläst marxist och salongsrevolutionär. De flyttar in i huset som väntar på dem i ett av de många villaområden som bolaget låtit bygga till sina (europeiska) anställda – komplett med möblemang och (afrikanska) tjänare. Mårten blir snabbt vän med den jämnårige Ormpojken, vars jobb är att se till att herrskapet kan solbada utan att besväras av krälande ohyra.
Svenskarna ser sig förstås inte som kolonisatörer, och det är just denna förskönade självbild som Ardelius vill ifrågasätta med sin bok. Visst, det skedde inga makabra svinerier som i Belgiska Kongo, men likafullt: Liberia exploaterades på naturtillgångar och arbetskraft. För att spetsa till det hela låter Ardelius boken utspela sig under den vilda strejk som slogs ner av militären 1966. TV-bilderna av en strejkledare fjättrad på en veranda stämde dåligt överens med svenskarnas illusioner om den rekorderliga och kamratliga malmbrytningen i Västafrika.
Den övergripande frågan är hur man ska förhålla sig till våld och oetiska förfaranden som begås av myndigheterna i de utvecklingsländer man samarbetar med. Det verkar finnas en föreställning, att om övergreppen begås av de lokala makthavarna, så har man alibi och grönt ljus för att se bort. Det är för övrigt detta som är kärnan i Henrik Brandão Jönssons Moçambiquereportage, och det borde även vara kärnan i debatten kring Lundin Petroleum.
Gunnar Ardelius använder ögats blinda fläck som allegori, måhända en smula sliten sådan, för dessa moraliska skyglappar. Överlag är han dock en skicklig språkkonstnär. Han skriver lakoniskt och läckert torrt, men ibland släpper han kontakten med sakligheten och låter texten flyta ut i poesi. Det är ofta gripande vackert, som när Hektor ser ett långt malmtåg passera, och i ett anfall av hemlängtan tycker sig höra ”jublet på Råsunda en råkall oktoberkväll” i dess dån. Denna melankoli ligger som en grundton i boken, och utgör tillsammans med de prövningar som den koloniserande människan utsätts för genom sin orepeterade roll som herrefolk, till att familjens vistelse på sin Platz an der Sonne blir ganska kortvarig. Om de lär sig något under resans gång? Absolut – men typiskt nog bara om sig själva.
Publicerad i Sydsvenskan den 5 april 2012
