onsdag 17 mars 2010

Jesper Olsen förste löparen att korsa Afrika

av TOR BILLGREN


Jesper Kenn Olsen vid målgången vid Godahoppsudden i måndags. Bild från www.worldsrun.org

I måndags gick han i mål vid Godahoppsudden utanför Kapstaden efter att ha tillryggalagt 24500 km. Igår reste han hem till Danmark för att inte missa snön. Jesper Kenn Olsen är den förste att springa över den afrikanska kontinenten. Fast starten gick redan i Nordkap.

Vad är syftet med ett sånt här lopp?
– Det finns olika syften, annars hade man tröttnat på vägen. Men det primära är att slå distansrekorden. Att se om det är mänskligt möjligt att ta sig igenom loppen. Det ett stort privilegium att få uppleva världen på det här sättet.

Och det är inte första gången Jesper Kenn Olsen, 38, sett världen på springande fot. 2004-2005 genomförde han sitt första World Run, som sträckte sig på andra hållet, från London och österut runt jorden – ett lopp på 26232 km. Och det är inte den sista, för målgången i måndags var egentligen bara ett delmål. World Run 2 fortsätter om ett tiotal månader från Punta Arenas i Chile till Newfoundland i Kanada.

Vilken är den vanligaste kommentaren du får när du berättar vad du håller på med?
– Det beror på var man är. I Danmark är det mycket ”Varför sitter du inte framför TV:n med en öl istället? Varför allt detta besvär?” I de muslimska länderna som Sudan insisterade de jag mötte ofta på att jag skulle slå mig ner och ta en kopp te och äta en frukt. Jag fick inte springa vidare förrän de var säkra på att jag mådde bra och hade mat. De brydde sig inte så mycket om varför jag sprang, men var väldigt nyfikna på min kultur och Skandinavien, eftersom de inte reser så mycket själva. Här i Sydafrika är de rätt vana vid extremsport, så de var intresserade av hur man tränar, hur man gör när man är trött efter 20000 km, hur man motiverar sig och undviker skador. Mer nyfikenhet på själva sporten.

På projektets hemsida nämner du ”expremlöpningens kärnvärden”. Kan du utveckla det?
– Det finns en särskild kamratskap mellan extremlöpare. En stor respekt. Man delar samma mål. En annan viktig sida är respekten för kroppen. Om man pressar på till max är det omöjligt att genomföra ett sånt här lopp. Man kanske klarar att springa en vecka eller en månad. Men inte 24000 km. Det kräver en harmoni med kroppen som man inte ser i många andra sporter, eftersom det här aldrig handlar om att pressa kroppen till hundra procent.

Hur länge vilar du under ett lopp?
– Normalt 1 dag varje månad. Som ett experiment försökte jag se hur långt jag kunde springa utan en dagspaus, så den första tog jag i Etiopien efter 12000 km. Men då behövde jag verkligen vila. Den längsta pausen blev i samband med en operation i Tanzania. Jag hade ramlat och slagit upp armbågen några månader tidigare, och det började plötsligt svullna i samband med att jag hade en lindrigare form av malaria. Så då fick jag vila i 6 dagar.

Du bodde i Malmö flera år innan du begav dig ut på loppet. Varför föredrog du Malmö framför Köpenham?
– Bättre grönområden. Och så är attityden gentemot människor som tar sitt idrottande på allvar generellt betydligt bättre i Sverige.

Varför reser du hem så nära inpå målgången? Är inte Sydafrika perfekt för rekreation?
– Jo, och jag hade planerat att stanna åtminstone en vecka. Men för det första har jag inte sett familjen på 1,5 år. Och för det andra har jag inte upplevt en vinter på två år. Jag startade den 1 juli 2008 och sen har jag sprungit genom konstant sommar. Jag vill se snön innan den smälter.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 mars 2010





Jesper Kenn Olsen, några minuter innan han slängde sig på flyget hem mot Danmark igår eftermidag.


Jesper Kenn Olsen om de bästa ögonblicken under loppet

1.
– De sista 50 km innan Godahoppsudden.

2.
– Stillheten i Saharaöknen. Att sätta upp tältet under stjärnhimlen och uppleva tystanden.

3.
– Att komma över gränsen till Sydafrika och äntligen få komma in i en mataffär och välja precis vad man vill äta. Och kunna duscha utan att vattnet tar slut.

...och de tre värsta

1.
– I norra Etiopien fanns det ett område där befolkningen inte var så vana vid främlingar. De kastade sten och försökte jaga bort mig. Men det var enda området som jag stötte på problem

2.
– Precis när jag startat i Nordkap frågade en journalist efter EN kilometer hur det kändes att ha 20000 kilometer kvar. En sådan fråga får man inte ställa – inte ens till sig själv. Det blir för tufft.

3.
– Jag fick en inflammation i armbågen och var tvungen att opereras i Tanzania, samtidigt som jag fick en lindrigare form av malaria. Men sjukdomarna är en del av utmaningen, så de räknas egentligen inte.


Utrustning
Under stora delar av loppet har Jesper Olsen sällskap av en följebil. Men där det inte är möjligt för bilar att ta sig fram, rullar han en kärra framför sig med följande utrustning:

Expeditionstält
4-5 par skor
3-4 löparset
7 liter vatten
Burkmat (bönor, spagetti)
GPS
Solcell

World Run 1 och 2
Mellan 1 januari 2004 och 23 oktober 2005 genomförde Jesper Kenn Olsen sin första World Run (26232 km). World Run 2 inleddes den 1 juli 2008 och första etappen avslutades vid Godahoppsudden i måndags, efter att Afrikas sydspets, Cape Agulhas, rundats. Loppet fortsätter i Punta Arenas i Chile någon gång mellan december 2010 och februari 2011. Slutmålet efter totalt 40000 km är Newfoundland, Kanada.

Jesper Kenn Olsen har skrivit boken ”Jorden Rundt i Løb” som handlar om första loppet runt jorden.

Länk
http://www.worldrun.org

Ordkriget mellan Winnie Mandela och Nadira Naipaul

av TOR BILLGREN

Det var förra måndagen bomben briserade. Londontidningen Evening Standard publicerade en intervju med Winnie Madikizela-Mandela, författad av nobelpristagaren V.S. Naipauls hustru, Nadira. Sedan dess har löpsedlarna i Sydafrika varit fulla av citat och frågetecken. Uttalade sig verkligen Winnie så? Att Nelson Mandela har ”svikit landets svarta”? Att namnet Mandela är en ”albatross runt hennes familjs hals”. Att Desmond Tutu är en ”kretin”?

Ja, vidhåller Nadira Naipaul, och tidningen viftar med bildbevis på hur Winnie och paret Naipaul poserar tillsammans efter mötet. Men Winnie Mandela dementerar. ”Jag har aldrig givit Nadira Naipaul någon intervju”, skrev hon i veckans Sunday Times. Och tillade att Naipaul är en lögnare, bluff, bedragare och charlatan.

Märk väl att hon inte dementerar själva innehållet – bara att mötet var en intervju. Den ende som borde kunna bringa ljus över dispyten är mötets tredje part: V.S. Naipaul. Men Sir Vidia tiger och låter damerna slita varandras peruker.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 mars 2010

tisdag 16 mars 2010

Heimerson citerar satir som fakta

av TOR BILLGREN


Julius Malema, orförande för ANC Youth League (ANCYL).

Staffan Heimerson skrev i måndags en i flera avseenden bra Aftonbladet-krönika om den kontroversielle ordföranden för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema. Utdrag:

Han har köpt två villor i Johannesburgs Danderyd för 4,6 miljoner. Han kör omväxlande en Range Rover, en Mercedes i toppklassen och en Aston Martin för 2,5 miljoner. Hans vardagsklädsel är Armanijeans och Gucciskor. Och så klockan för 250000.

Hur täcker han sådana shoppingvanor med en månadslön om 20000? Det gör han inte. Men unge Malema hade gjort som andra i den politiska eliten. Han hade bildat fyra bolag. Dessa bolag lägger anbud på offentliga arbeten i hans provins. Och, oj då, sådan tur, han råkar få alla uppdrag hans önskar.

En systematisk plundring pågår av skattemedel som fattigare folk betalar in. När Malema ombads att visa sin självdeklaration svarade han: ”Gärna – men tyvärr har min hund Helen, en vit byracka, ätit upp den.”

Debatten om den s.k. tenderpreneur-kulturen inom Sydafrikas politiska elit är högaktuell just nu, med Malema som senaste exempel. Det är dock viktigt att understryka att uppgifterna i Heimersons artikel baserar sig på tidningsskriverier, och inte på utredningar och domslut. Malema KAN alltså vara oskyldig till allt han anklagas för. (Han är dock enligt ett domslut som kom i måndags skyldig till ett fall av hate speach. Och fler anmälningar har gjorts den senaste veckan.)

I stora drag håller jag med Heimerson i hans analys, men texten innehåller några misstag och slarvfel som måste kommenteras:

1. Citatet med hunden och deklarationen, som för övrigt anspelar på Västra Kap-provinsens premiärminister Helen Zille, är hämtat från satirsajten Hayibo. Det är alltså ett skämt. Julius Malema må ha uttalat sig oförskämt och billigt om många politiska motståndare, men SÅ långt har han inte gått, att han kallar Helen Zille för "a white bitch".

2. Julius Malemas månadslön är inte 20000 rand/månad. Det är en uppgift som förekom i tidningarna för några veckor sedan, men den har dementerats. Lönen är "mycket högre", enligt honom själv.

3. Heimerson skriver att "Premiärministern hade skaffat sig en order på 3,3 miljoner". Det är dock oklart vilken premiärminister han menar. Det finns nio stycken, en för varje provins.

4. ...och så kan jag inte låta bli att förundras över hans föreställningar om ANC:

...det tappra och kloka ANC, Nelson Mandelas rörelse, som tål­modigt befriade Sydafrikas medborgare av alla kulörer från den bisarra och ondskefulla rasåtskillnadspolitiken. ANC har helgonstatus.

En idealiserad bild som nog får sägas vara typisk för hans generation. Som journalist på 80-talet hade man inte mycket annat att gå på än ANC:s egna uppgifter om The Struggle. Misstaget många journalister gjorde var att köpa organisationens uppgifter och verklighetsbeskrivning rakt av, trots att den utkämpade krig. Dels mot apartheidregimen, dels mot andra svarta politiska organisationer som AZAPO och Inkatha. Och hur var det nu med sanningen, kriget och det första offret...?

måndag 15 mars 2010

Lars Vilks "serietecknare" i sydafrikansk press

av TOR BILLGREN

Igår, på sista sidan av Sunday Times, fanns en kort notis om den senaste Lars Vilks-kontroversen. Han kallas "konstnär" i bildtexten, men "cartonist" i brödtexten. Det är beklagligt att det inte råder tydlighet kring att det är i egenskap av konstnär han är omtvistad och hotad. Mer om skillnaderna och nyanserna däremellan i den här texten från 2007 (som för övrigt var den första som uppmärksammade Muhammed-debaclet).

"Fru Naipaul är en lögnerska och en bluff"

av TOR BILLGREN

Igår skrev Winnie Madikizela-Mandela en utförlig text i Sunday Times, där hon kallade Nadira Naipaul lögnerska, bluff, bedragare och charlatan. Hon menar att den intervju med henne som publicerades i Evening Standard förra måndagen är fabricerad.
– I did not give Ms Naipaul any interview. It is a figment of her malicious imagination.

Tidningen menar å sin sida att intervjun visst ägde rum, och att Nadira Naipaul, hennes man nobelpristagaren V.S. Naipaul och Winnie Madikizela-Mandela poserade tillsammans för fotografering efteråt.

Min teori är att det förhåller sig så här: De tre träffades, men syftet med mötet ett researchsamtal mellan V.S. Naipaul och Winnie Mandela. Sedan har Nadira Naipaul som flugan på väggen tagit russin ur det samtalet och skrivit sin artikel. Därför är det korrekt av Winnie Mandela att säga att hon rent formellt aldrig låtit sig intervjuas Nadira Naipaul. Frågan kvarstår: dock: Vad har hon egentligen sagt?

söndag 14 mars 2010

Just nu i Kapstaden: Cape Argus


Jag står vid Clifton Beach, där det återstår 5 km av det 110 km långa loppet. Erik ringde just och har ca 20 kvar. Jag förundras över att så många cyklar med undermåliga inställningar.

lördag 13 mars 2010

Winnie Mandela förnekar uttalanden

av TOR BILLGREN

Winnie Madikizela-Mandela förnekar att hon har yttrat de kontroversiella uttalandena om bland annat Nelson Mandela och Desmond Tutu, som citerades i en intervju i The Evening Standard i måndags. Sydafrikanska medier har varit fulla av kommentarer och spekulationer hela veckan, och nu har huvudpersonen alltså brutit tystnaden.

- I did not give Ms Naipaul an interview, sa hon igår.
- It is therefore not necessary for me to respond in any detail to the contents of a fabricated interview.

Artikelförfattaren Nadira Naipaul håller fast vid att citaten är korrekta:

- The conversation took place as I reported, and I accurately rendered the statements that Winnie Mandela made.

Fortsättning följer.

fredag 12 mars 2010

De Doorns revisited

text & bild TOR BILLGREN

Det odlas främst bordsruvor i Hex Valley. Den vackra dalen ligger vid motorvägen N1, cirka 15 mil nordost om Kapstaden – och det är alltid lika nervöst att köra förbi. Längs den vältrafikerade 120-vägen står nämligen ofta vingårdsarbetare som försöker dryga ut inkomsten med att sälja druvor. Som matadorer dansar de dödsföraktande ut på vägen framför de förbirusande bilarna med sina druvlådor i hopp om att någon ska tvärnita av druvabstinens.

Strax utanför den lilla staden De Doorns i dalen ligger ett township i bedrövligt skick, betydligt värre än de som omger t.ex. Kapstaden. Skjulen består av träbitar och rostig plåt, taken av plastsäckar. Det ligger sopor överallt. Det var härifrån runt 3000 zimbabwier tvingades fly i mitten av november förra året, något jag skrev om på denna plats den 25.11 (”Från elände till elände”).

En mobb attackerade ”främlingarna”, förstörde deras skjul och drev iväg dem, eftersom det ryktades att de accepterade lägre dagslöner ute på druvfälten. Zimbabwierna evakuerades till en idrottsplats mitt i De Doorns där det upprättades ett tältläger.

När jag besökte staden förra helgen upptäckte jag till min förvåning att lägret fortfarande står kvar, mer än tre månader efter attacken. Stängslet runt idrottsplatsen var fullt av torkande tvätt i lysande färger. De vita tälten stod i prydliga rader på fotbollsplanen och på trottoaren mittemot satt uttråkade och håglösa zimbabwier. Förra veckan cirkulerade rykten om att en ny attack var på gång – rykten som tack och lov visade sig var falska.



Så var ska de ta vägen? Tillbaka till hemlandet? Läget i Zimbabwe har visserligen förbättrats, men för varje steg framåt, tas två bakåt. Till townshipet då? Skulle de kunna återvända dit, och bygga upp skjulen och tillvaron på nytt? Det behöver inte vara en omöjlighet. För man ska inte inbilla sig att den här typen av attacker är välövervägda aktioner med majoritetens välsignelse. De begås snarare av ett fåtal unga och högljudda män, berusade eller höga på tik. Och är det något som är en hederssak i Sydafrika, så är det gästfrihet. Den Gylleneregeln-besläktade feelgoodfilosofin Ubuntu tas på djupaste allvar.

Det finns också goda exempel på hur de aggressiva attityderna kan förändras. Som i townshipet Masiphumelele utanför Hout Bay på Kaphalvön. När de ekonomiska konflikterna mellan sydafrikaner och utlänningar övergick i främlingsfientlighet i Johannesburg sommaren 2008 höll det på att gå illa även där. Somaliska småhandlare pekades ut som hot mot samhället och deras butiker plundrades. Men då satte några av townshipets kvinnor ner foten. De angav plundrarna för polisen och pekade ut var stöldgodset fanns. Somalierna fick upprättelse och togs upp i samhällsgemenskapen. Man började arbeta tillsammans istället för att kasta missunnsamma blickar mot varandra.

Varför skulle inte den här Masiphumelele-andan kunna uppstå även i De Doorns? Namnet förresten, är xhosa och betyder ”Vi kommer att lyckas”.

Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 12 mars 2010

Just nu i Kapstaden: Taffelberget


Una och jag åkte upp på Berget med lunch och tidningar. Berget i bakgrunden heter Devil's Peak och är 1000 högt. Vi är högre.

torsdag 11 mars 2010

Jag föreläser i Malmö den 9 maj

av TOR BILLGREN

Den 9 maj kl 13.00 föreläser jag på temat Nyanser av The Struggle - Aspekter av kampen mot apartheid som sällan fick plats i 80- och 90-talets nyhetsrapportering. Lokal: Kommendanthuset, Malmö Museer.

Föreläsningen ingår i Malmö Museers Sydafrikasatsning, som under våren även innehåller nedanstående punkter:

Sydafrika bygger för hållbar utveckling
Söndag 14 mars, kl. 13, Kommendanthuset

Om att förvandla apartheidförtryckets arkitektoniska modell one house one plot-township till mer hållbara byggnader och ekobyar. Med Clara Norell, entreprenör, som genomförde fältstudier 2009 med stipendium från SIDA.

Hur klarar sig Sydafrika efter att Nelson Mandela lämnat makten?
Söndag 21 mars, kl. 13, Kommendanthuset

Om Mandelas stora betydelse och hans symbolvärde i Sydafrika. Om hans efterträdare Mbeki och Zuma och om ANC som en politisk kraft i Sydafrika. Hur ser framtiden ut? Med Anders Möllander som bland annat varit ansvarig handläggare på UD för biståndet till ANC. Mellan 2005 och 2008 var han Sveriges ambassadör i Sydafrika.

My name is Zolile Matikinga!
Onsdag 24 mars, kl 18. OBS plats: Garaget, Lönngatan 30

"I was born and raised in the Ghettos of Cape Town ,South Africa. During my growth I have seen my people coming from fear to joy and back to fear again. This is their story, my story and I wanna share it with you." Workshop med Zolile (Zoro) Matikinga, musiker och producent. Zoro växte upp i ghettona kring Kapstaden. I samarbete med Garaget.

Bram Fischer Story
Söndag 11 april, kl 13, Teknikens och Sjöfartens hus

En dokumentärfilm om en man som föddes in i aristokratin, men som valde att bli apartheidmotståndare och ledare inom det sydafrikanska kommunistpartiet. Som jurist ledde han försvaret under den så kallade Rivonia-rättegången där Nelson Mandela och andra ledare räddades från avrättning. Regi: Sharon Farr och Lee Otter, Sydafrika 2007, 87 min.
OBS ej textad till svenska.

Rough aunties och "Angels in the dust"
— filmpremiär och vernissage

Fredag 16 april, vernissage från kl 17.30, film kl 18.30. OBS plats: Biograf Panora, S:t Gertrudsgatan 4.

"Angels in the dust" berättar via teckningar om barnhemsbarn i Sydafrika, om förlust och drömmar och om att förlora sina föräldrar i aids. Mingel, tilltugg och musik från kl 17.30. "Rough aunties" handlar om kvinnorna bakom Bobbi Bear som är en ideell organisation i Durban, Sydafrika. De skyddar och tar hand om utnyttjade och åsidosatta barn vid rättegångar och ser till att förövare ställs inför rätta. Samtal i anslutning till filmen. Regi: Kim Longinotto, Sydafrika 2008, 103 min. Biljettpris: 70 kr (student 60 kr). Arrangör: Folkets Bio Malmö, ARF - Film och kultur för mänskliga rättigheter, Amnesty International och Malmö Museer.

Fotbolls-VM och Sydafrika
Söndag 25 april, kl 13, Kommendanthuset

Ett internationellt mästerskap får alltid konsekvenser för värdlandet. Vad kan Sydafrika förvänta sig? Med Anja Gatu, sportchef på Sydsvenskan.

Nyanser av The Struggle
Söndag 9 maj, kl 13, Kommendanthuset

En föreläsning om aspekter av kampen mot apartheid som sällan fick plats i 80- och 90-talets nyhetsrapportering. Tor Billgren är frilansjournalist och radioman. Han bor i Sydafrika sedan januari 2009.

No refuge, access denied
Söndag 16 maj, kl 13, Kommendanthuset

Om att arbeta för Läkare utan gränser med zimbabwiska flyktingar i Sydafrika. Med Setareh Shahbazian, logistiker, med uppdrag i Sierra Leone och Sydafrika. Ordinarie entréavgift (40 kr) för föreläsningarna på Malmö Museer.

onsdag 10 mars 2010

Sea Point


Una Billgren i ledig pose.

Afrikaans - inte bara tungvrickning

av TOR BILLGREN

Jag trodde länge att ordet Rooibos var urgammalt och betydde typ ”förfädernas säd” på xhosa eller ”gudablod” på zulu. Men en morgon drabbades jag av en plötslig insikt när jag kastade en snabb blick på tepaketet: rooi bos – herregud – det är ju afrikaans! Röd buske...

Afrikaans är Sydafrikas tredje största språk och förekommer ofta parallellt med engelska på skyltar och gatumärken, särskilt i Västra Kap-provinsen. Som svensk är det rätt lätt att hänga med – särskilt i skriven text. Värre är det med uttalet. Ta bara namnen på några kända vingårdar runt Kapstaden: Vergenoegd, Buitenverwachting, Boekenhoutskloof…

Men språket har många kritiker. Och då talar jag inte om turister som vrickar tungan fördärvad när de beställer vin på krogen. Häromdan läste jag ett upprop där bland annat kommunistpartiets ungdomsförbund krävde att afrikaans skulle avskaffas som universitetsspråk. Det är ett vitt språk, skrev de, och är fortfarande intimt förknippat med apartheid, som ju infördes av den vita, afrikaanstalande nationaliströrelsen efter valet 1948. Och språket blev också en av förtryckets främsta symboler under de kommande decennierna. Ibland ser man de världskända skyltarna på museer eller hemma hos folk som samlar på gammal apartheidkuriosa: ”Net vir blankes” – Endast för vita.

Denna mörka historia gör att afrikaans bär lite av samma ok som tyskan efter andra världskriget. Men det är synd – för det finns en annan, mycket viktigt sida av myntet som ofta glöms bort i debatten. Och den sidan märker jag av varje morgon när jag går genom den muslimska stadsdelen Bo-Kaap där jag bor för att köpa bröd på Long Street. Här finns ingen som hälsar med Good morning eller Sawubona – utan det är Goeie more som gäller. Det vill säga afrikaans.

Språket har alltså aldrig var det exklusiva ”vita” modersmålet som apartheidpolitikerna ville ha det till. Visst, det är baserat på nederländskan som nybyggarna hade med sig för 300 år sedan – men den stöptes om rejält i mötet med de andra språken som talades i södra Afrika under koloniseringens dagar. Faktum är att majoriteten av de afrikaanstalande idag inte ens är vita – utan färgade. Att avskaffa afrikaans som universitetsspråk skulle därför främst slå mot denna redan missgynnade befolkningsgruppen.

Det är en ödets ironi att afrikaans, som en gång i tiden var stommen i den vita nationaliströrelsen, idag främst utvecklas och hålls vid liv av människorna som apartheidsystemet betraktade som andra klassens medborgare.

Publicerad i Aftonbladet RESA nr 2, den 18 februari 2010

Kontroversiell intervju med Winnie Madikizela-Mandela

av TOR BILLGREN

Det kommer definitivt att bli en del ståhej kring Nadira Naipauls intervju med Winnie Madikizela-Mandela, som publicerades i Evening Standard i måndags. Igår var löpsedlarna i Kapstaden fulla med citat ur intervjun där Winnie gick hårt åt Nelson Mandela. "Han har svikit oss", "Namnet Mandela är en albatross runt min familjs hals" och så vidare. Desmond Tutu kallade hon "kretin".

Artikeln är väldigt pompöst skriven, men ger också exempel på Winnie Mandelas mörka historia under kampen mot det grymma apartheidsystemet. Hur hennes livvakter terroriserade Soweto på 80-talet, morden och tortyren, den livsfarliga revolutionsretoriken och hennes välsignelser av necklacemetoden för att bekämpa politiska motståndare.

ANC vill inte kommentera uttalandena innan de bekräftats.

måndag 8 mars 2010

Utlandsvecka på Sydsvenskan

av TOR BILLGREN

Denna vecka är det utlandsvecka på Sydsvenskan. Varje dag ordnas chatt med en av tidningens sju medarbetare ute i världen. Först ut idag mellan 13.30 och 14.30 är Brasilienstringern Henrik Brandão Jönsson. Afrika hamnar i fokus på lördag, då Görrel Espelund ställer sig till förfogande för läsarnas frågor.

fredag 5 mars 2010

Min lillasyster är här!

av TOR BILLGREN


Solnedgång i Muizenberg.

Min lillasyster Una, 21, hälsar på här i Sydafrika just nu! Hon har varit i landet sedan den 10 februari och för tillfället är hon ute och åker längs KwaZulu-Natalkusten för att dyka och surfa. Sedan blir det Krugerparken allra längst uppe i nordost. Hon skriver resedagbok på sin blogg, där det också finns fina bilder.

onsdag 3 mars 2010

Möte med Buthelezi

av TOR BILLGREN



Idag intervjuade jag prins Mangosuthu Buthelezi, parlamentsledamot och ordförande för Inkatha Freedom Party. Han har sedan början av 70-talet varit en nyckelperson i landets politiska liv, men hans viktiga roll i kampen mot apartheid har demoniserats och förlöjligats av ANC och ANC-trogen media genom decennierna, läs mer om detta i min presentation av Anthea Jefferys bok "People's War". Historien om Buthelezi och hans kamp är fängslande, tragisk och mycket viktig. Fortsättning följer. Här på bloggen, i nån tidning eller på radio.

______________________________
Här ligger en text jag skrev i samband med Mangosuthu Buthelezis 81-årsdag i augusti förra året.

Lästips: Om Kapstaden i QX

av TOR BILLGREN

Missa inte Jon Voss formidabla Kapstaden-reportage på qx.se. En mycket bra genomgång av stadens kultur- och nöjesliv ur hbt-perspektiv.

tisdag 2 mars 2010

Kommentarer om Niklas Ekdals Zuma-artikel

av TOR BILLGREN

Idag skriver Niklas Ekdal en kolumn i DN om president Jacob Zuma. Han har flera poänger, t.ex. att Zumas med sitt polygama leverne och oskyddade sexliv är en dålig förebild i ett land med allvarlig hivepidemi.

I delar av Sydafrika är 40–50 procent av de unga kvinnorna hivsmittade. Enligt den politiskt korrekta tolkningen beror det på fattigdom och sexuella övergrepp – sådant finns förvisso i spåren av en brutal historia – men framför allt är det en fråga om kultur.

Att ha många partners ger status bland män, och med ökad kvinnlig frigörelse kör flickorna samma stil. Åldersskillnaden är oftast stor, vilket gör att kvinnor drabbas av hiv tio år tidigare. Ny teknik som mobiltelefoner, internet, mediciner och transporter ökar spridningen, så länge värderingarna förblir desamma som förr.


Men texten innehåller också flera felaktigheter:

1. Ekdal antyder att Zuma inte tillhörde den politiska "elit som avvecklade apartheid". Men det gjorde han i högsta grad. Såväl i egenskap av underrättelsechef för ANC:s väpnade gren, som deltagare i de förhandlingar mellan ANC och sydafrikanska affärsmän, akademiker och apartheidpolitiker som ägde rum bakom kulisserna på 80-talet.

2. Han antyder också att det sydafrikanska folket "obekymrat accepterar" presidentens utomäktenskapliga förbindelser. Knappast. När det blev känt att han har ett barn med dottern till landets mäktigaste fotbollsboss reagerade folk, medier och politiska organisationer med upprördhet och starkt avståndstagande. "Shame of the nation", skrev tidningen Sowetan med stora bokstäver på framsidan och Zuma tvingades be om ursäkt.

3. Ekdal skriver att regeringen diskuterar "nationaliseringar av bland annat gruvorna". Det är inte sant. Det är ANC:s gapiga ungdomsförbund (ANCYL) – inte regeringen – som har fört upp frågan om nationaliseringar på dagordningen. Både president Zuma och ministern för mineralresurser, Susan Shabangu, har förklarat att nationaliseringar inte är regeringens policy.
– Det kommer inte att ske under min livstid, sa hon vid en pressträff förra månaden.

måndag 1 mars 2010

Intervju med Zimbabwes finansminister

av TOR BILLGREN

Magasinet Monocles februarinummer innehåller en bra intervju med Zimbabwes finansminister, Tendai Biti, som är en av grundarna av MDC-partiet. Han har tjänstgjort i landets koalitionsregering sedan februari 2009. Steve Bloomfield intervjuar.

Några godbitar:

Has anything surprised you about the job so far?
It's a mad house. It's a real mad house. I ran an extremely busy law practice but it's nothing compared to this. It's like you're in a sewer. Drowning in a sewer. This job is not academic. People are dying, people are starving. There is no employment, inflation was high. Whatever you do is touching the life of every single individual in Zimbabwe.

[...]

When you have 500 billion per cent inflation, when you have 95 per cent unemployment, there is an element of saying "yes, you guys failed".


Men han är också positiv till president Mugabe som person om ledare:

He's the president of the country so on key issues you have to go to him. I'm fixing his mess. I've no problem with him. I find him very receptive. He listens. We debate. He has got a mind. It's refreshing to go there and argue a case. He is open to persuasion.

FIFA tvingas följa trafikregler

av TOR BILLGREN

I morgon tisdag markeras att det är hundra dagar kvar till avspark för fotbolls-VM i Sydafrika. De senaste dagarna har FIFA-funktionärer och VIP-journalister inspekterat VM-anläggningarna och eskorterats kors och tvärs över landet i blåljuskonvojer, som haft företräde för annan trafik. Men när delegationen kom till Kapstaden igår blev det utan blåljus och särbehandling. Västra Kapprovinsens premiärminister Helen Zille har nämligen fördömt användandet av blåljus annat än i nödfall:
– Allmänna vägar är allmänna vägar, sa hon igår. Blinkande ljus är till för ambulans, brandkår och polis som är på väg för att hjälpa människor. Inte för maktmissbruk.

Äntligen någon i maktposition som protesterar mot FIFA:s bisarra krav och löjliga storhetsvansinne.