lördag 15 augusti 2009

Should I stay or should I go - now in English

av TOR BILLGREN

Upptäckte just att någon har översatt min artikel om segregeringen och brottsligheten i Sydafrika till engelska. Artikeln publicerades i Aftonbladet den 31 juli, men läs hellre min ursprungliga version, som är lite fylligare. Översättningen ligger på bloggen Book SA. Jag tar mig friheten att klistra in den här, och lägger till några detaljer och nyanser som den okände översättaren har förbisett (markeras med klamrar).

Should I Stay or Should I Go?

a translation of Tor Billgren’s original article

During the past year I have advertised two flats for subletting, one in Malmö and one in Stellenbosch, South Africa. There are two big differences in how the answers are formulated in the respective countries. The first one is that ninety per cent of those who responded to the South African advertisement were desperately wondering if the flat is available during the soccer World Cup next year. The other is that the usual adjectives “smoke-free“ and “well-mannered” were complemented with the word “white”.

That an almost total segregation prevails in South Africa, fifteen years after the first democratic election and fifteen years into ANC rule, is of course not new: it is the first thing that strikes one upon arrival. The main reason is the enormous lack of education among the coloured and black populations – something that is not just a backlash from the worthless “Bantu education” of the apartheid days, but also a result of 300 years of racist rule by the Dutch and British. From that perspective, it is naïve to have big expectations after only fifteen years political reform work.

The complexity of South African society makes the need to analyse the state of the country a substantial one. One of the latest additions to the constant stream of books which try to evaluate the situation is Ways of Staying by journalist Kevin Bloom, which above all focuses on crime – an inescapable consequence of a segregated society.

“We like to say that it is about class,” he exclaims in the book, “but we are still completely obsessed by race”.

The spark that led to the book was a brutal robbery and murder of his cousin and their friend in 2006. From this he unwinds through some of the past few years’ violent events, among others the murder of historian David Rattray, and the xenophobic wave of violence which went through the black shantytowns in May last year. Around 70 citizens from Zimbabwe, Mozambique, and elsewhere were lynched by furious masses who wanted to drive out the foreigners who took jobs from honest South Africans – and furthermore demanded lower wages.

Bloom describes a South Africa where those who can afford it isolate themselves in gated suburbs and are protected by security companies who resemble private armies of veterans from the civil war in Angola. He gets under the skin of those he interviews by being observant of the subtle details – the glances, formulations, and slips of the tongue. It is a very successful method, since it is not the grand statements which count in the end, but the de facto actions. He notes how a female member of the ANC-elite hides her Louis Vuitton bag in a neutral bag when she is out in public. He describes how the grips tighten around the weapons of the beefy guards in the extravagant Johannesburg suburb of Glenhazel when they see a run-down Toyota with black passengers. And how he himself exchanges his car, from a luxurious Alfa Romeo to a more anonymous Golf, to avoid unnecessary attention.

The aim of the book is to try to find the answer to the question which Bloom and an increasing number of well-educated, mostly white South Africans ask themselves: Should I stay or should I go?

Many come to the conclusion that the situation is untenable and emigrate, thereby adding to the loss of competence which causes the country’s big problem, not least within healthcare. Bloom interviews “South Africa’s [last] liver expert” as he is about to move to England, after the family is attacked in their home and the daughter is raped. It is hard to protest against their decision. At the same time you have to ask yourself why they think they would be immune to crime in England.

There are many who have had enough. Andre Brink, the author who published his memoirs in the spring, A Fork in the Road, has admittedly stayed, but the last chapter is an exasperated confrontation with the country’s development since 1994. “South Africa is in trouble. And the old problems between black and white are still the source of it,” he writes, disappointed about how the ANC has squandered its years in power. The final straw was when his daughter was robbed some years ago and became one of the 127 000 cases of robbery each year. Rapes are at about 52 000, murders are at 19 000; that is 50 a day.

While the figures do not lie, the conversation concerning criminality in South Africa is very special. To sit around the dinner table with South Africans reminds me of the Monty Python sketch where a group of men are trying to out-do each other in how terrible their childhoods were. Kevin Bloom writes about a similar situation in Ways of Staying. He is in a car with colleagues who, to make the time pass by taking it in turns to recite the newspapers’ murder stories, “your turn…” [And] in Stranger Shores (2002) the Nobel Prize winner, J. M. Coetzee speaks of the circulation of horror stories as the driving force behind the white paranoia. One cultivates each others’ fears, which in turn breeds more violence.

During a seminar about crime and identity at [Cape Town Book Fair] last month, with among others Kevin Bloom and Andre Brink, the journalist Max du Preez made fun of these fears and the image which is so common among white South Africans – that they are chosen victims, that “Africa doesn’t love them anymore”. He looked at his watch in an artistic pause and continued: “What do the four women who have been raped [in the townships] in the past five minutes say? That Africa doesn’t love them?”

The bitter reality is that the black and coloured are the main victims. The crimes take place in the shantytowns – not in the affluent suburbs. Obviously, that does not make the problem any less serious. But it should put the fear into more reasonable proportions.

However difficult it can be in South Africa today, it is not worse than during apartheid. Work of reparation has only just begun and much has gone well. There are dark clouds and negative tendencies, but the pros outweigh the cons. Kevin Bloom also decides to stay in the country. It is only on location that you can make change. Maybe the most important work is to liberate yourself and your surroundings from the obsession by race, which he speaks of in his book. Segregation begins in the mind and is reinforced in every choice of words – like the national program, “BLACK Economic Empowerment”. It is reinforced ever time you cast a suspicious glance, every time you give a black parking attendant pennies for tips while a white waiter gets notes. [And every time someone emphazises their skin colour as a merit in an application.]

Then and now på Malmö Museer

av TOR BILLGREN


George Hallett: Barnet får sitt namn (1996)

Att det dokumentära fotot är en stark genre i Sydafrika, framgår tydligt av utställningen ”Then and now”, som ingår i Malmö Museers årslånga Sydafrikasatsning. Åtta av landets främsta fotografer har samlat bilder från tiden före och efter 1994, och presenterar dem parvis – då och nu.

Och det är inte bara det absurda apartheidsystemet som blottläggs, utan även samtidens tillkortakommanden. Mest fastnar jag dock för bilderna som skildrar Sydafrika som ett land vilket som helst – som rycker på axlarna åt sin mörka historia. Som George Halletts bild från 1996, där en familj har tagit sig upp på Signal Hill i Kapstaden för att hålla en namngivningsceremoni. Med hjälp av en filt skapar de ett intimt, andligt rum för sin högtid, nedanför kokar den enastående staden.


Publicedrad i Sydsvenskan den 15 augusti 2009

söndag 9 augusti 2009

Inför Fotbolls-VM 2010

av TOR BILLGREN


Green Point, Kapstanden, som den kommer att se ut när den är klar.

Den 11 juni 2010 är det avspark för de två första matcherna i fotbolls-VM i Sydafrika. Den ena på Soccer City i Johannesburg och den andra på Green Point-stadion i Kapstaden, som just nu håller på att färdigställas. Det är Sydafrikas största och viktigaste internationella åtagande hittills, och första gången turneringen arrangeras på den afrikanska kontinenten.

Här nedan ligger länkar till de texter som jag hittills har skrivit om landets uppladdning och utmaningar inför det enorma arrangemanget. De samlas även i menyraden till höger.

Bussar på villovägar.
Sydafrika saknar strängt taget kollektivtrafik. En av anledningarna till att så många säten stod tomma under Confederations Cup tidigare i sommar var att supportrarna helt enkelt inte lyckades att ta sig till matcherna. Transportfrågan är komplicerad och infekterad, och ringar in flera av landets mest känsliga och akuta problem.

Vuvuzelan och fotbollen.
Om den sydafrikanska fotbollens mest älskade och hatade ljud.

Confederations Cup nödvändigt genrep.
Det gäller att skapa en positiv – och framför allt säker – bild av Sydafrika inför och under VM. Mycket står på spel, såväl PR-mässigt som ekonomiskt. Allt måste klaffa. Inför Confederations Cup visade det sig dock att arrangörerna försummat flera viktiga detaljer, bland annat säkerheten. Bara några veckor före avspark drog sig svenska Securitas ur förhandlingarna...

Internet stort problem inför VM.
Internet i Sydafrika är löjligt dyrt och störigt långsamt. Det befintliga nätet kommer inte på långa vägar att kunna klara den belastning som ett världsevenemang av VM:s kaliber för med sig. Men när kommer de nya kablarna?

lördag 8 augusti 2009

Homosexualitet som hot mot kollektivismen

av TOR BILLGREN

När det nummer av tidskriften Tel Quel skulle komma ut, där författaren Abdellah Taïa (född 1973) berättade om sin homosexualitet, stängde han sig i ett hotellrum i Tanger och barrikaderade dörren med bord och stolar. Det var för några år sedan, och idag är han mer bekväm i rollen som en av de få öppet homosexuella författarna i Marocko.

Det är inga lättköpta skildringar av homosexualitet han ger. I den nu aktuella boken ”Salvation Army” beskriver han förbjuden kärlek till storebrodern och poesin i tillfälliga sexuella kontakter – långt från de tillrättalagda och avsexualiserade homoskildringar som serverats i filmer som ”Patrik 1,5” och ”Milk” de senaste åren. Men Abdellah Taïa har märkt att det inte är själva bögeriet som är problemet för hans konservativa landsmän, berättar han i en intervju på sajten al-bab.com. Utan det faktum att homosexualitet är ett fenomen som saknar regler – en zon i samhället där det råder individuell frihet – däri ligger det verkliga hotet för det kollektivistiska samhället.


Publicerad i Sydsvenskan den 24 juni

onsdag 5 augusti 2009

Bussar på villovägar

av TOR BILLGREN

De norska backpacker-tjejerna trodde inte sina öron när vi förklarade att det inte skulle gå att ta sig de fem milen från Stellenbosch till Kapstaden mitt i natten, och att de alltså inte skulle kunna fortsätta festandet i metropolen.
– Tuller dere med oss?
Nej, vi drev inte med dem. Och så ägnade de resten av utekvällen åt att sura och klaga över det här förbannade jävla landet...

Och visst, kollektivtrafiken ÄR ett problem i Sydafrika. Här i Västra Kap-provinsen anses tågen vara osäkra och går dessutom inte på kvällar och nätter. Busslinjerna är ytterst få. Istället sköts persontransporterna av så kallade ”african taxis”, det vill säga små minibussar som inte kör på tidtabell, utan när bilen är (över)full. Men de slutar också att köra tidigt, redan vid sex-sju. Därefter är man beroende av privatchaufför eller egen bil.

Denna avsaknad av en smidig och tillförlitlig kollektivtrafik är inte bara ett miljöproblem, utan också en logistisk knut som måste lösas i god tid före Fotbolls-VM nästa år. Därför håller myndigheterna på att utveckla ett mer uppstyrt buss-system (”Bus Rapid Transit”, BRT). Inte oväntat känner sig taxiindustrin hotade av detta, och under året har de protesterat livligt mot planerna, trots idel försäkringar om att taxi- och buss-systemen kommer att kunna fungera parallellt.



Taxiindustrins rykte svärtas ner av ett fåtal mycket högljudda branschorganisationer som närmast använder sig av gangstermetoder för att sätta käppar i hjulen för bussarna och eliminera konkurrensen. De har saboterat presskonferenser, strejkat och agerat hotfullt mot dem som driver bussprojektet. De spärrar av vägarna och kastar stenar mot fordon från konkurrerande bolag. I våras skottskadades en busschaufför i Johannesburg under oroligheter i samband med en strejk. De hotade även att ställa till med kaos på valdagen den 22 april, något som tack och lov inte infriades. Och de som drabbas hårdast av tumultet är förstås de fattiga, som är beroende av de billiga transporterna. Taxitrafiken är pulsådern in och ut ur kåkstäderna.

Man får inte bagatellisera taxioperatörernas desperation. Med en arbetslöshet på 23 procent är det självklart att de reagerar mot planer som de fruktar kan äventyra arbetstillfällen. Samtidigt som det finns gott om skumma element i branschen, är det en viktig näring som främst gynnar de förfördelade samhällsgrupperna. Den ägs och drivs huvudsakligen av svarta entreprenörer, något som det är oerhört ont om i landet och som det är viktigt att slå vakt om.

Men läget är låst. Många taxiorganisationer vägrar att ens diskutera bussfrågan och framtiden med myndigheterna – och klockan tickar: om elva månader och fem dagar börjar Fotbolls-VM. Och de nya bussarna är inte ens i närheten av att börja rulla.

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 7 juli 2009

fredag 31 juli 2009

Ways of staying...

Jag har under det senaste året annonserat ut två lägenheter för andrahandsuthyrning, den ena i Malmö och den andra i Stellenbosch, Sydafrika. Det finns två stora skillnader på hur svaren i de respektive länderna är formulerade. Den första är att nittio procent av dem som svarade på den sydafrikanska annonsen desperat undrade om lägenheten är tillgänglig under fotbolls-VM nästa år. Den andra är att de sedvanliga adjektiven ”rökfri” och ”skötsam” i de sydafrikanska svaren var kompletterade med ”vit”.

Att det fortfarande råder närmast total segregering i Sydafrika, femton år efter det första demokratiska valet och efter femton år av ANC-styre, är förstås ingen nyhet; det är det första som slår en när man anländer till landet. Den huvudsakliga orsaken till att segregeringen fortfarande håller i sig är det enorma underskott på utbildning hos de färgade och svarta befolkningsgrupperna – något som inte bara är en baksmälla efter apartheidtidens ökända och undermåliga ”bantu-utbildning”, utan också efter de 300 åren av kolonialt och rasistiskt styre under såväl holländare som britter. I det perspektivet är det naivt att sätta för stora förväntningar på femton år av politiskt reformarbete.

Den komplexitet som präglar det sydafrikanska samhället gör att behovet att analysera och förstå läget i landet är stort. Ett av de senaste tillskotten i den konstanta flod av böcker som försöker ringa in situationen är ”Ways of staying” av journalisten Kevin Bloom (Picador Africa, 2009), som framförallt handlar om kriminaliteten – en ofrånkomlig konsekvens av det segregerade och ojämlika samhället.
- Vi gillar att SÄGA att det handlar om klass, utbrister han i boken, men vi är fortfarande totalt besatta av ras.

Själva gnistan till boken var det brutala rånmordet på hans kusin och dennes kamrat 2006, och utifrån detta nystar han sig igenom några av de senaste årens våldsamma händelser, bland annat mordet på historikern David Rattray och vågen av främlingsfientligt våld som drog genom de svarta kåkstäderna i maj förra året. Ett 70-tal medborgare från bland annat Zimbabwe och Mocambique lynchades av ursinniga massor som ville köra ut utlänningarna som kom och tog jobben från hederliga sydafrikaner – och dessutom krävde mindre betalt.

Bloom beskriver ett Sydafrika där de som har råd isolerar sig i inhägnade förorter och låter sig skyddas av vaktbolag som närmast kan liknas vid privatarméer bestående av utbildade militärer och veteraner från inbördeskriget i Angola.

Han tränger innanför skinnet på dem han intervjuar genom vara uppmärksam på de subtila detaljerna – ögonkasten, formuleringarna och felsägningarna. Det är en mycket lyckad metod, eftersom det inte är de storslagna uttalandena som räknas i slutänden, utan hur man de facto handlar. Han noterar hur en kvinnlig ANC-höjdare döljer sin Louis Vuitton-väska i en neutral bag när hon är ute bland folket. Han beskriver hur knogarna vitnar kring vapnen hos de biffiga vakterna i flådiga Johannesburgförorten Glenhazel när de får syn på en risig Toyota med svarta passagerare. Och hur han själv byter ut sin bil, från en lyxig Alfa Romeo till en mer anonym Golf, för att slippa onödig uppmärksamhet.

Syftet med boken är att försöka komma fram till svaret på den fråga som Bloom i likhet med allt fler välutbildade, företrädesvis vita sydafrikaner ställer sig i och med den uppskruvade situationen i landet: ”Should I stay or should I go?” Många drar slutsatsen att läget är ohållbart och emigrerar, och bidrar därmed till den kompetensförlust som vållar landet stora problem, inte minst inom sjukvården. Bloom intervjuar bland annat ”Sydafrikas siste leverpatolog” precis när han står i begrepp att bosätta sig i England, efter att familjen överfallits i hemmet och dottern våldtagits. Det är svårt att protestera mot deras beslut. Det hände dem. Samtidigt måste man fråga sig varför de tror att de skulle vara immuna mot brott i England.

Och det är många som har fått nog. Författaren André Brink, som publicerade sina efterlängtade memoarer i våras, ”A Fork in the Road” (Harvill Secker 2009), har visserligen inte stuckit, men sista kapitlet är en ursinnig uppgörelse med hur landet har utvecklats efter 1994.
- South Africa is in a mess. And the old divisions between black and white are still at the core of it, skriver han, besviken över hur ANC har förvaltat sitt pund under åren vid makten. Droppen som fick det att rinna över i hans bägare var när hans dotter rånades för några år sedan och därigenom blev ett av de 127.000 fallen av rån som äger rum årligen. Våldtäkterna ligger kring 52.000, antalet mord är 19.000, det vill säga över femtio om dagen.

Samtidigt som siffrorna inte ljuger, är samtalet kring kriminaliteten i Sydafrika väldigt speciellt. Att sitta runt ett middagsbord med sydafrikaner är som att uppleva Monty Python-sketchen där några välbärgade män försöker överträffa varandra i hur uselt de hade det som barn. Kevin Bloom beskriver en liknande situation i ”Ways of staying”. Han åker bil med några kollegor, som för att fördriva tiden turas om att återberätta dagstidningarnas senaste mordhistorier, ”Nu är det din tur…” Och i sin bok ”Stranger Shores” talar nobelpristagaren JM Coetzee om cirkuleringen av skräckhistorier som den ”drivande mekanismen bakom den vita paranoian”. Man odlar, vattnar och gödslar varandras rädslor, vilket i sig är en våldsutlösande faktor.

Under ett seminarium om problematiken kring kriminalitet och identitet på bokmässan i Kapstaden förra månaden, med bland annat just Kevin Bloom och André Brink, raljerade veteranjournalisten Max du Preez över dessa rädslor och den föreställning som är så vanlig bland vita sydafrikaner om att de skulle vara utvalda offer – ”Afrika älskar mig inte längre”. Han tittade på sin klocka under en konstpaus och fortsatte:
- Vad säger de fyra kvinnor som våldtagits i kåkstäderna de senaste fem minuterna? Att Afrika inte älskar dem?

För den bistra verkligheten är att det är de svarta och färgade som är de huvudsakliga brottsoffren. Det är i kåkstäderna brotten äger rum – inte i de rika förorterna. Det gör självfallet inte problemet mindre allvarligt. Men det borde bidra till att ge rädslan rimliga proportioner. Och hur rörigt och tufft det än kan vara i Sydafrika idag, är det inte värre än under apartheidtidens barbari.

Reparationsarbetet har bara börjat och väldigt mycket har gått bra. Det finns mörka moln och negativa tendenser, men fördelarna överväger nackdelarna med råge. Kevin Bloom beslutar sig följaktligen för att stanna i landet. För det är bara på plats man kan förändra det. Och det största och kanske viktigaste arbetet är att befria sig själv och sin omgivning från den besatthet vid ras, som han talar om i sin bok. Segregeringen börjar i tanken, och befästs i varje ordval – som t.ex. att det statliga programmet för att stärka tidigare förfördelade grupper kallas ”BLACK Economic Empowerment”. Den befästs varje gång man skickar en misstänksam blick, varje gång man ger en svart parkeringsvakt skrammel i dricks medan en vit servitör får sedlar. Eller när man slentrianmässigt lyfter upp sin hudfärg som merit när man svarar på en lägenhetsannons.


Publicerad i Aftonbladet den 31 juli 2009

tisdag 23 juni 2009

Vuvuzelan och fotbollen

av TOR BILLGREN



Den mest karaktäristiska och fascinerande detaljen med en sydafrikansk fotbollsmatch är den genomträngande, brölande ljudmattan som hörs från avspark till slutsignal. Instrumentet bakom ljudet kallas vuvuzela, en drygt 60 centimeter lång plastlur, som solo har ett trombonliknande läte. Men när tusentals supporters blåser samtidigt uppstår detta mäktiga surr, som av en svärm jättebin dirigerade av frijazzlegendaren Peter Brötzmann.

Det har gnällts en hel del på ljudet under den nu pågående Confederations Cup. Spelarna har svårt att kommunicera och upplever det som störande. FIFA ville länge förbjuda vuvuzelor under VM nästa sommar, men har fått ge med sig eftersom de utgör en så central del av sydafrikansk supporterkultur. Så nervklena europeiska fotbollsspelare och supporters får bita ihop, stoppa fetvadd i öronen och ägna det kommande året åt koncentrationsövningar. Nästa tillfälle att avnjuta ljudet är på onsdag i semifinalen mellan Spanien och USA.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juni 2009

onsdag 17 juni 2009

Confederations Cup nödvändigt genrep inför VM

av TOR BILLGREN

Det nya Sydafrika, som grundades i och med de första fria valen 1994, fick en bra idrottslig start. Landet arrangerade och vann såväl rugby-VM 1995 som fotbollsturneringen African Cup of Nations 1996. Sedan följde några dystra år. Sydafrika var med i slutstriderna om värdskapet för både OS 2004, som gick till Aten, och fotbolls-VM 2006, som gick till Tyskland. I samband fotbollsnederlaget tecknade satirikern Zapiro en mycket träffande bild, där Franz Beckenbauer triumfatoriskt höjer VM-bucklan, samtidigt som den afrikanska kontinenten faller ur den gyllene jordgloben. En FIFA-delegat lugnar en kollega med orden:
– Oh don’t worry, that bit falls out all the time...
En utmärkt kommentar till hur Afrika ständigt marginaliseras i politiska, mediala och idrottsliga sammanhang.

Men i söndags, under invigningen av Confederations Cup, ekade FIFA-presidenten Sepp Blatters ord på Ellis Park-stadion i Johannesburg:
– FIFA is comitted to Africa!
Cupen hålls som en uppvärmningsturnering för att markera att det är ett år kvar till Fotbolls-VM 2010. En sorts generalrepetition i det lilla formatet med Spanien, Nya Zeeland, Sydafrika, USA, Irak, Italien, Brasilien och Egypten. Invigningsceremonin var mycket enkel och gullig – inte på något sätt pinsam, men en tydlig påminnelse om att Sydafrika de facto är en del av tredje världen.

Premiärmatchen som gick mellan värdlandets lag ”Bafana Bafana” och Irak var ett sömnpiller som slutade 0-0. Den följdes av Spanien - Nya Zeeland, som blev ett förutsägbart målregn över spanjorerna. Redan efter sjutton minuter hade Fernando Torres sparkat in en hattrick och matchen slutade 5-0. Turneringen går vidare idag med bland annat Spanien-Irak.

Det har varit en hel del strul inför cupen. Ett av problemen är transporterna till och från arenorna, något jag återkommer till i nästa krönika. Ett andra problem är marknadsföringen. Det var sorgligt att se de många, många tomma platserna på Spanienmatchen i söndags. Några av världens främsta fotbollsspelare var på plan, men publiken och fansen svek.

Ett tredje problem är säkerheten, som inte löstes förrän lite mer än två veckor före avspark. Ett av företagen som drog sig ur förhandlingarna var svenska Securitas, som inte accepterade de låga löner som arrangörerna erbjöd vakterna. Till slut gavs uppdraget till ett mindre företag i Kapstaden, som har fått snabbutbilda personal.

Just säkerheten är en nyckelfråga, eftersom Sydafrika betraktas vara ett farligt land med hög brottslighet. Om säkerheten kring matcherna inte kan garanteras, befaras många fans och besökare utebli. Och det har inte Sydafrika råd med. Alltför mycket står på spel: turism, investeringar och internationell marknadsföring.

Så det är nog bra att Sydafrika får den här chansen att öva sig i konsten att arrangera världsarrangemang. Själva syftet med en generalrepetition är ju att lokalisera problem och lösa dem. Och brukar man inte säga att den ska gå lite si och så för att premiären ska bli lyckad?

Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 17 juni 2009

tisdag 16 juni 2009

Den 16 juni: Youth Day

av TOR BILLGREN


Den 16 juni 1976. Den döende Hector Pieterson. Bild Sam Nzima.

Idag är det helgdag i Sydafrika – Youth Day. När min partner lite raljerande frågade sina arbetskamrater om det är nån sorts nationell friluftsdag, utbröt en spänd tystnad. Sen kom han ihåg, just det, Sowetoupproret…

I en av sina sedvanliga nycker hade apartheidregimen på 70-talet beslutat att matteundervisningen i de svarta skolorna i provinsen Transvaal enbart skulle ske på den vita härskarklassens hittepåspråk Afrikaans. Ett språk som skolbarnen och lärarna varken kunde eller ville lära sig, de var mer betjänta av att behärska engelska.

Den 16 juni 1976 gick tjugotusen skolungdomar i kåkstaden Soweto ut på gatorna i en fredlig demonstration mot beslutet. Men stämningen trappades upp och polisen öppnade plötsligt eld. Sam Nzimas foto av det första dödsoffret, 12-årige Hector Pieterson, är en av aparthedtidens starkaste bilder. Våldet och protesterna spred sig och polisen lyckades inte slå ner upproret förrän mer än ett år senare. Då hade mellan 600-700 personer fått sätta livet till, de flesta tonåringar. Därav ”Youth Day”.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 juni 2009

måndag 15 juni 2009

Nya hot mot utlänningar i Sydafrika

av TOR BILLGREN

I lördags kom nya hot mot utländska medborgare som försöker försörja sig i Sydafrika. Landet skakades av en våg av xenofobiskt våld i maj förra året, där sjuttio människor mördades och 60000 drevs från sina hem i kåkstäderna i framförallt landets norra delar. Anledningen är de fattiga sydafrikanerna inte vill ha konkurrens om de få arbets- och handelstillfällena som finns. I oktober uppstod liknande spänningar mellan lokala och somaliska småhandlare i Khayelitsha utanför Kapstaden, dock utan våldsam utgång.

Den här gången är det somaliska affärsinnehavare i Kapstads-townshipet Guguletu som hotats. Och det är samma mönster som i maj och oktober 2008: de utländska medborgarna får anonyma brev om att de har sju dagar på sig att lämna området. Polisen ser mycket allvarligt på hoten, enligt dagens Cape Times.

Thembi Ngubane har avlidit

av TOR BILLGREN


Thembi Ngubane i Khayelitsha, en enorm kåkstad utanför Kapstaden med 1,4 miljoner invåndare. De flesta bor i skjul av masonit, plåtbitar och gummidäck och annan bråte.

Den sydafrikanska hälsoaktivisten Thembi Ngubane, 24, har avlidit. Hon blev känd genom sina radiodagböcker, där hon berättade om sin kamp mot hiv. De fick mycket uppmärksamhet när de sändes i USA i april 2006, och hon reste runt i landet och föreläste för studenter, lagstiftare och läkare.

Just unga kvinnor som Thembi Ngubane är de mest utsatta när det gäller hiv/aids i Sydafrika. Enligt en ny studie är var tredje kvinna i åldern 25-29 år smittade av viruset. Siffran har varit oförändrad sedan 2002.

I fredags hölls en minnesstund i Khayelitsha, som för övrigt ett av de områden som är värst drabbat av den kombination av aids-tuberkulos som också tog Thembi Ngubanes liv. Hon efterlämnar en man och den fyraåriga dottern Onwabo.

Länkar
Thembi Ngubanes blogg från USA-turnén
Thembis radiodagbok

onsdag 10 juni 2009

Positiva trender och alarmerande faktum i Sydafrikansk hiv-statistik

av TOR BILLGREN

Igår publicerades den senaste sydafrikanska hiv/aids-statistiken (år 2008). Andelen hivsmittade i landet ligger på 11%, det vill säga samma siffra som vid undersökningarna 2002 och 2005.

Den mest utsatta gruppen är kvinnor i åldern 25-29 år, där hela 32,7% bär på viruset. Siffran har varit oförändrad sedan 2002.

Det finns dock positiva trender. Rapporten har underrubriken "A Turning Tide Among Teenagers?", eftersom förekomsten av hiv/aids i åldersgruppen 15-24 har minskat från 10,3% (2005) till 8,6% (2008). Enligt rapportförfattarna beror minskningen på ökat kondomanvändande och att kvinnor generellt blivit bättre på att kräva kondom vid samlag. HIV-utbildningsprogram och ett öppnare samtalsklimat kring sex och hiv nämns också som förklaringar till den postiva trenden.

Andra positiva tecken är att förekomsten av hiv bland barn i åldern 2-14 år har minskat från 5,6% (2002) till 2,5% (2008). Samtidigt ökar andelen smittade bland de äldre, vilket förklaras med att man helt enkelt inte dör lika lätt av sjukdomen längre, tack vare bromsmedicinerna som numera distribueras i landet.

Rapportförfattarna listar följande framgångar de senaste åren:

-- Minskning av hiv bland barn i alla provinser utom i Mpumalanga (det finns sammanlagt nio provinser).
-- Minskning av hiv bland ungdomar i alla provinser utom KwaZulu-Natal och Mpumalanga.
-- Ökad medvetenhet om hiv-status. Mellan 2005 och 2008 fördubblades antalet människor som kände till sin hiv-status i åldersgruppen 15-49 år.
-- Ökat kondomanvändande totalt räknat.
-- Minskning av hiv-förekomst bland vuxna i fyra provinser: western Cape, Gauteng, Nortern Cape och Free State.
-- Antalet människor som nås av kommunikationsprogram om hiv har ökat.

... och följande utmaningar:

-- Förekomsten av hiv har stabiliserat sig, men på en hög nivå.
-- Förekomsten av hiv bland kvinnor i åldern 25-29 år är fortsatt mycket hög.
-- Sex mellan kvinnliga tonåringar och äldre män har ökat.
-- Promiskuiteten har ökat i Free State.
-- Kondomanvändningen är låg i western Cape.
-- Förekomsten av hiv bland vuxna ökade med 10,1 procentenheter i KwaZulu Natal och 5,0% procentenheter i Eastern Cape. I mindre utsträckning även i Mpumalanga och Limpopo.
-- Kunskapen om hur hiv överförs har minskat från 64,4% (2005) till 44,8% (2008)


Statistisk sammanfattning

Kön
Män: 7,9%
Kvinnor: 13,6%
Totalt: 10,9%

Ålder
2-14 år: 2,5%
15-24 år: 8,7%
25+ år: 16,8%

Befolkningsgrupp
Afrikaner: 13,6%
Vita: 0,3%
Färgade: 1,7%
Indier: 0,3%


Källor
"South African National HIV Prevalence, Incidence, Behaviour and Communication Survey, 2008" (PDF) publicerad av
The Human Sciences Research Council

Politicsweb

söndag 7 juni 2009

Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.



Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

lördag 6 juni 2009

Gruvtragdin i Welkom utvidgas

Fyndet av 76 döda kroppar i en nedlagd guldgruva i Welkom 25 mil utanför Johannesburg har satt fokus på den omfattande illegala gruvindustrin i Sydafrika. I veckans upplaga av Mail & Guardian uppskattas antalet illegala gruvarbetare (zama-zamas d.v.s. chanstagare) till 3000, bara i Welkom-området. Sjuhundra har gripits av polis den senaste månaden. Många av dem kommer från grannländer som Leshoto och Mocambique.

De illegala gruvsyndikaten mutar säkerhetsvakter för att få tillgång till de nedlagda gruvorna, där gruvarbetarna sedan får arbeta under säkerhets- och hälsomässigt undermåliga förhållanden, ofta flera månader i sträck. Tragedin i Welkom antas ha orsakats av en brand som uppstått under ett försök att bearbeta malmen med kvicksilver nere i gruvorna i stället för på marken,

- Om jag får chansen att gå ner, gör jag det, säger 18-årige Sibongile Jonga till Mail & Guardian. Jag vill desperat ta mig ur fattigdomen. Jag är inte rädd för att dö eller gripas; till och med polisen är involverad i det här.

Under veckan har sörjande familjer från hela landet rest till Welkom för att identifiera sina anhöriga.

tisdag 2 juni 2009

När föräldrarna är redo att prata sex är det redan för sent

av TOR BILLGREN

Nyamko Sabuni och Jan Björklund blev genast anklagade för att fiska i grumliga vatten med sin insändare i Dagens Nyheter i söndags, där de förklarade att nya skollagen inte kommer att tillåta några elever att frånvara från t.ex. simundervisning eller lektioner i sex och samlevnad. Och visst, artikeln fokuserade på ”invandrartjejer”, men det vore dumt att låta denna ensidiga betoning överskugga och relativisera bort själva problemet. Nämligen att det finns föräldrar som av kulturella, religiösa eller ideologiska skäl vill hindra sina barn från att ta del av viss information.

Dagen då det skulle komma en homosexuell till vår helsvenska och sekulariserade klass under sex- och samlevnadsundervisningen i åttan, fick en del av mina klasskompisar inte gå till skolan. Det är visserligen närmare 20 år sedan, men illustrerar ändå att det inte bara är hederskultur och religion som ligger bakom dessa attityder.

En av de mest kända sex och samlevnadsinformatörerna här i Sydafrika är artisten Pieter-Dirk Uys, även känd som divan Evita Bezuidenhout, en blandning av Dame Edna och Eddie Izzard. Hans frispråkiga sätt att tala om sex och aids med ungdomar får många föräldrar att se rött. De anser att det är upp till dem att ta upp dessa känsliga frågor – inte skolan eller någon avdankad transa. Och Pieter-Dirk Uys svar på kritiken är lika giltigt i Sydafrika som i Sverige: ”När ni är redo att tala om det, är det alltid redan för sent.”


Ur föreställningen "Evita praat Kaktus" som vi såg i Darling den 24 maj. I rollen som Evita Bezuidenhout: Pieter-Dirk Uys, en veteran inom Sydafrikansk satir.



Publicerad i förkortad version i Sydsvenskan den 2 juni 2009.

onsdag 27 maj 2009

Internet stort problem inför Fotbolls-VM 2010

av TOR BILLGREN

När räkneverket på elmätaren närmar sig noll måste jag promenera till kommunalhuset och köpa elektricitet. Bakom en inglasad trädisk sitter en dam som inte verkar ha någon annan arbetsuppgift än just att sälja ström. Hon kan dock aldrig svara på vad det kostar, utan frågar istället hur mycket jag tänkt betala. Sen ger hon mig en kod som jag går hem och knappar in i elmätaren – och vips har strömmen fyllts på.

Detta ”pre paid”-system är vanligt för många tjänster i Sydafrika. Den i Sverige mer förekommande modellen med abonnemang på saker som el, mobiltelefon och Internet är mer sällsynt, vilket beror på att ekonomin i hög utsträckning är kontantbaserad. Många människor saknar helt enkelt bankkonto.

Och att köpa el över disk är väl inga större problem. Värre är det med Internet. Att komma till Sydafrika med skandinaviska surfvanor är en dyr historia, eftersom man här betalar för den datamängd man använder. En gigabyte kostar cirka 180 kronor och denna kaka äts successivt upp av varje bild man öppnar, varje filmklipp man ser, varje mail man läser. Och självklart är den uppäten precis när man behöver nätet som allra mest. Dessutom är det trögflytande och störs ofta av avbrott.

Internet alltså ett stort infrastrukturellt problem för landet – ett problem som måste lösas fort, eftersom landet som bekant står värd för fotbolls-VM nästa år. Det finns ingen chans att det befintliga nätet skulle kunna mäkta den belastningen. Statliga marknätleverantören Telkom har kört en tv-reklam hela hösten (ja, det är höst här nu) där situationen förklaras mycket pedagogiskt. I filmen symboliseras Internet av ett lekplatsredskap, en kryptunnel. Och när ett barn leker i tunneln är det inga problem, men när alla hennes kompisar försöker krypa igenom samtidigt blir det tvärstopp. I slutet av filmen lovar Telkom bättring inför VM 2010: en gigantisk tunnel där man slipper krypa, utan kan gå upprätt – flera i bredd.

Dessa problem påverkar hela kulturen kring Internet i Sydafrika. Youtube är till exempel inget fenomen på samma sätt som i Sverige, eftersom en timmes högupplöst Youtube-surfande utan vidare kan gå lös på hundratals kronor. I regel råder Youtubeförbud på internetcaféer.

En annan konsekvens är att det inte finns någon nedladdningskultur att tala om. En vanlig film brukar ha en storlek på cirka 0,7 gigabyte, vilket ger en nedladdningskostnad på 126 kronor. Men är kvalitén hög kan storleken uppgå till 4 gigabyte – det vill säga 720 kronor…

Om ett år måste allt detta vara åtgärdat. Såväl långsamheten som de groteska kostnaderna. Sydafrika har alltså sin stora Internetexplosion framför sig. Hur kommer kulturen att utvecklas? Vilka rörelser kommer att uppstå? En pocket kostar ofta över hundra kronor, men en biobiljett går på 15. Betyder detta att det kommer att uppstå en piratrörelse kring litteratur i stället för film? Eller ingen alls? Internet blir vad användarna gör det till och kulturen formas kring deras behov, moral och preferenser.

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 27 maj 2009

tisdag 19 maj 2009

Zumas duschmunstycke borta!

av TOR BILLGREN


Då: Zuma med den obligatoriska duschen, längst till vänster. Ur Mail & Guardian den 24 februari 2009.

I fredags hände det som analytiker, och insändarskribenter har spekulerat kring de senaste veckorna. Sydafrikas vassaste satiriker Zapiro avlägsnade det duschmunstycke som han sedan 2006 avbildat som fastvuxet i Jacob Zumas skalle. Det var efter att Zuma under en rättegång vittnade om att han tagit en dusch efter ett samlag med en hiv-smittad kvinna ”för att minimera smittorisken”, som duschmunstycket blev ett obligatoriskt inslag i Zapiros Zumakarikatyrer för att påminna om den sanslösa bristen på omdöme. Men i fredagens Mail & Guardian var duschen borta, och så gott som borta även Sunday Times.

Händelsen speglar den hoppfulla stämning som har präglat de första veckorna av Zumas presidentskap. Stridsyxorna har varit – om inte nedgrävda, så åtminstone hållna bakom ryggen. Visserligen har de helt nyligen börjat svingas igen i samband med att Västra Kap-provinsens premiärminister Helen Zille endast utnämt män i sin administration. Men på det hela taget råder en optimistisk känsla över sydafrikanskt politiskt liv just nu.

Det avmonterade duschmunstycket speglar också en djupare aspekt av Sydafrikas moderna politiska historia. Nämligen den utpräglade försoningskulturen. Den vilja att förlåta och börja om, som var förutsättningen för den världsunika övergången till demokrati under 1990-talet första hälft. Trots att det finns miljontals knutna nävar i fickorna, och trots att orättvisorna fortfarande är ett stort sår i samhället, råder det ändå någon sorts koncensus om att försoning är enda vägen framåt. Eller som kolumnisten Fred Khumalo uttryckte det i förra veckans Sunday Times: ”När allt kommer omkring, förlät vi flera av apartheidtidens värsta mördare”. Så varför då inte ge Zuma en chans att visa sig värdig som landets president?


Nu: Duschmunstycke av. Ur Mail & Guardian den 15 maj 2009.

(Publicerad i förkortad form i Sydsvenskan den 19 maj 2009.)

fredag 15 maj 2009

Konstfiasko som speglar naivitet

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)

tisdag 12 maj 2009

Zumas regering: Kommentar

Zuma rörde runt i regeringsgrytan ordentligt när han i söndags presenterade sin regering. Endast tre poster förblev oförändrade och flera departement bytte namn – Foreign Affairs blev till exempel International Relations.

Största förändringen – men knappat någon överraskning – är att Trevor Manuel lämnar finansministerposten, som han haft i 13 år. Men det var inte bara för att det var dags att gå vidare; förra året gifte han sig dessutom med Maria Ramos, den nya chefen för storbanken ABSA. I Zumas regering blir Manuel chef för den nyinrättade planeringskommissionen. Ny finansminister blir Pravin Gordhan.

ANC-veteranen och affärsmannen Tokyo Sexwale blir bostadsminister – eller Human Settlements, som departementet kommer att kallas fragment. Han var en av de påtänkta efterträdarna till Nelson Mandela i slutet av 90-talet, och lämnade politiken när posten gick till Thabo Mbeki. Men nu är han alltså tillbaka.

Barbara Hogan var den enda ministern som protesterade mot att Dalai Lama nekades visum till landet i samband med den fredskonferens som skulle hållas i mars. Händelsen ledde till så många avhopp att konferensen fick ställas in helt. Hogan fick mycket kritik för att hon offentligt tog avstånd från den nationella policyn och det har spekulerats kring att hon skulle få sparken från regeringen för sin obstinata hållning. Men hon omplaceras bara: från hälsominister till minister för Public Enterprises. En positiv signal från Zuma om att kritik inte bara är tillåten, till och med utan välkommen.

Den mest positiva förändringen är att utbildningsdepartementet delas i två delar – ett för grundläggande utbildning och ett för högre. En utmärkt och nödvändig åtgärd, eftersom utbildningsfrågan är en av landets största och hittills mest misslyckade utmaningar.

Minister för högre utbildning blir kommunistpartiets (SACP) generalsekreterare Blade Nzimande. ANC har regerat med stöd från COSATU (motsvarigheten till LO) och kommunistpartiet sedan 1994, så det var knappast någon skräll att Zuma fiskade upp sociologidoktorn Nzimande till regeringen. Och kanske är det just en kommunist som behövs för att kunna driva igenom det landet är i så skriande behov av: gratis universitetsutbildning.

Största överraskningen är att Pieter Mulder blir biträdande minster för skog och fiskeri. Han är partiledare för ett av de mer extrema oppositionspartierna, Frihetsfronten Plus, ett vitt separatistparti, vars politiska mål är att grunda en vit, självständig stat i Norra Kap-provinsen. Partiet fick endast 0,83 % i årets val - deras sämsta resultat hittills. På presskonferensen förklarade Zuma sitt val med att ”Pieter Mulder är Sydafrikan!”

lördag 9 maj 2009

Zuma och fruarna

Barbara, Hillary, Laura – och nu Michelle. USA:s första damer får allt mer framträdande roller på scenen bredvid sina presidentmakar. Men när ANC-ledaren Jacob Zuma idag svärs in som Sydafrikas fjärde postapartheidpresident är det inte lika självklart vem som kommer att göra honom sällskap. Sizakele, Nompumelelo eller Thobeka?

Frågan om Zumas polygama familjeförhållanden har debatterats friskt i medierna under våren. Dels på ett lättsamt och raljant sätt som jag gjorde här ovan. Dels på ett mer filosofiskt och juridiskt plan. Flera feministiska debattörer argumenterar för att polygami inte är förenligt med konstitutionens krav på lika rättigheter för alla medborgare.

En annan invändning handlar om hiv/aids. För det är just det utbredda bruket att ha flera sexpartners som är den huvudsakliga motorn bakom Sydafrikas hiv-epidemi. Hur bra är det då att landets president förkroppsligar just den motorn? Zuma brukar försvara sig med att han genom sina äktenskap åtminstone är öppen med att ha flera partners, istället för att vänsterprassla. Bättre att ha hustrur med reglerad juridisk och ekonomisk trygghet, än älskarinnor som inte har några rättigheter alls.

Flera känsliga frågor korsar varandra i debatten. Kulturella sedvänjor, jämställdhet, folkhälsa – men också pressetik och personlig integritet. För Zuma har väl rätt till ett privatliv? Det anser t.ex. den respekterade politiske kommentatorn Steven Friedman, som annars är mycket ANC-kritisk. Saken angår ingen utom Zuma, fastslog Khathu Mamaila på Sydafrikas pressetiska råd i en intervju härom månaden. Och tillade: ”Det är ju hans fruar.”

Nåja, man kan åtminstone glädjas över att det kommer att röras runt ordentligt i grytan under statsbesök och mottagningar runt om i världen de kommande åren.

(Publicerad i Sydavenskan den 9 maj 2009)