Intervju med Marlene van Niekerk

av TOR BILLGREN

 – Det hade varit omöjligt för mig att skriva en bok som inte är politisk, sa Marlene van Niekerk från scenen i det fullsatta stadsbiblioteket i Malmö i torsdags. 

– Om jag så hade skrivit om bakbenen på en gräshoppa, hade det smugit sig in något om maktförhållandena mellan benen. Sydafrikanska författare är dömda av historien att skriva politiskt. Men även av samtiden och de problem som finns i landet idag. 

Hon var inbjuden för att tala om sin bok ”Agaat”, som sedan den först publicerades – 2004 på afrikaans och på engelska 2006 – har vandrat ett segertåg genom världen. Den kom på svenska i mitten av mars och recensenterna har stämt upp i en unison hyllningskör som saknar motstycke. ”Det var längesedan jag plöjde sjuhundra sidor med en sådan iver”, skrev Oline Stig här i Sydsvenskan. Det är ”en överflödande rik roman”, betonade Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad, ”en berättelse som gör ont”. 

Och ont måste den göra, historien om Sydafrika. I ”Agaat” bearbetar Marlene van Niekerk apartheidtiden genom två individer, den vita farmarhustrun Milla och en svart flicka ur tjänarstaben, som hon adopterar och ger namnet Agaat. När Milla får ett eget barn degraderas Agaat till barnflicka, och när husmodern på 90-talet drabbas av nervsjukdomen ALS, får hon rollen som sköterska. Efter Millas död blir Agaat den som tar över gården. Författaren gör hon allt hon kan för att komplicera bilden och rubba invanda och emotionella föreställningar om ont och gott. Kvinnornas relationer pendlar mellan hat och kärlek, maktförhållandena förskjuts på oväntade sätt. 

– Det är alltid ambivalent att tala om en gammal bok när en ny kämpar för att födas, säger Marlene van Niekerk när vi träffas före biblioteksevenemanget. Men det är också uppmuntrande. När man har skrivit en bok som blir så framgångsrik som ”Agaat”, så sätter man sin standard högt. Man tvekar alltid och det tar tid att skriva nytt. Det var 10 år mellan ”Agaat” och boken före också.  

Är det till och med ett hinder att ha en så enorm framgång som ”Agaat” i bagaget när man arbetar med en ny bok?
– Inte ett hinder precis. Men man kämpar för att hålla nivån. Nästa bok kommer dock att bli lite mer avslappnad till formen. ”Agaat” är byggd som en kyrka, men nästa kommer kanske bara att bli ett nomadtält.  

Finns det något mer du kan avslöja om den kommande boken? 

 – Den kommer att ställa ytterligare frågor om det västerländska projektet. I ”Agaat” såg vi kolonialismen allegoriseras och nu kommer jag att arbeta närmare med frågan om vad det egentligen innebar att missionärer kom till Afrika och trodde att de i kölvattnet av hästen och geväret skulle kunna uträtta något. Och om de nu hade valet att inte komma dit: Varför gjorde de det ändå? Vilka drivkrafter låg bakom, förutom imperialism och girighet? Handlade det om att de när de väl hade förmågan att bygga båtar som kunde segla till andra sidan jorden, helt enkelt inte kunde låta bli att göra det? Vad tror du? Handlar det om den mänskliga naturen? 

 Ingen aning. Men man skriver väl en roman för att ta reda på det antar jag?  

– Precis, jag skriver för att jag inte har svaren. Jag vill veta vad det är för något, det där mänskliga djuret som gjorde allt detta mot andra mänskliga djur som inte hade hästar eller gevär. 

 – Vi har lärt oss att människan är skapelsens krona – en varelse med en längtan efter en gud och att den guden kan sanktionera våra handlingar. Att vi har det moraliska valet att förstöra jorden eller låta bli. Men när jag betraktar vad som händer och har hänt i historien, kan jag inte se att den där moraliska tyngden väger något. Jag tycker mig snarare se instinkter. 

Publicerad i Sydsvenskan den 5 maj 2012

Gunnar Ardelius: Friheten förde oss hit

av TOR BILLGREN

”Friheten förde oss hit” kretsar kring ett av de största svenska u-landsprojekten någonsin: gruvbolaget Lamco, som bröt järnmalm i norra Liberia mellan 1963 och 1988. Jag läser boken samtidigt som senaste numret av Filter (nr 25), som domineras av sydsvenskanmedarbetaren Henrik Brandão Jönssons långa reportage om Svenska Kyrkans tallplanteringsfiasko i norra Moçambique. Berättelserna går in i varandra flera gånger: svenskar som kommer till afrikanska länder och startar storstilade projekt – säkert med ärliga och filantropiska intentioner, men utan informera sig tillräckligt om de kulturella, hierarkiska, ekonomiska, etniska och historiska realiteterna på plats. Allt antas lösa sig med hjälp av pengar och Det Heliga Svenska Förtroendekapitalet. Potentialen för haveri är förstås stor.

Det är värt att notera att händelserna Ardelius beskriver utspelar sig 1966 och Filterreportaget för bara några år sedan. Attityderna och självgodheten består.

I boken får vi följa Lamcos personalchef Hektors första stapplande steg i Liberia tillsammans med sin förfinade och pillerknaprande hustru Margret, samt tonårssonen Mårten, förläst marxist och salongsrevolutionär. De flyttar in i huset som väntar på dem i ett av de många villaområden som bolaget låtit bygga till sina (europeiska) anställda – komplett med möblemang och (afrikanska) tjänare. Mårten blir snabbt vän med den jämnårige Ormpojken, vars jobb är att se till att herrskapet kan solbada utan att besväras av krälande ohyra.

Svenskarna ser sig förstås inte som kolonisatörer, och det är just denna förskönade självbild som Ardelius vill ifrågasätta med sin bok. Visst, det skedde inga makabra svinerier som i Belgiska Kongo, men likafullt: Liberia exploaterades på naturtillgångar och arbetskraft. För att spetsa till det hela låter Ardelius boken utspela sig under den vilda strejk som slogs ner av militären 1966. TV-bilderna av en strejkledare fjättrad på en veranda stämde dåligt överens med svenskarnas illusioner om den rekorderliga och kamratliga malmbrytningen i Västafrika.

Den övergripande frågan är hur man ska förhålla sig till våld och oetiska förfaranden som begås av myndigheterna i de utvecklingsländer man samarbetar med. Det verkar finnas en föreställning, att om övergreppen begås av de lokala makthavarna, så har man alibi och grönt ljus för att se bort. Det är för övrigt detta som är kärnan i Henrik Brandão Jönssons Moçambiquereportage, och det borde även vara kärnan i debatten kring Lundin Petroleum.

Gunnar Ardelius använder ögats blinda fläck som allegori, måhända en smula sliten sådan, för dessa moraliska skyglappar. Överlag är han dock en skicklig språkkonstnär. Han skriver lakoniskt och läckert torrt, men ibland släpper han kontakten med sakligheten och låter texten flyta ut i poesi. Det är ofta gripande vackert, som när Hektor ser ett långt malmtåg passera, och i ett anfall av hemlängtan tycker sig höra ”jublet på Råsunda en råkall oktoberkväll” i dess dån. Denna melankoli ligger som en grundton i boken, och utgör tillsammans med de prövningar som den koloniserande människan utsätts för genom sin orepeterade roll som herrefolk, till att familjens vistelse på sin Platz an der Sonne blir ganska kortvarig. Om de lär sig något under resans gång? Absolut – men typiskt nog bara om sig själva.

Publicerad i Sydsvenskan den 5 april 2012

Utförlig bok om vapenaffären

av TOR BILLGREN

 The Devil in the Detail
av Paul Holden och Hennie van Vuuren

Hur kunde det egentligen bli så här? Att Sydafrika skaffade flygplan, fartyg och helikoptrar som de inte behövde och som de inte hade råd med – inte att köpa, och i en del fall inte heller att använda eller ens underhålla...

Det ekonomiska läget för Sydafrika var mycket dåligt i slutet av 90-talet. Tillväxten hade bara varit bråkdel av den förväntade, 1999 hade arbetslösheten stigit till 36%. Skolsystemet var underdimensionerat och undermåligt, bristen på bostäder, el, vatten och sanitet var överväldigande. Det var i det läget Sydafrika beslutade att lägga 29,9 miljarder rand på vapen. Lite mindre räknat i kronor. En vanvettsaffär, för att låna ett uttryck från Astrid Lindgren.

29,9 miljarder ja… Det var beloppet som presenterades för den sydafrikanska allmänheten. Den faktiska kostnaden inklusive allt stannade enligt författarna på 71 miljarder – mer än dubbelt så mycket. ”The Devil in The Detail” är en nästan 500 sidor tjock och mycket detaljerad genomgång om hur affären kunde komma till stånd trots alla starka motargument. Det snabba svaret är: För att enskilda individer i Sydafrikas politiska och ekonomiska elit ville berika sig på affären.

Men naturligtvis fanns det även hederliga argument för att köpa vapen. Thabo Mbeki, som var vicepresident, argumenterade utifrån sin vision om den afrikanska renässansen. Folkmordet i Rwanda låg i färskt minne, och Mbeki ville att Sydafrika skulle ha den militära kapaciteten att rycka ut på kontinenten när det behövdes, istället för att be FN, USA eller NATO om hjälp. Den huvudsakliga motorn bakom affären var dock korruption, slår författarna fast. Det fanns tillräckligt många nyckelspelare med makt som var beredda att tumma på regler och moral för att det hela skulle gå igenom.

Författarna spårar den andra som ledde fram till affären bak till 70- och 80-talet, då både ANC och apartheidstaten genomgick en radikal militarisering. Den sydafrikanska militariseringen tilltog 1979, när försvarsministern PW Botha blev premiärminister. Han satsade inte bara mer pengar på försvaret – utan drog också in sitt nätverk av generaler och försvarsindustriaktörer i maktens innersta kretsar. Korruptionen och frodades, inte minst för att hitta vägar runt det vapenembargo som FN beordrat mot landet.

På andra sidan, inom ANC och dess väpnade gren MK, som befann sig på baser runt om i södra Afrika, skedde en motsvarande utveckling. Den isolerade situationen på gerillalägren var perfekt för MK-ledare som ville berika sig genom till exempel smuggling. Det var också en perfekt grogrund för paranoia och vapenskrammel. Apartheidregimen gjorde allt för att infiltrera ANC:s baser, och jakten på dessa spioner var förstås hård. Det ledde till förföljelsekampanjer i lägren – tortyr och summariska avrättningar. Många oskyldiga drabbades. Det utkristalliserades ett antidemokratiskt skikt inom delar av ANC:s ledarskap.

1990 förkunnade så nye sydafrikanske presidenten FW De Klerk att apartheidsystemet skulle avvecklas. Det styrande Nationalpartiet satte sig vid förhandlingsbordet med ANC för att göra upp om landets framtid. När de militanta elementen inom ANC mötte sina motsvarigheter från apartheidregeringen sa det klick. De hade önskat livet ur varandra bara något år tidigare – men nu när de skulle samarbeta, visade det sig att de hade mycket gemensamt: De ville köpa dyra vapen. De föraktade civila lösningar. Och viktigast: båda sidorna hade plockat korruptionens frukter under konfliktåren – och tänkte fortsätta med det

I slutet av 90-talet fattades beslutet om vapenaffären och upphandlingsprocessen inleddes. Vapentillverkare runt om i världen skickade in sina offerter – en av dem var SAAB, som samarbetade med British Aerospace (BAe), för att sälja bland annat JAS. Och det är i den här urvalsprocessen – när de olika erbjudandena vägdes mot varandra som mutorna kom in i bilden. Författarna till boken visar gång på gång hur det INTE var det alternativ som bäst passade Sydafrikas behov till minst kostnad, som fick kontraktet. Upphandlingsprocessen skräddarsyddes och manipulerades för att tillfredsställa mutkolvarnas intressen. Även efterspelen har präglats av skandaler. Som turerna kring affärsmannen Schabir Shaik. Han är en av få som faktiskt har fällts rättsligt i samband med affären. 2007 dömdes han till 15 års fängelse för sitt korrupta förhållande till Jacob Zuma – men efter två år frigavs villkorligt av ”medicinska” skäl. Den typen av frigivningar ges bara till fångar som befinner sig i slutfasen av en dödlig sjukdom. Nu har det gått två år har gått sedan Schabir Shaik släpptes – och han lever än. Och Zuma själv lyckades vrida sig av den rättsliga kroken på en teknikalitet bara några veckor innan han valdes till president 2009.

2010 inträffade ett annat bakslag. Den mutmisstänkta flygplanstillverkaren BAe förlikades med brittiska och amerikanska myndigheter, som därmed lade ner sina utredningar mot företaget. Det gällde dels den sydafrikanska affären, dels en affär med Saudiarabien. BAe erkände några mindre förseelser och betalade sammanlagt 3,35 miljarder kronor i böter för slippa rättegångar, där deras affärsmetoder och korruptionskanaler ofrånkomligen skulle blottläggas. Det ger en indikation om vad den typen av kanaler är värda.

Efter uppgörelserna med BAe 2010 såg det mörkt ut för de som söker rättvisa och sanning kring vapenaffären. Men det senaste året har det börjat hända saker igen. I somras erkände JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner i samband med affären. SAAB skyller visserligen allt på samarbetspartnern BAe, men erkännandet är ändå ett genombrott. Och i höstas annonserade president Jacob Zuma att han tillsatt en kommission som ska utreda vapenaffären i sin helhet. Tänk om denna kommission kommer att kunna arbeta ifred, utan påtryckningar eller politiska sabotage. Tänk om utredningarna leder till rättegångar där sanningen en gång för alla kommer i dagen. Det skulle inte bara betyda mycket för förtroendet för Sydafrika som rättsstat. Det skulle också dra ner byxorna på stora delar av den internationella vapenindustrin.

Sänt i OBS i P1 den 21 mars 2012

"Omvänd rasism"

av TOR BILLGREN

Ibland stöter man fortfarande på begreppet ”omvänd rasism”, senast i ett intervjucitat i Sydsvenskans C-del igår, där det användes för att beteckna våld och negativa attityder riktade mot ”svennar” i Rosengård. Det är ett bisarrt begrepp. För det första förutsätter det att vitheten är normen, utifrån vilken resten av världen definieras. För det andra antyder det att rasismen skulle vara en exklusivt vit uppfinning. Därmed begränsas möjligheterna att beskriva och förstå mekanismerna bakom illdåd som förföljelserna och lynchningarna av svarta afrikaner i revolutionens Libyen. Eller plundringarna av somaliers butiker i sydafrikanska kåkstäder. Eller den arabiska slavhandeln.

Etiketten ”omvänd” implicerar att det skulle finnas något frapperande med att även ”den andre” kan hysa fördomar. Men det finns ingen som helst anledning att vara förvånad: Rasismen är en primitiv form av inskränkthet som finns överallt, i alla folkgrupper. Åt helvete med den, var den än uppträder.

Publicerad i Sydsvenskan den 5 mars 2012

Presentation av Marlene Van Niekerks författarskap

av TOR BILLGREN

Den 10 mars utkommer den sydafrikanska afrikaansspråkiga författaren Marlene Van Niekerks roman ”Agaat” på svenska. Hon är professor vid institutionen för afrikaans och nederländska vid universitetet i Stellenbosch, och har skrivit noveller, drama och poesi – men det är de två romanerna som har gjort henne till en litterär superstjärna i Sydafrika. Romandebuten kom med ”Triomf” 1994, och tio år senare publicerades ”Agaat”.

För något år sedan slog det sydafrikanska bandet Die Antwoord igenom i Sverige. Egentligen är det ett konstprojekt, som kanske hyllar, kanske parodierar – något som kallas zef. Det är afrikaans och betyder smuts, och betecknar den livsstil och de kulturuttryck som stereotypt förknippas med den vita, afrikaanstalande underklassen. Missbruk av billiga droger, tonårsgraviditeter, arbetslöshet och låg utbildningsnivå – men också en stark skepsis mot etablissemanget och staten.

Det är ingen slump att den amerikanske regissören Harmony Korine gjorde en kortfilm med bandet förra året ("Umshini Wam", länk). Hans filmer rör sig ofta i motsvarande amerikansk kontext. Det är inte heller någon slump att Die Antwoords senaste video är med regisserad av fotografen Roger Ballen, som länge utforskat zef-begreppet i sin fotokonst (hemsida).


Die Antwoord: "I Fink U Freeky", regi: NINJA & Roger Ballen

Marlene Van Niekerk började också där i sin första roman ”Triomf” från 1994. Triomf är namnet den förort till Johannesburg där den utspelar sig. Vi får följa familjen Benade året innan det omvälvande första demokratiska valet 1994, och precis som många andra vita sydafrikaner tror de att det ska bli krig och kaos. De hamstrar konserver och bensin, för att kunna fly norrut i sin lilla Volkswagen när helvetet bryter lös.

Familjen består av tre åldriga syskon – två bröder och en syster – och deras inavlade son, Lambert. En stor baby i 40-årsåldern som får okontrollerade raseriutbrott som ofta slutar med att han våldtar sin mor. Det låter inte klokt, jag vet. Men det finns också mycket hjärta och värme i boken. Här är ett utdrag ur filmatiseringen av romanen som kom 2008. Lambert och hans mor leker med såpbubblor och betraktar varandra genom de sladdriga tvålhinnorna.


Ur "Triomf" (2008), regi Michael Raeburn.

Man kan se familjen Benade som en allegori över det boerska folket och dess historia. Våldet, som alltid var en förutsättning för att upprätthålla överhögheten. Incesten, som en symbol för deras slutenhet, och för apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna.

Sen är det alltså inte heller så enkelt att familjen är ond. Det finns saker i syskonens förflutna som – inte ursäktar deras beteende – men kastar ljus över det, på ett mycket gripande sätt.

I Marlene Van Niekerks andra roman ”Agaat”, som kom på afrikaans 2004, fortsätter hon utforskandet av sitt folk – denna gången i andra änden av spektret: här står en förmögen farmarfamilj i centrum. Men innan vi går in på den boken, några ord om just boerna – afrikanderna, den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets.

De har namn som Van Der Merwe, Botha, Van Wyk, Steyn, Du Plessis och Malan. De präglas av en sträng och kärv kristendom, machoideal, nationalism och en djupt rotad känsla av att vara förföljda och hotade.

Deras förfäder anlände till Kapkolonin på 16- och 1700-talet från Nederländerna, Tyskland och Frankrike, ofta för att försörja sig som jordbrukare – det nederländska ordet boer betyder också just farmare. När det brittiska imperiet tog över kolonin i början av 1800-talet drog många boer åt nordost, inåt landet, där de grundade flera republiker (bl.a. Transvaal och Oranjefristaten). De ville rå om sig själva och värna sitt språk, sin kultur, sin religion. 1838 blev de till och med en del av denna religion, när en liten styrka boerkrigare vann en stor seger mot en zuluarmé. Detta betraktades som ett förbund med Herren – boerna hade upphöjts till Guds utvalda folk, och den 16 december, som var dagen för slaget, blev en helig dag.

Under andra hälften av 1800-talet hittades guld i boerrepublikerna och britterna ville plötsligt ha en del av kakan. 1899 utlöstes Anglo-Boerska kriget ("The Second Boer War") – ett av de värsta blodbaden i landets historia. 1902 tvingades republikerna kapitulera efter vidriga krigsbrott från britternas sida, och de förlorade sin självständighet. Det var denna frihetskamp som långt senare fick Nelson Mandela att kalla boerna ”Sydafrikas första frihetskämpar”.

Nederlaget skapade en stark nationalism och revanschhunger – precis som hos tyskarna efter Versaillesfreden 1919. 1933 triumferade den tyska nationalismen. 1948 den boerska. Deras Nationalparti vann valet och apartheidsystemet infördes. Sydafrika frystes ut av FN och stora delar av världen. Självbilden att vara hotad uppfylldes igen. På 80-talet exploderade kåkstäderna i våld och eld, 1990 kastade president FW De Klerk in handduken. 1994 hölls det första demokratiska valet.

”Triomf” utspelar sig alltså före det här valet i en fattig familj på väg mot undergången – Marlene Van Niekers andra bok ”Agaat” alldeles efter valet, som alltså inte blev någon undergång.

Bokens berättarjag heter Milla. För att som ung kvinna få ta över en av sin mors gårdar måste hon gifta sig, och hon tar första bästa – han är visserligen vacker, men egentligen en odugling – och våldsam, visar det sig. Men hon måste ju ha någon. Och en arvinge. Hon har dock svårt att bli gravid och tar ett av de färgade barnen ur tjänarstaben till sig, en liten flicka med förtvinad hand, misshandlad och våldtagen av andra arbetare på gården. Hon får rollen som Millas dotter och namnet Agaat. När Milla väl blir gravid och föder sin son, blir Agaat degraderad till barnflicka. Från tjänare till dotter tillbaka till tjänsteflicka. Privilegierad, javisst – men långt ifrån jämlik.

Allt detta får vi veta i återblickar till 60-talet. Bokens nu är 1996 och Milla ligger för döden. Hon lider av nervsjukdomen ALS och är stum och lam. Enda kommunikationsvägen är ögonen, och Agaat är nu hennes sköterska. Bokens centrala tema är relationen mellan de två kvinnorna. Hur deras beroende av varandra och maktförhållandet förskjuts genom åren. Hatet och kärleken. Milla försöker över hundratals sidor kommunicera att hon vill se kartorna över sina ägor. Förstår Agaat inte hennes blickar? Eller vill hon bara jävlas? Hämnas?

Millas beroende av Agaat understryks av de mycket ingående beskrivningarna av den omständliga omvårdnaden. Ibland är intimiteten klinisk och kall – ibland finns det spår av ömhet. Varje beröring rymmer hela deras gemensamma historia. Här är ett avsnitt där Agaat knackar ut slemmet ur Millas lungor. Förlamningen gör att hon inte kan hosta.

Hon jobbar snabbt. Det kommer inte ett ljud från henne. Hon håller andan tillsammans med mig. Hon sätter i gång med auskultationen.
Hon kupar sin lilla hand nere vid de tunna revbensspjällen. Hon knackar på den med sin andra hand. Uppåt, uppåt, uppåt kommer knackningarna, till skulderbladet och sedan nedifrån och upp igen. Efter var tredje omgång darrar hon med den starka handen på revbenen. Hon är bestämd. Det är inte enbart njutbart det hon håller på med. Jag känner att något lossnar i min bottensats. Det känns som gamla fasta bitar av mig. Det här är det kritiska skedet. Nu ska hon sluta och försöka få mig att hosta med hjälp av heimlichmanövern. Och sedan ska hon suga ut resultatet ur mig med pumpen.
Jag känner mig svimfärdig. Gräs och stenar glider fram under mig som om jag närmade mig en landningsbana, ena foten saknar sandal. Min tunga har fastnat i gommen.
Agaat andas ut. Då så, säger hon. Hon lirkar ut handduken och gör så att jag försiktigt rullar tillbaka. Det går bra, ounooi. Nu sätter vi dig upp ordentligt så att jag kan hjälpa dig att hosta.
Jag känner att hon betraktar mitt ansikte.
Se på mig, ounooi, så att jag kan se vad som händer.
Jag försöker öppna munnen. Jag vill säga: en del, du är en del av mig, hur ska jag kunna lämna dig? Landningsbanan närmar sig hur ska jag kunna landa? Behovet att hosta vaknar till liv i mig, fast svagt, ett oangeläget behov, en fantomhostning, som en amputerad hand som man i ett obevakat ögonblick tror sig kunna lyfta något med.
Jag känner ett tryck där fram mot tänderna, på båda sidor om käkarna känner jag ett tryck, under öronen, munnen öppnas åt mig, en platt pinne sticks in mellan framtänderna för att skilja dem åt, jag känner fingrar mot tungan, de drar trådar ur mig, jag känner suget från pumpen, hör ljudet av mina vätskor, sedan en fuktig svamp som torkar rent, mina kinder, under min tunga, mellan mina läppar och mitt tandkött, och sedan en svamp till, sval, fuktig mot tungan, och en stark arm som lyfter mitt huvud och en röst som säger:
Nu kan du andas, slemmet är borta, var beredd på svälja, du är törstig.
Små fingerspetsar mellan mina läppar som en pip, de klämmer ut dropparna åt mig. En, två, tre långt bak på tungan.
Jag kan inte svälja, jag kan inte.

(sidan 206f, översättning Niclas Hval)

Van Niekerk skriver lyriskt och detaljerat, stundom långrandigt – men så kommer de där oerhörda scenerna som hon är så bra på. Katastrofer. Uppträden. Sex. Det är närgånget, grymt och poetiskt och ofta så påfrestande att läsa att man måste lägga en kudde över texten. Det finns en förlossningsscen är så explicit att man kvider.

Och så fort Millas man Jak är med vet man att allt kan urarta i fiasko eller våld. Hans rasism och klantighet i kombination med det ständiga behovet att hävda sig är en tickande bomb. Ständigt måste han visa sig starkare – mot hustrun, mot arbetarna.

Här kommer vi till en viktig underström i Marlene Van Niekerks böcker. Nämligen att de vita också levde i ofrihet under apartheidtiden. Detta var något som underströks av grundaren av 70-talets så tongivande Black Consciousness-rörelse, Steve Biko. Han avsåg förmodligen främst det bokstavliga förtryck som det innebär att leva i en polisstat. Men det fanns också ett psykologiskt självförtryck bland de vita i Sydafrika. De var fångna i sin rädsla och i sin egen självförhärligande mytologi om överlägsenheten – att upprätthålla denna var en nationalistisk plikt. Och man är inte fri om man tvingas bete sig som något man inte är.

Ursprungligen sänt som radioinslag i Biblioteket i P1
den 5 mars 2012

____________________________
Anmärkning om ordval
Det råder olika uppfattningar om vad man bör kalla "den vita, afrikaanstalande stammen på Afrikas sydspets". På engelska används ordet "afrikaner", one afrikaner - two afrikaners. Om man överför detta direkt till svenska blir det en afrikaner - två afrikaner, vilket orsakar begreppsförvirring. En mer användbar försvenskning är en afrikaaner - två afrikaaner, där "aa" uttalas med öppet a. Man kan även lägga till ett "d": en afrikand - två afrikander. Jag föredrar dock av tydlighetsskäl ordet "boer". Det används dessutom vedertaget i uttryck som "boer-republik" och "anglo-boerska kriget".

Mer läsning
Artikel om "Triomf", publicerad i Axess (#7, 2009)
Tillägg om "Triomf", om ett sanslöst uppträde.
Artikel om Steve Biko, sänd i OBS i P1 den 22 november 2011

Bokrecension: ”Middagar med Mandela” av Vincent Dahlbäck

av TOR BILLGREN



Inslag sänt i Kulturnytt den 22 februari 2011

Vincent Dahlbäck var Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika i två perioder, först under den nya demokratins första stapplande steg 1994-99, sedan 2003-2007. Många minns säkert hans radiokrönikor som ofta kretsade kring hunden Mollys äventyr på kontinenten. Han har tidigare utkommit med två böcker om sina erfarenheter från Afrika, och nu är han aktuell med en tredje, där han sammanfattar landets 90- och 00 tal genom sina möten med Nelson Mandela. ”Middagar med Mandela”.

Det finns en föreställning om att ANC förhindrade inbördeskrig i Sydafrika. Och visst, det är sant – om man bara räknar vita människoliv, och helt väljer att se mellan fingrarna på det lågintensiva inbördeskrig som de facto rasade mellan ANC och andra befrielserörelser – främst Inkatha på 80- och 90-talet. Vincent Dahlbäck beskriver det bra i sin bok:

Omvärlden var koncentrerad på den konflikt den kunde förstå: Vit mot svart. Svart mot svart bortsåg man ifrån som ett undantag. Som en flisa i maskineriet (…) (i).

”Middagar med Mandela” är en kåserande minnesskrift upphängd kring Dahlbäcks egna möten med den store mannen. Och visst blir det ytterligare ett idolporträtt, men Dahlbäck anstränger sig också för att gräva fram negativa sidor hos Mandela. Som hans fåfänga, hans hjärtliga umgänge med diktatorer och ofta dåliga omdöme med ministertillsättningar. Bokens styrka är dessa försök att nyansera bilden av ANC, kampen och Mandela. Svagheten är att detaljer och skeenden runt omkring ibland hanteras på ett ungefärligt och anekdotiskt sätt (ii). Dahlbäck understryker visserligen i slutet att han inte gör anspråk på att förmedla något annat än sin egen bild (iii), men att till exempel ge Thabo Mbeki all credd för att ha fått slut på våldet mellan ANC och Inkatha i mitten av 90-talet, är en lite väl personlig tolkning. Den äran borde istället tillfalla Jacob Zuma, som var den som var på plats i konflikthärden (iv).

Ibland är Dahlbäck också lite väl välvillig i sina tolkningar – som när han beskriver hur det kom sig att Sydafrika bestämde sig för att köpa just JAS Gripen när landet uppdaterade sina vapensystem i slutet av 90-talet. Ett tack för hjälpen för Sveriges stöd till ANC i kampen mot apartheid, menar Dahlbäck (v). Ja, många svenskar vill nog att det ska vara så. Men de senaste 10 årens journalistiska och juridiska kartläggningar av korruptionen i samband med den stora vapenaffären visar på mer lumpna motiv (vi). Förra sommaren erkände till och med JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner – via ett dotterbolag, som man visserligen förnekar sig haft kontrollen över just då. (vii) Men bevisen på att det flödat pengar i fel riktning och av fel orsaker, finns. - - - Så om nu JAS-affären verkligen var ett tack, kan man vara rätt säker på att det tacket ingalunda var gratis.

____________________________
Fotnoter

i.) s.64

ii.) Exempel
(som delvis är rotade i att författaren och jag har olika uppfattningar och tolkningar av historien)

• Att kalla afrikaans för ”förtryckarspråk” är delvis riktigt (s.43), särskilt i samband med Sowetoupproret 1976. Men det är också modersmål för miljoner s.k. färgade sydafrikaner – människor som också var förtryckta under apartheidtiden. Denna komplexitet borde vi väl kunna hantera, 35 år efteråt? Jag hade sagt att afrikaans delvis var ett förtryckarspråk, men framförallt ett språk som skolbarnen i Soweto inte hade någon nytta av.
• Dahlbäck skriver att ANC-ledarna i exil och i fängelse föreställt sig att det Sydafrika som de tog över var ett solitt, rikt land (s.47). Är det verkligen ett rimligt antagande efter decennier av bojkott och sanktioner? Det ekonomiska trycket var en av anledningarna till att De Klerk kastade in handduken 1990. Kan ANC-ledarna verkligen ha missat det?
• Dahlbäck sätter in konflikten mellan ANC och Inkatha i en historisk kontext, som en förlängning av traditionella motsättningar mellan xhosa och zulu (s.64ff). Det är bra, men det fanns också ett stort mått av zulu-zulu-motsättningar i konflikten. Som vanligt framställs Inkatha som den aggressiva och bångstyriga parten i den blodiga konflikten. Det hade inte skadat att nämna den aggressiva propaganda mot Inkatha och dess ledare Mangosuthu Buthelezi som ANC och dess surrogatorganisation UDF lade mycket krut på från 1979 och framåt. ANC:s strategi att göra landet omöjligt att styra (”ungovernable”) skapade också spänningar mellan organisationerna. Våld mellan olika grupper var för övrigt en ofrånkomlig del av den strategin.
• På s.69 citeras NP-politikern Roelf Meyer, som påstår att det lågintensiva inbördeskriget skördade 20000 människoliv om året. Det är lite väl saftigt. De källor jag har till förfogande talar om 20000 under hela perioden 1984-1994, majoriteten av dessa mellan 1990-94. (Anthea Jeffery: ”People’s War”, 2008)
• På s.71f står att ”den engelska drottningen sträckte vapen” i konflikten i Indien 1947. Borde ha stått ”kungen”, eftersom George VI regerade fram till 1952.
• 2005 gick NNP, en ”ny” version av apartheidpartiet NP ihop med ANC. Dahlbäck beskriver det som en överraskning (s.121). Det var det förstås också på ett sätt, eftersom partierna bekämpat varandra så länge. Men jag tror att det finns en tämligen krass förklaring till det hela: Förutom politiskt parti, var NP under sina regeringsår också ett nätverk för business, nepotism och korruption. Den rollen övertog ANC efter maktövertagandet. NP-folket gick över till ANC för att få tillgång till den maktplattform de förlorat.
• Symbolen för aidsmedvetenhet är ett rött band, inte ett rosa, som Dahlbäck skriver på s.160.
• Dessutom bidrar förlaget med att ge boken en slarvig känsla genom flera försumligheter och korrekturmissar. Exempel: Govan Mbekis namn är konsekvent felstavat i boken (”Gowan”), liksom Mandelas mellannamn Rolihlahla (”Rolihlala”, s.100). Vidare har man ”glömt” att det i bokens begynnelse fanns en tanke att den skulle vara indelad i olika delar. Den inleds med en del som heter ”Regeringsåren”, men sedan kommer det ingen andra del.

iii.) s.179

iv.) Det var inte Thabo Mbeki som medlade i konflikten mellan ANC och Inkatha, som Dahlbäck skriver (s67ff), utan Jacob Zuma. I Jeremy Gordins biografi över Zuma (”Zuma”, 2008) framhålls det som en av hans största bedrifter. Där framgår det också att den mest bångstyriga sidan i konflikten just då inte var Inkatha, utan den lokala ANC-ledningen i KwaZulu-Natal. Se citat i denna länk. Därför känns Dahlbäcks formulering på s.68 om vad som ”till slut fick zululedaren att lägga ner vapnen” inte helt rättvis. Det var inte personlig fåfänga som gjorde att Buthelezi hotade att bojkotta valet 1994, utan det faktum att ANC och apartheidregeringen i stora mått exkluderade andra parter i förhandlingarna inför valet, och att IFP följaktligen inte kunde acceptera villkoren som de bilateralt satt upp. Zulumonarkin var en annan känslig fråga, liksom Buthelezis krav på ett federalt Sydafrika (dagens provinssystem är ett resultat av detta).

v.) s.93

vi.) Se t.ex.

• Paul Holden, ”The Arms Deal in your Pocket” (2008);
• Andrew Feinstein, ”After the Party” (2009);
• Nils Resare: “Mutor, makt och bistånd” (2010);
• Paul Holden & Hennie Van Vuuren: “The Devil in the Detail” (2011)

vii.)

• SvD 110616: Saab anklagar BAE för mutbrott
• SvD 110616: Saabs VD förnekar kännedom om mutor

Landet vid regnbågens slut

av TOR BILLGREN

Jag har försökt ringa Mojalifa flera gånger under förmiddagen utan att komma fram. Inget konstigt med det. Ibland fungerar mobilnätet i Zimbabwe, ibland inte. Jag köper några tidningar och tar lunch så länge. Det är alltid lika spännande och skrattretande att jämföra verklighetsbeskrivningen i de olika tidningarna. Mugabetrogna The Herald och The Chronicle på ena sidan. Oberoende NewsDay på den andra.

När Mojalifa väl svarar, inser jag att det inte var på grund av landets mobilnät jag inte kom fram tidigare.
Han är på polisstationen.
– Jag sitter illa till, säger han. En av våra medlemmar har gripits och jag håller på att försöka få ut honom. Vi får höras senare.
När vi väl träffas är det redan mörkt. Innanför grinden till Sexual Rights Centers (SRC) kontor står hans vita, skrotiga Toyota, antagligen den enda i Bulawayo med regnbågsdekaler på vindrutorna.

Mojalifa Mokoele är 24 år och programansvarig på centret, som jobbar för sexuella rättigheter för bögar, flator och sexarbetare. Just nu är kontoret helt rensat, så när som på möblerna.
– Vi fick besök av underrättelsepolisen precis före semestern, säger han. De ville veta vem som finansierar oss, vad vi sysslar med, och om det är vi som var ansvariga för de rosa papperskorgarna. Eftersom de inte kunde uppvisa en husrannsakansorder bad vi dem försvinna. Vilket de gjorde – men innan de gick sa de ”Vi kommer tillbaka”. Det var därför vi rensade undan alla datorer och papper och tog en tidig ledighet.

De rosa papperskorgarna, ja. Historien är typisk för SRC:s utmaningar. Det började med att centrets kvinnogrupp ville manifestera något i samband med den internationella 16-dagarskampanjen mot kvinnovåld, som äger rum varje år i november och december. Gruppen föreslog att donera papperskorgar till staden.
– Vi målade dem rosa, säger Mojalifa, eftersom det är centrets officiella färg. Och så satte vi dit vår logotyp, tillsammans med budskap mot kvinnovåld, och uppmaningar om att känna till sina sexuella rättigheter.

Mojalifa visar tidningsutklipp där han i kostym överlämnar donationen till borgmästaren, som tacksamt tog emot tunnorna och såg till att de hamnade på stan. Och här är det intressant att jämföra tidningsrubrikerna: ”Kontroversiell borgmästargåva orsakar raseri”, skrev The Chronicle, medan den mer neutrala NewsDay konstaterade ”Färgglad donation från homosexuella i Bulawayo”.

Raseriet i The Chronicle utgjordes av att företrädare för Robert Mugabes Zanu-PF-parti ansåg att det var en förolämpning mot presidenten att staden ”dekorerades” av homosexuella. En del av tunnorna försvann snabbt, andra målades svarta av medlemmar ur Zanu-PF:s ungdomsförbund. Dessutom förbjöds SRC att delta i den marsch mot kvinnovåld som arrangerades i samband med 16-dagarskampanjen. Nu har trycket mot centret ökat. Uppmärksamheten och den ökade övervakningen har gjort det svårare för dem att arbeta.

Den som greps av polisen tidigare under dagen var Sulumani Mugure, en 30-årig ungdomspolitiker som outades i media mot sin vilja bara någon vecka tidigare. Mojalifa sätter gripandet helt i samband med tidningsartikeln, som hade rubriken ”Politiker erkänner att han är gay”. Polisen gjorde en razzia i hans hus för att söka efter pornografi – det vanliga tricket för att sätta dit homosexuella; porr är illegalt i Zimbabwe. De hittade inget, men Sulumani försågs ändå med hand- och fotfängsel och tvingades till en förödmjukande gångmarsch till polisstationen, fem kilometer därifrån. Han anklagades för att propagera för homosexualitet och ”kupfemera vamwe varume mugotsi” – att andas på andra mäns nackar och ryggar.
– Häktet har blivit mitt andra hem, säger han när vi chattar senare. Dels på grund av min sexuella läggning. Dels på grund av mitt politiska arbete.

Han har en lång karriär i den mindre av de två falangerna av Movement for Democratic Change (MDC-N) bakom sig. Många partivänner har dock krävt att han ska ge upp sin position eftersom han riskerar att stöta bort väljare.
– Men jag har också inspirerat andra att komma ut.
Och det är just detta polisen och etablissemanget fruktar.
– De känner sig hotade, säger Mojalifa. När de ser människor som mig eller Sulumani som stolt står för vilka vi är, blir de rädda. För vem blir nästa att komma ut? Och nästa?

Ett politiskt etablissemang som tar populistiska poänger på antihomosexuellt raljerande. En lagbok med sodomilagar. Polis och säkerhetstjänst som systematiskt trakasserar folk som kommer ut. Listan på svårigheter för Zimbabwes hbt-personer kan göras mycket lång. Men det finns också ljusglimtar. I slutet av oktober förra året gjorde premiärminister Morgan Tsvangirai (ledare för den andra MDC-falangen: MDC-T) en sensationell helomvändning i homofrågan. I en BBC-intervju sa han att han betraktar sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter och att dessa borde inkluderas i grundlagen.

Mojalifa och landets lilla gayvärld trodde inte sina öron.
– Han har mer att förlora än att vinna på det. Mugabe har fått mycket folkligt stöd just genom att fördöma homosexualitet. Nu kommer han att kunna säga ”Vad var det jag sa? Tsvangirai är en västagent som försöker föra in imperialistiska idéer i vårt land”.

Det är inte helt lätt att förklara Tsvangirais svängning gayfrågan. Inrikespolitiskt finns det som Mojalifa påpekar inget att vinna. Det kan knappast heller vara för att plocka internationella poänger. Tsvangirais mål är att bli president i Zimbabwe, och den saken avgörs inte av väst.
En teori kan vara att det handlar om en vilja att vara konsekvent. Tsvangirai och hans parti alltid har framställt sig som försvarare av mänskliga rättigheter. För att vara en trovärdig och ledande röst inom dessa frågor, kan man inte exkludera minoriteter som en stor del av världen inkluderar i begreppet.

Den andra falangen, MDC-N, som Sulumani Mugure är engagerad, är dock fortsatt negativ till homosexualitet. Partiledaren Welshman Ncube kallade Tsvangirai ”en ledare utan vision” efter utspelet i BBC.

En annan försiktigt positiv tendens kommer från Sydafrika. Jag har ofta tyckt att regionens ledande nation borde göra mer för att förbättra villkoren för hbt-personer i grannländerna, där homosexuella handlingar är kriminella på de flesta håll. Att de utåt kunde stå upp för Sydafrikas konstitution och förklara varför landet som ett av de första i världen införde homoäktenskap. Men de politiska ledarna har tigit. Det enda stödet har kommit från kyrkan. Från Desmond Tutu, som länge varit en högljudd förkämpe för homosexuellas rättigheter.

Men den senaste månaden har alltså små steg tagits. Det viktigaste av förre presidenten Thabo Mbeki, som under ett statsbesök i Uganda kritiserade det ökända lagförslaget som föreskriver mycket hårda straff för homosexualitet. Han sa att staten inte har något med sex mellan vuxna att göra och drog en parallell till morallagarna under apartheid. I afrikanska sammanhang är detta en mycket kraftfull markering. Föreställningarna om vad som är unafrican håller sakta på att förskjutas.

Några dagar efter mötet på kontoret, träffar jag Mojalifa i en bar. Han är där med sin pojkvän och det kommer hela tiden fram folk och hälsar. Det råder ingen tvekan om att de flesta tillhör ”familjen”.
– Men förra veckan fick jag springa härifrån, säger Mojalifa. Två killar satt i hörnet där och stirrade på mig och sa: ”Vi känner igen dig från tidningen. Vi vet vad du sysslar med. Ge fan i det!”
Ändå kommer han tillbaka.

Det ligger en filt av fatalism över gayvärlden i Bulawayo. Mojalifa berättar hur aktivisterna gör för att komma runt polisens fällor. Hur de undgår den telefonavlyssning som de vet äger rum. Att de aldrig förvarar dokument i sina hem. Mojalifa låser inte ens sin bil. Därmed har han ryggen fri om polisen skulle försöka plantera något komprometterande i den, som porrtidningar.

Det är en kattochråttalek på blodigt allvar, där det viktigaste de har är sina kroppar och kunskap om sina rättigheter.

Stolthet och synlighet. Dessa livsfarliga vapen.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 februari 2012

__________________________________________

Fotnot
Sulumani Mugure när ett fingerat namn.

De politiska partierna

Zanu-PF
Zimbabwe African National Union – Patiotic Front. Robert Mugabe gamla befrielserörelse, numera maktparti som styrt sedan 1980.

MDC
Movement for Democratic Change. Bildades 1999 ur fackföreningsrörelsen. Numera splittrat i två olika partier som sedan 2008 ingår i en maktdelningsregering tillsammans med Zanu-PF. Det större av partierna leds av premiärminister Morgan Tsvangirai (MDC-T, efter partiledarens initial) och det mindre (MDC-N) av industriministern Welshman Ncube.

Howard Booysen, vinmakare

av TOR BILLGREN

Jag vill helt kort bara tipsa om den sydafrikanske vinmakaren Howard Booysen. Han debuterade 2010 med en helt förbluffande Riesling, som är full av förförande petroleum/aprikostoner som det tar minst tio år för europeiska viner att utveckla. En fin syra parerar och skapar nödvändig friktion i gommen. Vinet säljs t.ex. i Vino Pronto, vid Caltex-macken på Orange Street, Kapstaden.

Booysen gör i nuläget bara två viner, det andra är en Cinsault. Det är fint, men inget märkvärdigt. Rena cinsaultviner är dock alltid intressanta i sydafrikansk kontext, eftersom druvan utgör ena halvan av Sydafrikas nationaldruva Pinotage - en korsning av Pinot Noir och Heremitage (=cinsault).

340ml

av TOR BILLGREN



Nu finns 340ml på Spotify. De fyra bandmedlemmarna kommer ursprungligen från Maputo, Moçambique, men bor och verkar numera i Johannesburg. Deras andra platta "Sorry for the delay" (2008) innehåller den oemotståndliga "Fairy Tales", som har en lika oemotståndlig video:



Det senaste de har släppt är en utmärkt och tillbakalutad cover på A-has "Take on me". Jag har inte hittat den på några andra ställen än sunkiga mp3-sajter. Sök själv eller prova t.ex. den här: MRTZC

Bandnamnet uttalas Three-forty mil.

Äntligen! Nya gatunamn i Kapstaden

av TOR BILLGREN

Det har ofta slagit mig hur många skurkar och premiärministrar från apartheidtiden som fortfarande hedras med gator och torg i Sydafrika. Bara i Kapstaden finns DF Malan Street, Hans Strijdom Avenue och Verwoerd Drive. Det är som att plötsligt upptäcka att man promenerar på Goebbels Allee eller Stalin-Strasse i Berlin. Särskilt problematisk är Hendrik Verwoerd, apartheidsystemets huvudarkitekt, som gjorde rasismen rumsren genom att klä den i kliniskt kvasivetenskaplig skrud.


Daniel François Malan (1874-1959). Apartheiderans förste premiärminister: 1948-1954


Johannes Gerhardus ("Hans") Strijdom (1893-1958). Premiärminister 1954-1958


Hendrik Frensch Verwoerd (1901-1966). Premiärminister 1958-1966

På en del håll i landet har processen gjorts kort med de här gubbarna. Allra längst har man gått i Durban, där den lokala ANC-ledningen 2008 i ett slag bytte ut ett hundratal gatunamn från kolonial- och apartheidtiden och ersatte dem med namn ur den egna nomenklaturan, samt hjältar och förebilder, som Che Guevara och det namibiska socialistpartiet SWAPO. Även helt okontroversiella namn som Broadway och Canal Road försvann. Och taxichaufförerna sliter sitt hår… (Länk till text om processen i Durban.)

Om namnändrarniten har varit överdriven och politiserad i Durban, har processen i Kapstaden varit onödigt trög. Men när jag besökte staden efter nyår upptäckte jag att det äntligen börjat hända saker. Nelson Mandela har det senaste halvåret fått en Boulevard, Helen Suzman en Drive och fredspristagaren Albert Luthuli en Place. De flesta av de gamla namnen var visserligen inte historiskt belastade – av skurkarna är det hittills bara justitieministern och nazisympatisören Oswald Pirow som fått maka på sig. Nu är hans gamla gata uppkallad efter hjärttransplantationspionjären Christiaan Barnard istället.

Det återstår alltså mycket att göra – och snälla, låt Verwoerd bli näste man att ryka från skyltarna. Det finns andra och bättre sätt att påminnas om de mörka årens politiska bedragare.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 januari 2012

Nelson Mandela gratulerar rugbylandslagets kapten Francois Pienaar efter VM-segern 1995.


Chief Albert Luthuli, ANC-ledare 1952-1967.


Helen Suzman (1917-2009). Enda parlamentsledamoten för liberala och apartheidkritiska Progressive Party från 1961 till 1974.


Christiaan Barnard (1922-2001) i det museum i hemstaden Beaufort West som är tillägnat hans hjärttransplantationsbedrift 1967.

Verkligheten överträffar satiren

av TOR BILLGREN

I morse recenserade jag satirikern Zapiros senaste samling "The last sushi" i Kulturnytt i P1. Utdrag:

När det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

En timme senare får jag syn på ett uttalande från ANC:s ungdomsförbund (ANCYL) där de hyllar Nordkoreas avlidne diktator Kim Jong-Il. Det är så vansinnigt skrivet att jag fortfarande inte riktigt kan tro att det är autentiskt. Det faktum att jag inte har hittat det på någon officiell ANC-sida än, gör också att det finns anledning att vara skeptisk. Men sajten Politics Web, där uttalandet publicerades, brukar vara mycket seriös. Dessutom är denna typ av haveristretorik är inte ovanlig på den sydafrikanska vänsterkanten.

Utdrag (mina fetningar):

In commemorating this Great Leader we sent warnings to traitors of the people, led by Lee Myung Bak, who deliberately sunk his Cheonoan war ship and blamed it on the government of the Democratic People's republic of Korea, to desist from an unsustainable offensive against the North of Korea and the Korean peninsula in general. His continued assault on the image of the DPRK in collaboration with the United States will not continue unabated. In this regard we support the just cause of the Korean people to defend themselves, using whatever means at their disposal, to continue struggling for a just and equal world order and to defeat Capitalism in all its facets.

On this same breath, we congratulate the many achievements, under the leadership of Comrade Kim Jong Il, including making sure that democratic centralism is alive and well in the revolution, as we in the ANC also use it to guide the discipline of our cadres. We recognise that under his stewardship the DPRK managed an economy that saved people from joblessness, homelessness, illiteracy or lack of education thereof, and the varying degrees of poverty.

In technology to save our climate you also excelled, as we saw the successful introduction of an air steriliser, to curb emission and related hazards from the climate, and this shows the effectiveness of the Korean nuclear technology, and this equally shames the Western and Imperialist Propaganda, that the DPRK nuclear programme is aimed at creating war in the world.

Läs gärna uttalandet i sin helhet. Det är våldsamt roligt om det är satir. Avgrundsdjupt oroväckande om det är autentiskt.

Sydafrika och satiren

av TOR BILLGREN

De krafter inom regeringspartiet ANC som vill bli av med den sittande presidenten Jacob Zuma har anammat en gest för att markera sitt missnöje med honom. De håller sin hand över huvudet som ett duschmunstycke. Det är en gest de lånat från satirikern Zapiro, som sedan 2006 avbildat Zuma med ett duschmunstycke fastsatt i skallen, för att påminna om att han under en rättegång vittnat om att han efter att ha legat med en hivsmittad kvinna, tagit en dusch för att minimera smittorisken.

På sistone har det också uppstått en sång som anspelar på saken, med texten ”Duschmannen ger oss bekymmer” – den förekom bland annat under ANC:s provinskonferens i Limpopo i mitten av december.

Det här är exempel satirens makt och inflytande i Sydafrika. Och just Zapiro är landets tyngste satiriker. Hans teckningar orsakar ofta debatt och proteststormar.

Sedan några år tillbaka har han utvidgat sitt satirimperium till ett tv-program ZA-News, där landets politiker och kändisar medverkar i form av karikatyrdockor, ungefär som brittiska 80-talsklassikern "Spitting Image". Och visst, dockorna är roliga och röstkonstnärerna skickliga, men manuset är så otroligt tunt. Jag hade önskat att Zapiro höll sig till serierutorna, som är fortsatt vassa. Den senaste samlingen heter ”The Last Sushi”, vilket anspelar på hur den ANC-befryndade affärseliten tagit upp bruket att äta sushi från nakna kvinnokroppar under sina lyxiga partyn i Kapstaden och Johannesburg.

Ja, när det gäller Sydafrika räcker det ofta att sätta en ram runt verkligheten och rita pratbubblor runt politikernas och kändisarnas uttalanden.

Som när generalsekretereraren för kommunistpartiet, och tillika utbildningsministern Blade Nzimande, förra hösten hävde ur sig att ”Media är det största hotet mot vår demokrati”. I Zapiros kommentar får han nobelpriset i litteratur för den fantasifulla framställningen.

När man har följt Zapiro under flera år, märker man att återbruket är ganska stort, han använder ofta samma skämtmallar, särskilt när han kommenterar inrikeshändelser. Höjdpunkterna i det senaste årets produktion blir därför hans kommentarer till internationella händelser – Usama Bin Ladens död, räddningen av de chilenska gruvarbetarna, den arabiska våren.

I en bild står statyer av de tre diktatorerna Ben Ali, Mubarak och Kadaffi på rad. Ben Ali har redan fallit över Mubarak, som är på väg att falla mot Kadaffi. ”Se dig för hur du störtas”, fräser Mubarak surt till Ben Ali. Bilden är daterad till den 27 januari och är därmed profetisk.

Det är alltid spännande att följa händelserna i ett land via satiren. Ett problem när den är så stark som i Sydafrika, är att det finns en risk att man glömmer att de man skrattar åt de facto inte är några lustigkurrar, utan människorna med den verkliga makten, som påverkar människors liv.

Sänt i Kulturnytt i P1 den 23 december 2011

Etiopiensvenskarna och fientligheten mot journalister

av TOR BILLGREN

Igår förmiddag gick en tung suck genom mediesverige. Först av förstämning, sedan av vanmakt. Martin Schibbye och Johan Persson befanns vara skyldiga till terrorbrott och olagligt intrång i Etiopien. Åklagaren yrkar på 18,5 års fängelse.

Det var också en suck av förvåning. Om man har följt de journalister som livetwittrat från rättssalen i Addis Abeba (t.ex. Martin Edström och Gabriel Byström), har man gång på gång förbluffats av åklagarsidans rackarspel, inkluderande förfalskade bevis.

Men när det som i Etiopien är förbjudet att till och med tala med företrädare för terrorstämplade organisationer har man inte mycket att komma med till sitt försvar. Förutom detta centrala att man just är journalist, och därför måste få tala med vem man vill för att kunna göra sitt jobb.

Hur ska ett sådant argument få genklang i ett land och en tid då journalister ofta betraktas vara statens fiender? Antalet fängslade journalister i världen är just nu det högsta på 15 år, enligt en färsk rapport från Committee to Protect Journalists. 179 journalister satt i fängelse den 1 december, 7 av dem i Etiopien. 28 i Eritrea, för att anknyta till ett annat fall med svensk anknytning.

Denna ökade fientlighet gentemot journalister kan även skönjas i länder som Sydafrika, där nyligen en lag som beskär offentlighetsprincipen antagits, samtidigt som ett ökänt lagförslag om en medietribunal stöts och blöts. Förra hösten anklagade Blade Nzimande, som är minister för högre utbildning och tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, just media för att vara det största hotet mot demokratin i landet.

Det var inte förrän jag kände den där sucken igår, som jag plötsligt insåg att jag själv kanske också är på väg ut på tunn is. Jag reser till Zimbabwe nästa vecka, bland annat för att jobba med ett radioprojekt. Men hur smart är det egentligen att vifta med en reportermikrofon i en polisstat som präglas av godtyckliga tillslag och skrämseltaktik? Händelserna i Etiopien sätter smärtsamt fokus på frilansjournalisters sårbara situation.

Gårdagens suck var förstås också ett uttryck för raseri. Det måste vara någons fel att två svenska journalister riskerar att ruttna bakom lås och bom i Etiopien. Och naturligtvis: namn som Bildt och Lundin haglar tätt över kommentarfälten. Väldigt sällan är det den etiopiska staten som problematiseras, eller dess människorättsvidriga praktiker och undermåliga förståelse för mediers roll och ansvar.

Någonstans i bakgrunden lurar föreställningen om att det bakom varje klandervärd svart man måste det stå en ännu klandervärdare vit och dra i tåtarna. Premissen är att den svarte mannen inte är kapabel att företa sig något – varken gott eller ont. Han måste alltid styras av Någon Annan. Debatten skulle bli så mycket sundare och värdigare om dessa sunkiga föreställningar för alltid kunde lämpas överbord.

Publicerad i Sydsvenskan den 22 december 2011

Renässansen för Steve Biko och Black Consciousness

av TOR BILLGREN

Inslag sänt i Obs i P1 om Steve Biko – studentledaren som på 60- och 70-talet grundade Black Consciousness-rörelsen. Idag betraktas han vara en av Sydafrikas främste politiska tänkare – trots att han knappt blev 30 år gammal. Han torterades till döds av polisen den 12 september 1977.

I min favoritbokhandel i Kapstaden, Clarke’s på Long Street, har det de senaste åren börjat dyka upp egenhändigt upptryckta pamfletter i A5-format. De kostar runt 20 rand – lika mycket i kronor – och har vinjetten ”New Frank Talk – critical essays on the Black condition”. Kritiska essäer om det svarta tillståndet. Eller ”svarthetens villkor”.

New Frank Talk är en anspelning på den signatur som Steve Biko använde på sina texter på 60- och 70-talet, Frank Talk – och det kan tolkas dels som ett namn, dels som ”Rättframt prat”. Pamfletterna tar upp samtida politiska problem ur ett Black Consciousness-perspektiv, det vill säga det tänkesätt som grundades av Steve Biko i Sydafrika i slutet av 60-talet.

Det här är bara ett av många exempel på den renässans för Steve Biko som just nu pågår i landet. Hans namn och bild dyker allt oftare upp på t-shirtar och tygmärken. Boken ”I write what I like” som innehåller flera av hans viktigaste texter – trycks upp i ny upplaga varje år. På 34-årsdagen av hans död förra månaden exploderade bloggosfären, Twitter och tidningskolumner av inlägg och texter på temat ”Vad hade Steve Biko tyckt om det här och det här?”, ”Hur hade Steve Biko röstat idag?” ”Därför hade Steve Biko inte röstat alls” och så vidare. Hans texter citeras som om dom vore heliga skrifter. Detta samtidigt som de politiska partierna som verkar utifrån hans Black Consciousness-ideologi idag är patetiska spillror. Vid förra valet 2009 fick Azapo, som det största av dem heter, 0,22 % av rösterna (#1).

Hur går det här ihop?

Låt oss först reda ut vem Steve Biko var.

Han föddes 1946 och började som 19-åring studera medicin vid universitetet i Natal. Han engagerade sig i studentkåren, men tyckte att den bara brann för frågor som rörde vita studenter. Så 1968 startade han en egen rörelse: South African Students’ Organisation, SASO. Och det var denna som blev plattform för hans idéer om Black Conciousness, BC. Detta var samtidigt som stora delar av Afrika avkoloniserades, och de olika Black Power-rörelserna i USA blev också allt mer synliga och högljudda.

Stephen Bantu Biko, 1946-1977

Men i Sydafrika rådde på 60-talet politiskt vacuum bland de svarta. Efter Sharpevillmassakern 1960 hade luften gått ur motståndskampen. De två ledande organisationerna, ANC och PAC hade förbjudits, liksom kommunistpartiet. Rörelsernas ledarskap befann sig antingen på Robben Island eller i exil. Och betydande delar av den svarta intelligentian hade inordnat sig i apartheidsystemet och försökte hitta en framtid för sig själva i administrationen för de olika reservat som apartheidregeringen ville förpassa de svarta till.

De svartas politiska medvetenhet kännetecknades av apati och riktningslöshet. Så grogrunden för en ny röst och ett nytt tänkande var mycket god.

Steve Biko inspirerades av bland annat den antikoloniale teoretikern och psykiatern Frantz Fanon från Martinique, och formulerade sin Black Consciousness-ideologi i artiklar och tal under sju-åtta år på 60- och 70-talet. Utgångspunkten var, precis som hos Fanon, kolonialismens psykologiska effekter hos den koloniserade människan. Det vill säga det mindervärdeskomplex som "300 år av avsiktligt förtryck, förtal och förlöjligande" (#2) hade bankat in i den svarta identiteten. Ett självhat och ett förakt mot den egna kulturen och historien, som började redan i skolan, som genomsyrade hela samhället, och överfördes från generation till generation. Utan att komma till rätta med detta mindervärdeskomplex, skulle de svarta att vara ”värdelösa som medarkitekter till ett normalt samhälle”, skrev Biko (#3).

Första steget i frihetskampen måste därför vara att ingjuta dem med stolthet och självförtroende, och korrigera kolonialmaktens lögner om deras historia och traditioner. Black Consciousness.

Förtryckets effekter på den svarta identiteten, gjorde att de svarta hade en helt unik erfarenhet av apartheidsystemet, som inte kunde jämföras med de vitas. Därför ansåg Biko att de svartas motståndskamp måste föras just av svarta – och endast svarta. Han var skoningslös i sin kritik mot ”the white liberals”, de vita som ville sluta upp på barrikaderna tillsammans med de svarta. Han menade att man som vit gynnades av systemet oavsett om man var för det eller emot det. Skillnaden var att den som var emot apartheid, kunde njuta systemets frukter med bättre samvete.

Istället för att försöka leda de svarta i kampen, menade Biko att de vita hade en egen kamp att föra. ”Om de är sanna liberaler”, skrev han 1972, ”måste de förstå att de själva också är förtryckta och att de måste kämpa för sin egen frihet.” (#4)

Och detta är centralt: Som vit var man också förtryckt av apartheid. Sydafrika var en polisstat, med förkvävande censur. Man fick inte läsa vad man ville – inte ens som vit. Man fick inte gifta sig över rasgränserna – inte ens ha sex. Man tvingades till lång och riskfylld värnplikt.

Många vita liberaler blev förstås sårade när deras engagemang på de barrikaderna inte var välkommet, och här har vi också en av orsakerna till att de internationella antiapartheidrörelserna avvisade Black Consciousness när de sökte en rörelse att stödja. BC klassades som rasism och antiapartheidrörelsen sökte sig istället till ANC, som inte definierade sina kamplinjer utifrån ras, utan klass – och i den kampen var alla arbetare välkomna, svarta som vita.

Steve Biko å sin sida förlöjligade ANC:s fokus på klass. Han tyckte det var absurt att förvänta sig solidaritet från den inskränkta sydafrikanska vita arbetarklassen, som dessutom var de som hade mest att tjäna på apartheidsystemet.

På 70-talet var BC den största och viktigaste politiska kraften i Sydafrika. Så när ANC i början av 80-talet ville återfå initiativet, uppstod konflikter med de andra rörelserna. Den värsta var den med Inkatha, som krävde tiotusentals offer på båda sidor, men konflikten med Bikos efterföljare blev också blodig.

I sin mästerliga bok ”My traitors heart” beskriver journalisten Rian Malan hur polariseringen mellan ANC och BC gjorde att tonårskillar som tidigare mötts på fotbollsplanen, istället började jaga varandra med skjutvapen, knivar och brinnande bildäck.Under 80-talets gång marginaliserades BC allt mer. ANC var resursstarkt och hade en ideologi som föll världens apartheidmotståndare på läppen – och dessutom en fängslad ledare som allt mer framstod som ett levande helgon.När väl 90-talet kom och övergången till demokrati ägde rum, var BC-tänkandet helt överskuggat. ANC vann valet 1994 och Nelson Mandela blev president.

Men ganska snart blev det tydligt att det inte räckte med rösträtt för att lyfta de svarta massorna ur fattigdom, apati och negativ självsyn. Det var kanske trots allt inte klass det handlade om, som ANC och dess förespråkare inbillat sig – utan just ras. Efter demokratins gryning började ANC suga upp Black Consciousness-tankar. 1996 höll dåvarande vicepresident Thabo Mbeki sitt berömda ”I am an African”-tal i parlamentet, som innehöll tydligt BC-stoff (#5). Två år senare talade han om ”Två nationer”, där han framställde Sydafrika som ett delat land. En rik vit nation och en fattig svart (#6). 1999 bjöds det mikroskopiska BC-partiet Azapo in i regeringen.

Och under 00-talet har alltså Biko och hans tankar bara växt och växt. Idag kan man till och med se ANC-företrädare i Biko-t-shirt, något som hade varit en total självmotsägelse i början av 90-talet och lika med självmord på 80-talet.

BC lever alltså mer än nånsin, men de politiska partierna som är kopplade till BC är som sagt borttynande. Statsvetaren Thiven Reddy på University of Cape Town, ger bland annat tre orsaker till detta i en artikel i antologin ”State of the Nation 2008”: För det första att Azapo efter Bikos död svängde in på en leninistiskt väg, som skilde sig från Bikos ursprungsfilosofi och därför inte tilltalade särskilt många. För det andra: allvarliga interna motsättningar. Och för det tredje att Azapo och de andra BC-partierna valde att bojkotta förhandlingsprocessen mellan 1990 och 94. Ett effektivt sätt att göra sig irrelevant i det nya Sydafrika.

Jag tror inte att Sydafrika nödvändigtvis hade varit ett bättre ställe om Steve Bikos tankar hade varit de dominerande under den känsliga övergångsprocessen under början av 90-talet. Förmodligen var det just Nelson Mandela som behövdes i första stadiet av restaureringen av landet. Men nu är det hög tid för andra fasen: Restaureringen av folket. Då är det till Steve Biko man vänder sig. Eller Sankt Biko den Strålande, som Rian Malan kallar honom i ”My traitor’s Heart”.

Sänt i Obs i P1 den 22 november 2011

__________________________

Fotnoter

1. Azapo står för Azanian People's Organisation (hemsida). Azania är ett antikt namn på södra Afrika, som BC-aktivister började använda istället för Sydafrika. Det förekommer även i PAC:s fullständiga namn: "The Pan Africanist Congress of Azania".

2. Steve Biko: "Black Souls in White Skins?" (ur "I write what I like", s. 22)

3. Ibid

4. Steve Biko: "White Racism and Black Consciousness" (ur "I write what I like", s. 70)

5. Thabo Mbeki: "I am an African"

6. Thabo Mbeki: "Two nations"

____________________________

Litteratur

Steve Biko: "I Write what I like"

Andile Mngxitama (red): New Frank Talk (kan beställas från newfranktalk1@gmail.com)

Rian Malan: "My Traitor’s Heart"

Frantz Fanon: "Svart hud vita masker"

Frantz Fanon: "Jordens fördömda"

Peter Kagwanja och Kwandiwe Kondlo (red): "State of the Nation 2008"

Sydafrikas bästa krogar 2011

av TOR BILLGREN

Årets sydafrikanska restaurang är The Greenhouse, som ligger i Constantia på baksidan av Taffelberget. Det tillkännagavs igår vid krogguiden EatOuts årliga gala i Rotunda at the Bay Hotel i Kapstaden. Men den verkliga vinnaren är Luke Dale-Roberts. Han blev årets kock, och hans krog The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts, tog hem andraplatsen, trots att den bara funnits i ett år. Den ligger i Old Biscuit Mill-området i stadsdelen Woodstock, där även den omåttligt populära matmarknaden äger rum varje lördagsförmiddag.

Förra årets etta, Rust en Vrede utanför Stellenbosch fanns inte ens bland de 20 nominerade. Jag har ingen aning om som föranlett denna prestigeaktastrof, men gissar att den helt enkelt inte betraktas vara prisvärd längre. Rust en Vrede försöker spela i högsta fine dining-divisionen och är i dyraste laget. Möjligen har kvaliteten inte följt med prisutvecklingen.

2011 års lista över Sydafrikas bästa krogar:

1.
The Greenhouse
2010: ej på listan, 2009: #7
International, African
Cape Town (Western Cape)

2.
The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts
ny
Tapas, Contemporary, Fusion
Cape Town (Western Cape)

3.
Tasting Room at Le Quartier Français
2010: #2, 2009: #10
Contemporary
Franschhoek (Western Cape)

4.
The Roundhouse
2010: ej på listan, 2009: #5
Contemporary, French
Cape Town (Western Cape)

5.
Overture
2010: #9, 2009: #10
Contemporary, Mediterranean, South African
Stellenbosch (Western Cape)

6.
Terroir
2010: #6, 2009: #4
Bistro, French
Stellenbosch (Western Cape)

7.
DW Eleven-13
2010: #5
Contemporary, International
Johannesburg (Gauteng)

8.
Jordan Restaurant
2010: #3
Bistro
Stellenbosch (Western Cape)

9.
Nobu
Sushi, Japanese
Cape Town (Western Cape)

10.
La Colombe
2010: ej på listan, 2009: #1
Fusion, Asian, French
Cape Town (Western Cape)

__________________________________________
Tidigare EatOut-listor
2010
2009

Sydafrikas 20 bästa krogar

av TOR BILLGREN

På söndag (20 november) koras Sydafrikas bästa restaurang av EatOut, en utmärkt guidetidning som vi alltid har i handskfacket när vi är i landet. Precis som förra året, är listan över årets 20 nominerade restauranger spännande på många sätt. Största skrällen är att två klassiker som tidigare legat på 10-i-topp-listan inte alls är med: superlyxkrogen Rust en Vrede i Stellenbosch (första plats förra året) och min favorit Aubergine i Kapstaden (sjunde plats 2010, vad har hänt?). Men det är kul att se så många nya namn bland de nominerade, som Azure, Babel och The Test Kitchen.

Som vanligt kan vi konstatera att Västra Kap-provinsen i allmänhet och Kapstaden i synnerhet är Sydafrikas krogcentrum. Sju av de 20 nominerade restaurangerna ligger inne i Kapstaden och nio ligger i vinländerna runt Stellenbosch (5 mil från Kapstaden), Paarl (7 mil) och Franschhoek (8 mil). Sistnämnda lilla håla/stad har tre av toppkrogarna.

I Sydafrikas (och hela Afrikas) ekonomiska centrum Johannesburg finns EN toppkrog, det finns ytterligare en i stadens periferi (Krugersdorp), och i grannstaden Pretoria finns en tredje.

Listan över de 20 nominerade krogarna

Azure
Seafood, Grills, Contemporary, International, Mediterranean, South African
Cape Town (Western Cape)

Babel
South African
Simondium (Western Cape)

Bosman's Restaurant
Contemporary, French
Paarl (Western Cape)

DW Eleven-13
Contemporary, International
Johannesburg (Gauteng)

The Restaurant at Grande Provence
Contemporary, French, South African
Franschhoek (Western Cape)

The Greenhouse
International, African
Cape Town (Western Cape)

Hartford House
Fusion, International, French
Mooi River (KwaZulu-Natal)

Jordan Restaurant
Bistro
Stellenbosch, vingården Jordan (Western Cape)

La Colombe
Fusion, Asian, French
Cape Town, vingården Constantia Uitsig (Western Cape)

Restaurant Mosaic at The Orient
Contemporary
Pretoria (Gauteng)

Nobu
Sushi, Japanese
Cape Town (Western Cape)

Overture
Contemporary, Mediterranean, South African
Stellenbosch, vingården Hidden Valley (Western Cape)

Pierneef à La Motte
Light meals, Grills, South African
Franschhoek (Western Cape)

Planet Restaurant at the Mount Nelson
Contemporary, South African
Cape Town (Western Cape)

Roots
Contemporary, International
Krugersdorp (Gauteng)

The Roundhouse
Contemporary, French
Cape Town (Western Cape)

Tasting Room at Le Quartier Français
Contemporary
Franschhoek (Western Cape)

Terroir
Bistro, French
Stellenbosch, vingården Kleine Zalze (Western Cape)

The Test Kitchen by Luke Dale-Roberts
Tapas, Contemporary, Fusion
Cape Town (Western Cape)

Tokara
Contemporary
Stellenbosch , vingården Tokara (Western Cape)

Nelson Mandelas barnbarn i reality-show

av TOR BILLGREN

Vi har sett Paris Hilton och Nicole Richie festa loss framför dokusåpakamerorna. The Osbournes har gjort det, liksom Kardashian-systrarna. Nu kommer såpan som följer Nelson Mandelas barnbarn Zaziwe (34) och Swati (32) i deras business- och jetsetliv i Johannesburg. Intresset för serien, som börjar sändas nästa år, är naturligtvis mycket stort – särskilt för att det utlovas inhopp från ”vissa familjemedlemmar” (dock inte Nelson...) .

Systrarna Swati Dlamini och Zaziwe Dlamini-Manaway, samt deras kusin Dorothy Adjoa Amauh, som också ska medverka i serien.

Det finns dock en detalj som är extra intressant och delikat, särskilt nu under revolutionsåret 2011. Nelson Mandela är kvinnornas morfar – men deras farfar var kung Sobhuza II av Swaziland, som 1973, fem år efter självständigheten från britterna, upplöste landets parlament, avskaffade demokratin och inrättade sig själv som absolut monark.

Det var 1977 som Nelson och Winnie Mandelas yngsta dotter Zenani gifte med en av Sobhuzas söner, Thumbumuzi, vars lillebror Mswati III idag styr landet som sin privata egendom.

Visst kan det tyckas anmärkningsvärt att de två frihets- och demokratiikonerna Winnie och Nelson Mandela gifte in sin dotter i en familj som bara några år tidigare hade avskaffat det som de själva var redo för att dö för, det vill säga demokrati och rösträtt. Men Nelson Mandela hade vid det laget suttit på Robben Island i 15 år. Winnie hade tidigare under året blivit förvisad och isolerad till en bonnhåla i innersta Oranjefristaten, som hon inte skulle komma att kunna lämna på åtta år. Deras döttrar hade vuxit upp under dödshot och ständig polisterror. I det läget är i alla fall inte jag rätt person att klandra någon för att vilja ge sina barn en smula trygghet när möjligheten uppstår.

Men vi måste också vara medvetna om att den lyx som vi kommer att få se barnbarnen leva i, delvis är frukter av Swazilands utsugarregim. Vissa ledare och diktatorer borde hålla i minnet att händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen lika gärna hade kunnat kallas ”den afrikanska våren”.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 november 2011