Tidskriftskrönika – Afrikas mäktiga kvinnor

av TOR BILLGREN

”Women Power” stod det på framsidan av New Africans julinummer. Och det nu aktuella numret av The Africa Report kontrar med ”Iron Ladies”. New Africans kvinnokraft handlade om Afrikas presidenthustrur, medan The Africa Reports järnladies avser mer vanliga kvinnor med politisk, ekonomisk och kulturell makt. Tidningen lyfter fram femtio kvinnor i olika yrken som den anser särskilt bidra till att forma kontinentens framtid.

I en inledande artikel konstaterar den zimbabwiska författaren och juristen Petina Gappah att situationen för kvinnor i afrikanska länder generellt är dålig. Mellan 1999 och 2009 minskade andelen kvinnor vid högre utbildningar. Analfabetismen är fortfarande alldeles för hög – och sambandet mellan läskunnighet och hälsa är tydligt.

Petina Gappah uppmanar regeringarna i de afrikanska länderna att verkligen leva upp till de storstilade målen när det gäller kvinnors rättigheter och villkor Utan starkt institutionellt stöd kommer individernas strävan att gå förlorad.

På själva listan över kvinnor som formar kontinenten finns till exempel demokratiaktivisterna Ghizlane Benomar och Mona Seif från Marocko och Egypten. Den orädda sydafrikanska justitieombudsmannen Thuli Madonsela, som arbetar i påtaglig politisk motvind. Och Joice Mujuru, som är en av de tippade efterträdarna till president Mugabe i Zimbabwe.

Och så har vi Fatou Bensouda från Gambia, som är den näst högsta åklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Och internetpionjären Ory Okolloh från Kenya – Googles högsta representant i Afrika.

Ja, detta var bara sex. Sex av dom femtio. Femtio av femundra miljoner kvinnor i Afrika. Som alltid måste man ta den här typen av sammanställningar med en stor nypa salt. Men i tider då medierna översvämmas av rapporter om systematiska våldtäkter och katastrofala hiv-siffror bland kvinnor, skapar en sån här lista ändå en känsla av välbehövlig optimism.

Och så finns det en annan grej som The Africa Report inte tar upp explicit, men som framgår mellan raderna. Och det är att flera av kvinnorna på listan är återvändare. Många afrikanska länder har problem med brain drain, det vill säga att människor med begåvning och utbildning vänder sina hemländer ryggen för att istället göra karriär utomlands. Men det finns också exempel på en motsatt trend.

Som Petina Gappah, som skrev inledningsartikeln. Hon har lämnat sitt juristjobb i Genève och bor numera i Harare, Zimbabwe. En annan återvändare är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, som intervjuas i tidningen. Hon har nyligen övertalats att lämna sitt toppjobb på Världsbanken i Washington för att bli superfinansminister i president Goodluck Jonathans regering.

Och i senaste numret av New African hittar jag ytterligare en återvändare – Anna Tibaijuka, ekonom från Tanzania, som var den första afrikanska kvinnan att inneha en topposition inom FN, nämligen för organisationens bostadsprogram UN HABITAT. Nu har hon kommit hem till Tanzania för att ta plats i regeringen och ansvara för jord- och markfrågan – den kanske viktigaste och mest infekterade frågan i alla före detta kolonier.

Sänt i OBS i P1 den 19 september 2011

_________________________________
Fotnot

Ory Okollohs Twitter-id är @kenyanpundit

På The Africa Reports lista finns även den sydafrikanska vinmakaren Ntsiki Biyela, som jag intervjuade 2009. Den artikeln ligger här. Hennes Twitter-id är @ntsiki_biyela

Malema fälld för hate speech

av TOR BILLGREN

Förra måndagen slog en domstol i Johannesburg fast att en gammal ANC-sång innehållande orden ”Dubul’ ibhunu”, det vill säga ”döda boern” är hate speech, och därmed förbjuds. Den åtalade var ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema, som sjungit sången på politiska möten de senaste åren, något som den vita intresseorganisationen AfriForum velat sätta stopp för.

Fallet blottar Sydafrikas sämsta sidor. I ena hörnan har vi Malema och ANC: ”Sången ska tolkas metaforiskt”, säger de, ”boer representerar apartheid i sammanhanget.” I den andra står AfriForum, som vägrar erkänna historiens betydelse för dagens missförhållanden i landet: ”Sången uppmanar till folkmord”, menar de.

Två tramsargument har alltså stått emot varandra. För ingen tror på allvar att sången leder till mord. Och alla vet att Malema sjunger den bara för att provocera fram den här typen av överreaktioner.

Det är trist att se en välmenande konstitution missbrukas på det här sättet. Det behövs en renässans för Det Goda Omdömet på sina håll i Sydafrika. Hos politikerna, lobbyorganisationerna – och domstolarna.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2011

Kolonialismen och förnedringen

av TOR BILLGREN

Ett bra sätt att få en uppfattning om apartheidsystemets grymheter och galenskaper är att studera Winnie Madikizela-Mandelas levnadsöde. Hennes liv ett av de mest dokumenterade i Sydafrika, och i år är det något av ett kulturellt Winnie-år. I april hade en opera baserad på hennes liv premiär i Pretoria och senare i höst kommer en Hollywoodfilm med Oscarsbelönade Jennifer Hudson i huvudrollen. I såväl operan som filmen går utsattheten och förnedringen som röda trådar. En av karaktärerna i operan är den polismajor som torterade henne i samband med att hon hölls i tvångsisolering under mer än ett år i slutet av 60-talet.

Biografin som filmen baserad på (1.) har många brister, men är ändå läsvärd, främst på grund av de detaljerade beskrivningarna av den personliga upplevelsen av systemet. Till exempel hur polisen regelbundet utförde nattliga razzior i Winnies hem och välte upp och ner på allt – inte nödvändigtvis för att de sökte något, utan för att hon aldrig skulle känna sig trygg. Under vad som till en början verkade vara en sedvanlig nattlig räd i maj 1977 blev hon i själva verket deporterad, från sitt hem i Soweto ut på bonnvischan i innersta Oranjefristaten, där hon tvingades bo i ett ruckel i åtta år, ständigt övervakad av säkerhetspolisen.


Affisch till operan som hade premiär i april. Musik: Bongani Ndodana-Breen, libretto: Warren Wilensky och Mfundi Vundla.


Jennifer Hudson i den kommande filmen "Winnie".

Men Winne personifierar inte bara lidandet som apartheidstaten utsatte de förtryckta folken för – utan också det lidande som befrielserörelserna var ansvariga för genom det våld som var en av revolutionens motorer. Hon uttalade stöd för de så kallade necklaceavrättningarna, där misstänkta informatörer och meningsmotståndare summariskt brändes levande, och hennes hem var fristad för ett gäng huliganer som terroriserade Sowetos redan hårt prövade invånare i slutet av 80-talet. 1991 dömdes hon för att ha medverkat vid kidnappningen av en 14-årig aktivist, som sedermera mördades av hennes livvakter. Och detta är bara toppen av isberget.

Men det kan vara bedrägligt att fokusera på de stora namnen och skeendena när man försöker förstå Sydafrikas såriga förflutna. Man måste tränga bortom bilderna av studsande tårgaspatroner, polisbatonger och förkolnade lik.

Det finns nämligen ett osynligt övergrepp som kanske har präglat befolkningen djupare än det spektakulära våldet. För en av kolonialismens och apartheidsystemets främsta metoder för att hålla de koloniserade folken i schack var att skapa en känsla av mindervärde hos dem. Detta skedde genom ett system av ständigt pågående och synnerligen utstuderad förnedring: Segregering. Begränsad rörelsefrihet. Att behandla de svarta som otillräkneliga barn.

I varje skrymsle av tillvaron, bankades mindervärdet in i de "icke-vita." Det började i skolan, med den så kallade Bantuutbildningen, vars syfte var att förbereda dom för enkelt kroppsarbete. Utbildningen gick också ut på att skapa ett förakt mot den egna kulturen och historien, medan de vitas bedrifter glorifierades.

Idag vet alla att allt det här är nonsens. Att mindervärdet var påhittat. En stor lögn. Och detta är lätt att säga. Det är mycket lätt att skriva in i en lag. Men hur förändrar man resultatet av 350 års förnedring på djupet – på riktigt? Däri ligger Sydafrikas – och hela den före detta koloniserade världens största och viktigaste utmaning.

Sänt i P1-programmet Kosmo, tema: förnedring, den 3 september 2011

_________________________________
(1.) Anné Marie du Preez Bezdrob: "Winnie Mandela. A life"

Den demokratiska grundtonen

av TOR BILLGREN

"Två steg framåt och ett bak.” Med denna enkla och träffande figur avrundade Sveriges Radios förra Afrikakorrespondent Margareta Svensson sin föreläsning om Sydafrika i förra veckan. Hon talade på ett fullsatt Backåkra, inbjuden av den lokala FN-föreningen.

Riktningen är viktig att hålla i minnet eftersom nyheterna från Sydafrika ofta är så negativa. Inget konstigt med det – det är ju negativa händelser som är nyheter, det är dem man rapporterar om. Därför vill jag passa på att nämna en av många positiva saker som har ägt rum i landet nyss: kommunvalet i mitten av maj. Valdeltagandet var rekordhögt, det förekom inget våld, tekniken fungerade och valresultatet redovisades snabbt.

Valkommissionens chef Pansy Tlakula höll en euforisk presskonferens där hon närmast framstod som cool superhjälte och avslutade med ett tacktal värdigt en Oscarsvinnare. Jag har aldrig upplevt en så konkret känsla av demokrati som något vackert. Denna folkligt förankrade demokratiska grundton är egentligen viktigare att känna till än mycket av den korruption, kriminalitet och fattigdom som brukar prägla rapporteringen från landet.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 juli 2011

Internationell domstol upplöst i det tysta

av TOR BILLGREN

Idag är det dagen för världsomfattande rättvisa, som uppmärksammar grundandet av internationela brottmålsdomstolen i Haag den 17 juli 1998. Och internationell rättsskipning är förvisso högaktuell just nu, inte bara genom processerna mot Ratko Mladic och diverse khmerledare, utan också kravet från Human Rights Watch i veckan om att ställa George W Bush till svars för att ha godkänt tortyr som förhörsmetod.

Därför är det frapperande att upplösandet av just en internationell domstol har mötts av total tystnad i Sverige. Jag talar om samarbetsorganisationen i södra Afrika, SADC:s, tribunal, som lades ned i maj i år. Detta för att SADC-ledarna var missnöjda med en dom från 2008, som slog fast att landägare som förlorat egendom i samband med de kontroversiella landinvasionerna i Zimbabwe under 00-talet har rätt till kompensation - något som går emot president Mugabes linje.

Upplösandet är ett exempel på en oroande trend i regionen, där regeringarna - som alltför ofta sammanfaller med befrielserörelsepartierna - vidtar demokratiskt tvivelaktiga åtgärder för att skydda ledarna och eliten från kritik och brottsmisstankar. Lagförslagen i Sydafrika om inskränkt offentlighetsprincip och inrättandet av en särskild mediedomstol är andra exempel.

Publicerad i Sydsvenskan den 17 juli 2011

Homo i township: En komplex tillvaro

av TOR BILLGREN

Röken från matlagningsbrasorna ligger tät över KwaThema och det finns en känsla av höglandsvinter i luften. Så kommer sången. Först bara som en avlägsen antydan, sedan allt starkare.

Och här kommer de. Runt femtio unga män och kvinnor, småjoggande nerför vägen mot familjen Nogwazas hem. De bär en flagga som lyser av regnbågsfärger, och sångens ord klingar ut: ’Noxolo sover inte’.

Så börjar reportaget från Noxolo Nogwazas begravning i förra veckans Mail & Guardian. På påskdagen våldtogs och mördades den 24-åriga tvåbarnsmodern i kåkstaden KwaThema utanför Johannesburg – antagligen för att hon var lesbisk och öppet engagerad i hbt-frågor. Det var för övrigt just här fotbollslandslagsspelaren Eudy Simelane mötte samma öde 2008.

Korrektionsvåldtäkter kallas fenomenet och utförs oftast i grupp för att lära flatan en läxa och straighta ut henne. Den Kapstadsbaserade organisationen Luleki Sizwe räknar med att ett trettiotal kvinnor har mördats i samband med den här typen av våldtäkter det senaste decenniet i och kring Kapstaden. Antalet som ”bara” våldtas uppskattas till 10. I veckan.

Det finns ingen anledning att försökta nyansera den här bilden. Den är sann. Men det finns fler bilder som är sanna. Som denna från baren Razma i Kapstadens största township Khayelitsha. Jag har bjudits dit av ett ungt böggäng därifrån som jag umgåtts en del med det senaste året. Housen dunkar i skorrande högtalare och på borden står drivor av 75-centilitersölflaskor och whiskyhelrör. Pissoaren utgörs av ett svagt lutande cementgolv och på tv-skärmarna visas Premier League-fotboll. Testosteronet och drängfyllan rinner utmed väggarna. Vårt bord är en homoö i en heteroocean. I takt med att housen övergår i kwaito reser sig mina fjollkompisar och börjar dansa och åma sig i sitt smink och sina fabulösa afrofrisyrer, ett tilltag jag följer med fasa. Jag ser mig skrajset omkring och söker arga blickar. Men hittar inga.

Vadå, är det lättare att vara bög än lesbisk i den här ultramaskulina miljön? Varför tolereras de? Är det för att de intar en passiv och traditionellt feminin roll och därmed inte utgör något hot mot den heliga manligheten? Eller är det just för att de ÄR män? Eller för att de utstrålar stolthet? För att de rakryggat står för vilka de är? Eller är det så enkelt att folk inte bryr sig?

Jag inser förstås att mina grubblerier delvis grundar sig i fördomsfullhet, men ändå: att vicka på ändan framför en Arsenal - Manchester United-match…

Samtidigt som läget är förtvivlat för många homosexuella kvinnor och män i slummen, finns det alltså också hopp. Den småjoggande folkmassan vid Noxolo Nogwazas begravning, som enligt reportaget snabbt fördubblades, är också ett uttryck för detta hopp. Det fanns inga ”God hates fags”-banderoller vid kyrkogården, däremot en präst som med tårarna rinnande nerför kinderna vädjade till sin gud:

– What have we done, that our children are turning into vultures?

Visst, en betydande majoritet av Sydafrikas befolkning är negativ till homosexualitet. Men det betyder inte att de ställer sig bakom trakasserier, våldtäkter och mord. För varje Eudy Simelane och Noxolo Nogwaza, finns det miljontals människor som skakar på huvudet och knyter nävarna i raseri.

Publicerad i Aftonbladet den 11 juhi 2011

Out of office, into the bush

av TOR BILLGREN

Now I disappear from the radar for 4 weeks. See you.

"Som svart måste man komma ut som civiliserad för att accepteras"

av TOR BILLGREN

När jag bosatte mig i Sydafrika för två och ett halvt år sedan trodde jag att jag skulle få dyka ner i ett konst- och kulturliv som kunde beskrivas med termen post-postapartheid. En kultur som behandlat såren efter de mörka åren, och som tagit språnget in i samtiden med fokus på mer universella erfarenheter än apartheidtidens elände. Och visst, det finns en sådan kultur. Den frodas och är framgångsrik.

Men jag förstod ganska snart att ryktet om det större kulturella skiftet var starkt överdrivet, och när jag nu står i begrepp att lämna landet har jag svårt att tänka mig någon angelägnare kultur än just den som fortsatt gräver sig ner i kolonialism och apartheid. För problematiken är inte ens i närheten av att vara färdigbehandlad. "Kanske har vi inte ens börjat," som redaktören Melinda Ferguson (till höger) uttryckte det på ett av seminarierna på litteraturfestivalen i Franschhoek förra helgen. Samtalet handlade om just det där höga elektriska stängslet som fortfarande står mellan svarta och vita i det sydafrikanska samhället – såväl fysiskt som psykiskt.

Författaren Ndumiso Ngcobo (till vänster) påpekade lätt raljerande att man som svart måste komma ut som civiliserad för att accepteras på andra sidan stängslet, t.ex. genom att skriva böcker med titlar som “Some of my best friends are white” (som han själv gjort). Reklamaren och twitterfenomenet Khaya Dlanga (nedan) tog upp skillnaderna mellan George W. Bush och Barack Obama, och frågade sig om Obama under sin valkampanj hade kunnat odla samma bonniga och outbildade image som Bush gjorde?
– Vi talar fortfarande om ras, eftersom det fortfarande är en brinnande angelägenhet, fortsatte han. Fast det är ingen svart angelägenhet, utan en universell.

Men problemet är också ömsesidigt. För lika mycket som det är samhällets och omvärldens negativa syn på svarta, ligger det ofta en negativ självsyn i bakgrunden. Det går inte att lagstifta bort en underlägsen ställning som formats av 350 år av kolonialism, och som konsoliderats under fyra decennier av apartheid, bland annat genom en avsiktligt bristfällig utbildning där de svarta eleverna lärde sig förakta sin kultur och sitt ursprung.

Hur bryter man denna ömsesidigt negativa syn? Hur kommer man till rätta med detta underskott av självförtroende? Det är bisarrt att behöva ställa dessa frågor år 2011. Men så länge frågan om svartas lika värde bara uttrycks genom högtidliga deklarationer och ytliga åsikter, och inte i konkreta handlingar, kommer ingen förändring att kunna ske. Inte så länge afrikaner tillåts svälta ihjäl i flyktingbåtar. Inte så länge europeiska bönder tar emot EU-subventioner som underminerar de afrikanska jordbruken. Inte så länge konsumenter efterfrågar produkter vars billighet förutsätter slavarbete.

Så den som känner sig utled på dessa frågor bör rikta sin uppmärksamhet bort från konsten de kommande decennierna. Det är nu det måste börja på allvar.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2011

________________________________
De omnämnda skribenternas Twitter-signaturer

@khayadlanga

@NdumisoNgcobo

Tweets: Sista dagen i Kapstaden

av TOR BILLGREN

Tomorrow morning we're going to Pretoria and on Tuesday our month in the Limpopo bush begins. Jay!

Wonderful dinner at Nonn Lina on Orange Street. We brought a bottle of De Toren "Z". Gah!

Packat och packat och packat hela dan och sett en utställning med den vidrige målaren Vladimir Tretchikoff. Jag hatar honom.

Populism i Sydafrika

av TOR BILLGREN

Sänt i OBS i P1 den 2 juni som del i programmets serie om populism.

Populism finns på många håll på den sydafrikanska politiska kartan, men mest påtaglig just nu är populismen från regeringspartiet ANC – och den är nog nödvändig för att hålla ihop det enorma partiet och jämka samman dess egentligen oförenliga delar. Som t.ex. detta att ANC traditionellt är en socialistisk rörelse – som nu för en närmast konservativ ekonomisk politik. För att skyla över detta faktum och ge sken av att ANC fortfarande är radikalt, håller partiet fast vid en ofta extrem vänsterpopulistisk retorik.

Den främste företrädaren för denna populism är ordföranden för ANC Youth League (ANCYL), den kontroversielle Julius Malema. Och visst, ett ungdomsförbund SKA vara provokativt, men det finns anledning att tro att Malemas populism är mer än ungdomligt trots. I debatten brukar det heta att Malema säger det som ANC-etablissemanget skulle vilja säga, men inte kan. Och det ligger nog en hel del i detta.


Julius Sello Malema (född 1981) har varit ledare för ANCYL sedan april 2008. Hans företrädare Fikile Mbalula blev 2009 vice polisminister i Jacob Zumas regering och är idag idrottsminister.

Ett exempel på Malemas populism, är de senaste årens diskussioner om att nationalisera landets gruvor, för att kunna snabba upp arbetet med att ge alla medborgare grundläggande service. Att ta från de rika gruvföretagen och ge till de fattiga invånarna i kåkstäderna.

Problemet med den här retoriken är att Sydafrika inte är särskilt fattigt. Trögheten beror inte på resursbrist, utan på inkompetensen och korruptionen hos ANC:s tjänstemän och funktionärer ute i landet. Förra året misslyckades 20% av landets kommuner att spendera ens hälften av sina budgetar. Det ligger flera miljarder och skvalpar på konton, som bara väntar på att bli använda på rätt sätt. (källa: SvD 101028)

Men för att slippa erkänna detta, och framför allt – slippa ta itu med problemet – aktualiseras nationaliseringarna högljutt och spektakelartat som en snabblösning.

En annan populistisk tendens är ungdomsförbundets polarisering mot vita. Detta trots att ANC har en uttalat multietnisk policy där alla former rasretorik är bannlyst. Trots det riktar ANCYL ofta sin udd mot vita som kollektiv. På politiska möten det senaste året har man t.ex. ofta sjungit den gamla kampsången "Ayasaba amagwala", som innehåller orden "Dubula iBunu", det vill säga ”döda boern”.

Naturligtvis vill inte Julius Malema – eller någon annan i ANC – att några boer eller någon annan vit människa ska dödas. Det finns knappast heller någon som tolkar orden bokstavligt. Men eftersom frågan om ras fortfarande är så känslig i Sydafrika, är det svårt att se sjungandet som något annat än en medveten strävan efter att exploatera och fördjupa vi och dom-förhållandet mellan de olika folkgrupperna.

De närmast rasistiska utfallen efter lokalvalet förra veckan är ett annat exempel på det här. T.ex kallade Julius Malema de svarta kandidaterna i oppositionspartiet Demokratiska Alliansen för den vita partiledarens ”teflickor”. Och ANC-ledaren i Port Elizabeth dundrade att svarta som röstar på så kallade vita partier borde drivas ut i havet.

Vad är då syftet med denna polariserande och populistiska retorik, som ligger så långt från ANC:s klassiska, inkluderande ideal? Ja, som på så många andra håll i världen uppstår populismen när avståndet mellan eliten och folket är stort. Och Sydafrika är ett av de mest ojämlika länderna i världen.

Det som blir ett problem för ANC här, är att den politiskt förankrade svarta businesselitens välstånd har blivit väldigt synligt i det sydafrikanska samhället på sistone. Så när gräsrots-ANC-sympatisören frågar: ”Hur kommer det sig att han i lyxmercan, min före detta granne, har fått så mycket, och jag inget alls”, träder Malema in på scenen och pekar på de vita och påminner om det förflutnas orättvisor. Det är visserligen inte fel att göra det – arvet efter kolonialism och apartheid är långt från färdigbearbetat. Men dessa orättvisor och missförhållanden neutraliserar inte det faktum att ANC har blivit en plattform för makt och business, där de lojala belönas, medan löftena om att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten, ständigt sviks.

Likriktad rapportering inför valet

av TOR BILLGREN

Den svenska rapporteringen inför det sydafrikanska lokalvalet den 18 maj var en häpnadsväckande uppvisning i journalistisk likriktning. Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Ekot valde att berätta en och samma story: Följ med till en fattig och eländig kåkstad där vi får träffa svarta invånare som är missnöjda med att ANC inte lyckats ge dem grundläggande service och sanitet, och därför tänker rösta på det största oppositionspartiet, det traditionellt "vita" Democratic Alliance (DA). Möt även områdets svarta DA-representant, som vädrar framgång i valet.

Jag har benat ut hur berättelsens beståndsdelar fördelade sig enligt följande mall:

Tidning/program (publiceringsdatum)

1. Rubrik (med länk till artikeln)
2. Namn på besökt kåkstad/by
3. Eländesmarkör
4. Namn på svart person som är missnöjd med ANC och tänker rösta på DA
5. Namn på svart person som representerar DA i valet

SvD (17 maj)
1. ANC riskerar tapp i lokalval
2. Piet Retief i Mpumalanga-provinsen
3. "De kommer just hem efter en timmes vandring från bäcken, enda stället de kan hitta vatten häromkring."
4. Agrinate Nxumalo och Thembi Buthelezi
5. Thokozane Motha

GP (18 maj, ej på nätet, men samma text publicerades även på DN:s webb)
1. ANC tappar i kåkstäderna (rubrik på dn.se: Besvikelse mot ANC i kåkstäderna)
2. Kya Sands utanför Johannesburg
3. "Brist på vatten, el, undervisning och sjukvård..."
4. Emmanuel Ramusingane
5. Mmusi Maimane

Ekot (18 maj)
1. ANC väntas vinna stort i Sydafrikas lokalval
2. Jeppes Reef i Mpumalanga-provinsen
3. "[Toaletten] är ett runt hål i marken och inget mer."
4. Zama Nkosi
5. Alex Maphanga

Dessutom sände P1 Morgon den 18 maj ett samtal med en svensk statsvetare vid University of Cape Town som i stort sett fokuserade på samma frågor: missnöje med ANC, chans för DA, sanitetsproblem i kåkstäderna.

Jag vill understryka att texterna och inslagen var för sig är bra och korrekta. Det som är anmärkningsvärt är att samtliga redaktioner gjorde identiska val och att de utsända journalisterna i princip skrev samma texter.

Men är inte detta precis som det skall vara? Vad ska man ta upp om inte den största frågan? Är inte redaktionerna skyldiga att informera om den centrala problematiken?

Jovisst, men det ena utesluter inte det andra. Och redaktionerna är väl lika skyldiga att försöka tänka utanför de gängse mönstren? Finns det över huvud taget någon poäng med att skicka ut reportrar i världen, om det enda man vill berätta är det som läsarna och lyssnarna förväntar sig?

__________________________
Relaterad läsning

Lokalval i Sydafrika 2011, valresultat

Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag (I den här texten berör jag samma sak som jag kritiserar ovanstående medier för att göra. Texten är dock ett blogginlägg författat på fritiden, och inget som jag valt att lyfta upp i ett betalt reportage.)

Valaffischer 2011

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

Böcker på båt

av TOR BILLGREN

Vi lever i uppbrottets tid. I lördags postade vi 40 kg böcker som ska skeppas till Sverige. Runt 2 månader ska det ta.

Box 1
Gerhart & Glaser: From protest to Challenge
David Beresford: Truth is a strange fruit
Rian Malan: Resident Alien
Oxford isizulu - isingisi
Ben Temkin: Buthelezi
John & Erica Platter: Africa Uncorked
Spier Contemporary 2010
Deborah Devonshire: Wait for me!
André Brink: A fork in the road
Max du Preez: Tyrants and Turncoats
Damon Galgut: In a strange room
William Kentridge: I am not me, the horse is not mine
Mike Copeland: Guide to Botswana
Glänta 2.10: Chimurenga
Desmond Martin: Walking Long Street
The Penguin Book of Modern African Poetry
Dodo Parikas: HBT speglat i litteraturen
Miles Masterson: How to surf
L.D. du Plessis: The Cape Malays
Ayn Rand: Förnuft, Egoism, Kapitalism, och en romantisk livskänsla
Juli Zeh: Fritt fall
Fred Bridgland: Katiza's Journey
Lewis-Williams & Blundell: Fragile Heritage
Apollinaire: Les Exploits d'un jeune don Juan
Donvé Lee: An Intimate War
Hunter S. Thompson: Fear and loathing in Las Vegas
The Michaelis Collection
The Mail & Guardian A -> Z of SA Politics
Joël Egloff: L'étourdissement
Michael Hutchinson: Bo-Kaap, Colourful heart of Cape Town
Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar
Edward Matenga: The Soapstone Birds of Great Zimbabwe
Jul i Simrishamn 2010
Jul i Simrishamn 2009
Christer Blomstrand: Two early maps of Southern Africa

25 gunsteling afrikaanse musiekvideos (DVD)

Pär Westberg: Anders Sparrmans resa

Gentleman et al: Bioinformatics and Computational Biology

Mullins et al: Biology of the Grapevine

Hahne et al: Bioconductor Case Studies

Ryszard Kapuscinski: The Shadow of the sun

Saunders & Sothey: A dictionary of South African History

Anne Solomon: Guide to San Rock Art

Peter Slingsby: Rock art of the Western Cape

Box 2
Zapiro: The Mandela Files
Karl-Erik Johansson: Samla sitt liv
Fahr-Becker: Japanese Prints
Anthea Jeffery: People's War
Jensen Krige: The Social System of the Zulus
Hermann Giliomee: The Afrikaners
Jonathan Jansen: Knowledge in the Blood
Abe Berry: South Africa and how it workd
Joburg ArtFair: Catalogue 2010
Joburg ArtFair: Catalogue 2009
Piper/Morrow: To serve and protect (Inkathagate)
Francis and Rico: Madam & Eve - Unplugged
Richard Dowden: Afrika
Paul Murray: Zimbabwe Guide
Adrian R Morrison: An odyssey with animals
Ismael Beah: Lång väg hem
Timothy Gowers: Mathematics
Kristofer Folkhammar: Isak & Billy
Melanie Judge et al: To have & Hold
David Klatzow: Steeped in blood
Wessel de Kock: Usuthu! Cry peace!
Pieter-Dirk Uys: Between the devil and the deep
Moeletsi Mbeki: Architects of poverty
Hijab - Unveiling Queer Muslim Lives
Eskridge & Spedale: Gay marriage: For better or for worse
Rom Harré: Pavlov's dogs and Schrödingers Cat
Willem Elsschot: Cheese
Tax papers 2009: January - May
Tax papers 2009: June - December

Skickas senare
Jeremy Gordin: Zuma
Stephen Chan: Citizen of Zimbabwe
Paul Maylam: The cult of Rhodes
Bessant et al: Building Bioinformatics Solutions
Ian Scoones et al: Zimbabwe's land reform
Peter Kagwanja et al: State of the nation 2008
Steve Biko: I write what I like
Anné Mariè du Preez Bezdrob: Winnie Mandela - a life

Damon Galgut: The good doctor

Amy Stewart: Wicked Plants

Braam van Wyk: Wild flowers of South Africa

Burger Cillié: Pocket-Guide to Southern Africa

First field guide to Snakes and other reptiles of Southern Afrika

Field guide to Mammals of Southern Africa

Mary Fitzgerald: Stars of the Southern Skies

Alan James: The First Bushman's path

Hur orkar de?

avsändare: mfrank.morgan@9.cn
datum:24 maj 2011 18:17
ämne: Önskar svar

God dag,

Jag är Frank Morgan, jag arbetar på ekonomiavdelningen på ett finansiellt här i Europa. Jag såg din kontakt under min privata sökning på informationscentret, jag vill tro att du kommer att vara helt ärlig, engagerad och som kan vara behjälpliga i den här branschen venture.

Det bygger på detta att jag kontaktar dig att stå som närmast anhörig till en sen kund i Finance House så att den totala summan av $ 16.5million (Sexton miljoner femhundra tusen USA-dollar) kommer att släppas och betalas till dig som stödmottagaren och närmast anhörig till den avlidne.

Alla dokument och bevis för att du får medel noggrant har fungerat så jag har säkrat från de olika kontoren i fråga för smidig överföring av fonden till dig.

Om detta förslag uppfyller du svarar du mig med följande information.

-Fullständiga namn

-TELEPHONE/FAX Nummer-

-Address-

-AGE-

-Sex-

Ockupationen-

Jag väntar på ert skyndsamma insatser, alla de bästa och Gud välsigne dig.

Med vänliga hälsningar,

Frank Morgan

+447031901697

mfrank.morgan @ 9.cn

Ingen anledning att vara besviken på ANC

av TOR BILLGREN

Idag skriver Svenska Dagbladets Ola Säll om ANC-regeringens planer på att införa sekretesslagar, "som ska ge fria händer åt politiker och chefer i statsföretag att hemligstämpla vad de vill." Lagarna innebär "hårda fängelsestraff för både journalister och de som läcker, så kallade whistleblowers."

Återigen rynkas pannorna hemma i Sverige. Vad har hänt med gamla fina ANC? Svaret är: absolut ingenting. Det finns inget att vara besviken på, förutom de egna, idealiserade föreställningarna om rörelsen. Eller som jag uttryckte det i OBS i P1 i december:

[H]ur rimligt är det att vara besviken och förvånad över att en rörelse som skolade sitt ledarskap politiskt i Sovjetunionen och östblocket inte lyckas leverera när det gäller demokratisk utveckling, välfärd och ledarskapsmoral?

Läs resten av texten här. För ytterligare läsning i ämnet hänvisar jag till min intervju med journalisten Rian Malan: "Med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse."

Och här ligger ett kort bildreportage från en demonstration mot ovan nämnda lagförslag i december förra året.

Low tide

Tuesday afternoon

Table Mountain, 23 May, 08:36

av TOR BILLGREN

Lokalval i Sydafrika 2011, valresultat

av TOR BILLGREN

Slutliga siffror. Inlägget uppdaterat 22 maj.

Inledning
De sydafrikanska lokalvalet 2011 var en succé på många sätt. Valdeltagandet var 57,6%. Det är en ökning med över nio procentenheter jämfört med 2006. Allt har flutit smidigt, tekniken och logistiken har fungerat, inget fusk misstänks, inga våldsamheter har ägt rum. Enda smolket i bägaren är att ett antal medborgare inte hann rösta, eftersom lokalerna stängde redan 19.00 i onsdags. Detta drabbade särskilt människor i kåkstäderna, som ofta har lång väg att färdas på ineffektiva transportmedel för att ta sig till och från sina arbeten.

African National Congress vann förstås flest kommuner, men oppositionspartiet Democratic Alliance knappar in. ANC förlorade stöd i 62% av landets kommuner, medan DA vann stöd i 78% av dem.


Satirikern Zapiros kommentar till valet. Hämtad ur Mail & Guardian, 19 maj 2011.


Förkortningar
ANC: African National Congress
DA: Democratic Alliance
IFP: Inkatha Freedom Party
NFP: National Freedom Party
Cope: Congress of the People

Resultat: Fördelning av landets kommuner
Antalet före valet inom parentes. Sammanlagt finns cirka 260 kommuner i landet.

ANC: 198 (215)
Trots att förtroendet för ANC befinner sig i en stadig nedåtspiral (se "Nationellt resultat" nedan), har partiet säkrat en överväldigande majoritet av landets kommuner. Siffran kommer antagligen att justeras uppåt. Partiet vann dessutom 7 av 8 storstäder, så kallade metros.

DA: 18 (13)
DA behöll åtråvärda Midvaal i Gauteng och fick egen majoritet i metron Kapstaden, som de styrt i koalition sedan 2006. Partiet ökade anmärkningsvärt i Johannesburg och fick 34,6% (2006: 27,0%), mot ANC:s 58,6% (2006: 62,3%).

IFP: 5 (32)
Valets stora förlorare.

NFP: 2
NFP bildades i januari av Zanele Magwaza-Msibi som en utbrytarfraktion ur IFP och har lockat många av moderpartiets väljare.

Dessa siffror kommer att justeras efter lokalt koalitionsbildande. I ett tiotal kommuner kommer DA förmodligen att slå sig ihop med vad som återstår av Cope för att bilda majoritet, medan ANC kommer att skapa koalition med NFP, också detta på ett tiotal orter.

Nationellt resultat
Det nationella resultatet är inte helt relevant, eftersom detta var ett lokalval. Men det ger ändå en hum om läget i landet. Siffrorna inom parentes anger resultatet i förra nationella valet 2009, och i förra lokalvalet 2006 (fetat).

ANC: 62,0% (65,9% - 66,3%)
DA: 23,9% (16,7% - 14,8%)
IFP: 3,6% (4,6% - 8,1%)
NFP: 2,4% (existerade ej 2009 och 2009)
Cope: 2,1% (7,4% - existerade ej 2006)

Anmärkningsvärda resultat
- Freedom Front Plus (FF+), som fortfarande har en apartheidliknande vision, har decimerats avsevärt. Vid lokalvalet 2006 fick de 1,0% och makten i en handfull kommuner. Vid nationella valet 2009 fick de 0,8% av rösterna och några ministerposter i Zumas regering. Men vid valet i onsdags lyckades de inte samla större stöd än 0,5%. De apartheidnostalgiska tendenserna i Sydafrika decimeras!

- Nykomlingen NFP segrade över IFP i Nongoma, som är den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini födelseort. IFP har alltid varit tätt förknippat med zulumonarkin och nederlaget här accentuerar partiets valfiasko.

- DA vann Klipdown utanför Johannesburg, som är en närmast helig ort för ANC. Det var där The Freedom Charter antogs den 26 juni 1955.

Sammanfattning
Demokratin i Sydafrika mår bättre än någonsin. Lokalvalsdeltagandet är på kraftig uppgång. Landet börjar äntligen få en opposition att räkna med (Democratic Alliance). Väljarna straffar partier som sviker dem (ANC i viss mån, men framförallt Cope, som efter succén i nationella valet 2009 mest ägnat sig åt interna strider). Dessutom finns en ny aktör på planen, National Freedom Party. Efter att ha existerat i endast fem månader slukar partiet röster från klassiska Inkatha Freedom Party, som därmed får betala priset för att hårdnackat vägra förnyelse.

Cope rasar alltså handlöst. Från 7,4% i nationella valet 2009 till detta valets 2,1%. Partiet kommer dock att hållas vid liv med konstgjord andning genom att ingå i koalition med DA på ett tiotal orter. På samma sätt kommer NFP att lyftas upp genom att samarbeta med ANC.

Det har kommit en del obehagliga uttalanden från enskilda ANC-företrädare, som kastar viss skugga över valet. Ordföranden för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema har kallat de svarta och färgade kandidaterna i DA för partiledaren Helen Zilles "Tea ladies", d.v.s. tjänsteflickor. Och Nceba Faku, som är ANC-ordförande i Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth), uppmanade under fredagen sina anhängare att bränna ner The Heralds kontor, för att tidningen skrivit kritiskt om ANC. Han sa också att svarta som "inte gillar svarta organisationer" [och alltså röstar på "vita partier"] borde drivas ut i havet eller sticka till Europa. ANC centralt tog avstånd från Fakus uttalanden.

___________________________
Tidigare inlägg

Viktiga lokalval i Sydafrika på onsdag

Valaffischer 2011

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

Angeläget om korrektionsvåldtäkter i Aftonbladet

av TOR BILLGREN

Missa inte Karin Alfredssons och Linda Forsells viktiga reportage om fenomenet korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Och missa inte projektet som reportaget är en del av: Dödsorsak: Kvinna.

Nästa vecka har jag en tangerande artikel på tidningens kultursida och i menyn till höger här på bloggen finns några andra texter om homosexualitet i Sydafrikansk/Afrikansk kontext.

Tisdag 17 maj, 20:19

av TOR BILLGREN


Dimman från Cape Flats kravlar sig långsamt över stadskärnan och drar sig sedan tillbaka.

Valaffischer 2011

av TOR BILLGREN

Imorgon är det val, och valtider betyder valaffischer. Här är några jag plåtade på vägen till järnvägsstationen i Stellenbosch i helgen.

Lokalval är viktiga, eftersom det är just på lokal nivå som det är möjligt att göra skillnad. Men valen blir oundvikligen också lekplats för allsköns kverulant- och enfrågepartier. National Peoples Party (NPP) tar hem trofén för anskrämligaste valaffischer 2011. Texten på betyder "Utled på fattigdom". Eller mer bokstavligt "Röven full av fattigdom".

Överst har vi en affisch från Vryheidsfront Plus (VF+), eller Freedom Front Plus (FF+), som värnar afrikandernas intressen. Partiet är så nära ett apartheidparti man kan komma, och kämpar för att Sydafrikas afrikaanstalande vita befolkning ska få en egen, självstyrande stat – en Volksstaat. Det finns redan ett embryo till denna i form av staden Orania i landets absoluta mitt. Notera flamman i partiets logga – samma symbol som pryder franska Front Nationals flaggor, och som även Sverigedemokraterna använde fram till valet 2006, då de bestämde sig för att göra sin visuella image politiskt korrekt och rätta in sig i det svenska blomsterledet.

VF+ fick 0,83% i nationella valet 2009 och partiledaren Dr Pieter Mulder (mannen på affischen) utsågs till biträdande minister för jordbruk, skogsbruk och fiske i Jacob Zumas regering, något som bara kan tolkas som ett försök att bygga broar mellan folkslagen. Och inget fel med det.

Partiet skämde ut sig ordentligt för några veckor sedan när dess företrädare protesterade högljutt mot att en byst av H.F. Verwoerd avlägsnades från en offentlig plats i Midvaal i Gautengprovinsen. Verwoerd var premiärminister 1958-1966 och apartheidsystemets huvudsakliga arkitekt. Det var han som låg bakom den jävligaste skiten under de mörka åren. Det finns ingen som helst anledning för någon att sörja att en byst av honom avlägsnas.

* * *

Nedanför VF+ hittar vi Democratic Alliance (DA), det enda partiet som kan utmana ANC. Det fick 16,66% i det nationella valet 2009 och är det i särklass största oppositionspartiet. I mitten står partiledaren Helen Zille, före detta borgmästare i Kapstaden och idag premiärminister över Western Cape-provinsen. Hon är ursprungligen journalist och var den som avslöjade apartheidregimens lögner i samband med Black Consciousness-ledaren Steve Bikos död 1977, och bevisade att han torterats till döds av polisen.

Till vänster står Patricia de Lille, en annan veteran inom Sydafrikansk politik. I augusti förra året kungjorde hon att hennes parti Independent Democrats (ID), skulle slås ihop med DA, för att stärka oppositionen. Det var de Lille som 1999 avslöjade den omfattande korruptionen i samband med den den ökända vapenaffären, som även Sverige är insyltad i.

Till höger står Lindi Mazibuko, partiets talesperson. Hon är ung och karismatisk och utan tvivel en kvinna som vi kommer att få höra mer av i framtiden. Hon twittrar som @LindiMazibuko.

Och så har vi Bantu Holomisa, ledare för United Democratic Movement (UDM). Han började sin politiska karriär 1987, då han som 32-årig generalmajor störtade regimen för hemlandet Transkei två gånger. Efter andra kuppen satte han sig själv som ledare, en position han höll fram till 1994, då hemlandssystemet avskaffades och Transkei införlivades i Sydafrika. Idag är det en del av Eastern Cape-provinsen. Han blev en höjdare inom ANC och fick en ministerpost i Mandelas regering, men förlorade den när han vittnade om korruption inom partiet. 1997 bildade han UDM, som till en början verkade vara ett parti att räkna med. Vid valet 1999 fick det 3,43% av rösterna, men sedan har det gått utför. 2009 lyckades Holomisa bara skrapa ihop 0,85%.

* * *

Imorgon gäller det alltså! 222 partier kämpar om makt och inflytande i Sydafrikas 272 kommuner. Här ligger valkommissionens hemsida, och här kan man navigera runt bland de registrerade partierna.