torsdag 22 oktober 2009

Transportprocedur

av TOR BILLGREN

Värdetransporten ser ut som en pansarbil ur Terminator 3. Den stannar inte i höjd med bankomaten, utan tio meter därifrån. Luckan i sidan öppnas ljudlöst och en svartklädd man med skottsäker väst och maskingevär hoppar ut och rusar mot bankomaten. Bilen rullar långsamt efter.

Visst, Sydafrika har haft sina problem med värdetransportrån och bankomatsprängningar. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid att få maskingevär i ansiktet på väg hem från gymmet.

måndag 19 oktober 2009

Santana slutar

av TOR BILLGREN

Idag har Bafana Bafanas tränare Joel Santana avgått efter att laget har förlorat åtta av sina senaste nio matcher. Med 234 dagar kvar till VM har värdlandets fotbollssjälvförtroende nått absoluta botten.

Off topic: Genomskåda Aftonbladets SD-hattande

av TOR BILLGREN

Så har Aftonbladet åter uppmärksammats för sin publiceringspolicy beträffande Sverigedemokraterna. I somras gjorde de ett stort nummer av att de lät partiet annonsera på webben – men att annonsintäkterna skänktes till tidningen Expo. Ett uppenbart upptåg som fick seriös bevakning av andra medier.

Förra månaden kom en helomvändning när de ansvariga utgivarna Jan Helin och Lena Mellin kungjorde att tidningen framgent stoppar alla annonser från partiet. Ändå publicerade tidningen igår en debattartikel signerad partiledare Jimmy Åkesson, som flera chefredaktörer bedömde vara så pass grov att den inte hade publicerats i deras tidningar.

Det börjar uppstå ett mönster i Aftonbladets SD-hattande. Det som på ytan ser ut att vara en prövande och öppen hållning i pressetiska frågor, verkar snarare ha med rubrikskapande och lösnummerförsäljning att göra. Det är inget nytt att kvällstidningar försöker göra sig själv till nyheter, men det är inte resten av medievärldens plikt att bistå dem i denna strävan.

fredag 16 oktober 2009

Antalet dödsfall vid polisingripande i nivå med apartheidtiden

av TOR BILLGREN

Under det senaste året har 556 personer dödats av sydafrikansk polis, uppger veckans Mail & Guardian. En siffra som är fullt jämförbar med dödstalen under apartheidtiden och polisens brutala tillslag mot upplopp och demonstrationer. 1976, året då Sowetoupproret inleddes, dödades 653 personer. Den högsta siffran någonsin, 763, är från 1985, året då det femåriga undantagstillståndet infördes.

Brottsbekämpningen i Sydafrika befinner sig i ett kritiskt läge. Allmänheten är upprörd över den höga kriminaliteten – mordfrekvensen har länge legat stadigt på 50 per dag, och butiksrånen har gått upp med 41,5 procent det senaste året och husrånen med 27,3 procent. Polisen pressas hårt dels från allmänhet och politiker, dels från den riskabla och underbetalda tjänsteutövningen.

Den höga dödssiffran kommer i ett känsligt läge för president Jacob Zuma. Under ett tal inför 1000 poliser i Pretoria i slutet av september underströk han polisens rätt att skydda sig själva och skyldighet att skydda allmänheten.
- Vi har ett abnormt kriminalitetsproblem i Sydafrika. Därför måste vi vidta extraodrinära åtgärder, sa han.

Medierna tolkade uttalandet snabbt som en uppmaning att "skjuta för att döda", vilket skapat oro för att våldsspiralen kommer att skruvas upp och öka risken för oskyldiga att hamna i skottlinjen. Vilket redan händer allt för ofta. Senast i måndags, då en 28-årig kvinna i Mapobane misstogs för att ha stulit en bil och sköts till döds.

Relaterade artiklar
'Shoot to kill' says Zuma
Zuma never said shoot to kill

Dödsfall i samband med polisingripanden

2000 405
2001 402
2002 345
2003 293
2004 360
2005 341
2006 281
2007 375
2008 420
2009 556

Statistik från Mail & Guardian (pappersversionen) 16 oktober 2009

torsdag 15 oktober 2009

Gugulethu 50 år

av TOR BILLGREN

Igår inleddes firandet av townshipet Gugulethus 50-årsjubileum. Gugulethu är en del av det gigantiska kåkstadsområde som breder ut sig öster om Kapstaden tillsammans med bland annat Khayelitsha, Nyanga och Langa, och som man oundvikligen passerar på väg in till stan. Området har flera miljoner invånare, bara Gugulethu är hem för 110000 människor.

Det var bland annat till hit invånarna i District 6 deporterades när området förklarades ”vitt” av apartheidregimen på 60-talet. Namnet Gugulethu är en sammandragning av igugu lethu, som är xhosa för ”vår stolthet”.

Under jubileumsfirandet arrangeras bland annat en vinfestival som pågår den 29 oktober - 1 november.

onsdag 14 oktober 2009

Dead Man Walking i Kapstaden

text och bild TOR BILLGREN


Niklas Johansson leder repetitionen på Artscape, hemmascen för Cape Town Opera.


På fredag har Malmöoperans uppsättning av ”Dead Man Walking” premiär i Kapstaden. I Sydafrika är frågan om dödsstraffet mer aktuell än någonsin. Tor Billgren träffade tre av de inblandade vid en av repetitionerna.

Barytonsångaren Samuel Jarrick stryker sig ovant över den nysnaggade hjässan.
– I vanliga fall har jag stort, krulligt hår. Men inför den här rollen måste jag alltid klippa av det.

Det är fjärde omgången han spelar Joseph DeRocher, som dömts till döden för att ha mördat två ungdomar. Samuel Jarrick och regiassistenten Niklas Johansson har varit på plats i Kapstaden sedan den 19 september för att sätta upp Stewart Laings version av ”Dead man walking”, som hade bejublad Sverigepremiär i Malmö 2006. Förutom Jarrick är ensemblen helt sydafrikansk.

Varför valde Cape Town Opera just ”Dead Man Walking”?
– Jag har förstått att det är en aktuell fråga här. Mer än 75 procent av befolkningen vill återinföra dödsstraffet och det är mycket skriverier om brottsligheten, säger Samuel Jarrick.

Dödsstraffet avskaffades 1995, efter att Sydafrika länge legat högt på listan över de länder som verkställde flest avrättningar i världen. Förra året kom romanen ”Shepherds and Butchers” av Chris Marnewick, som handlar om en ung fängelsevakt som efter att ha medverkat vid 32 avrättningar under en tvåveckorsperiod bryter ihop och massakrerar sju människor i en vansinnesskjutning. Boken vittnar starkt om dödsstraffets brutaliserande effekt på samhället. Men idag finns det alltså en stark opinion för ett återinförande.

Den sydafrikanska mezzosopranen Elizabeth Frandsen, som sjunger rollen som nunnan Helen Prejean, håller med om att dödsstraffsaspekten är viktig, men slår även ett slag för själva musiken:
– Det är ett underbart verk. Det är modernt, men inte atonalt. Lite mer som filmmusik.

Vad är poängen med den här typen av utbyten?
– Vi har mycket att lära av varandra, säger Elizabeth Frandsen. Unga sydafrikanska sångare får sällan möjligheten att komma ut och se hur andra operahus fungerar och lära sig vad som krävs för en internationell karriär. Och så får folk i Europa se vilka talanger vi har här i Sydafrika. Många tror att vi är på efterkälken, och det är viktigt att visa att vi inte är det.

Har ni gjort några justeringar med tanke på att ni spelar operan just i Sydafrika?
– Vi ligger hyfsat nära originalet, säger Niklas Johansson. I scenen där tonårsparet mördas är tjejen vit och killen svart. Det ger det lite edge, eftersom det då blir ett vitt och ett svart föräldrapar som sammanförs under föreställningen.
– I filmen läggs det rätt mycket vikt vid det högerextrema, men i vår uppsättning är DeRocher inte rasist. Inte uttalat i alla fall, säger Samuel Jarrick.

Hur har förhandsintresset varit?
– Bra, premiären är utsåld. Det är en ny opera, vilket tenderar att skrämma bort ett visst segment av publiken. Men samtidigt är ämnet så hett att det också kan locka.

Innan vi skiljs får jag frågan om hur känsligt det är med nakenhet i Sydafrika.
– Vi har frågat runt överallt, taxichaufförer, ensemblen, servitörer och så vidare, men får olika svar. Det är ju en del naket i föreställningen och vi har inte bestämt oss för hur vi ska lösa det än.

Publicerad i Sydsvenskan den 14 oktober


Operautbytet Kapstaden–Malmö
Två Kapstadsuppsättningar har hittills besökt Malmö: ”Porgy and Bess” 2007 och ”Teaterbåten” 2009. ”Dead Man Walking” hade världspremiär 2000 och är skriven av Jake Heggie och Terrence NcNally. Operan baseras på en bok av nunnan Helen Prejean. Nästa uppsättning i utbytet är Philippe Boesmans ”Julie” i regi av den sydafrikanske regissören Matthew Wild. Premiär på Norrlands­operan den 6 november och i Malmö den 16 januari 2010.

tisdag 13 oktober 2009

Höjda elpriser hotar säkherheten

av TOR BILLGREN

Ett av de mest förlöjligande och förtalade företagen i Sydafrika är statliga elleveratören Eskom. 2007 och 2008 drabbades landet av elektricitetsbrist och sydafrikanerna fick finna sig i att strömmen med jämna mellanrum helt enkelt slogs av i stora områden - ofta helt utan förvarning. Än idag kan det komma varningstexter i tv som uppmanar allmänheten att använda elektriciteten klokt.

Nu har Eskom blivit föremål för förnyad kritik. I veckan har företaget nämligen annonserat att de avser höja elpriserna med 45 procent. Varje år. Under en treårsperiod. Höjningarna kommer att slå mycket hårt mot Sydafrikas fattiga, särskilt i kåkstäderna, och leda till att allt fler börjar använda osäkra paraffindrivna spisar och element. Beskedet om höjningarna kommer bara en månad efter avslöjandet att Eskoms VD Jacob Maroga höjt sin lön med 26,7 procent.

måndag 12 oktober 2009

Elever tvingas studera i det fria

av TOR BILLGREN

För fyra år sedan förstördes Gqubeni Junior Secondary School i Östra Kap-provinsen av en tornado, och sedan dess har undervisningen fått bedrivas utomhus. Igår rapporterade SABC om att eleverna äntligen fått – inte en ny skola – utan ett brandgult cirkustält. Enligt rektor Zoliswa Mabona används det bara när det regnar
– När man är där inne blir allt orange, till och med böckerna.

De lokala utbildningsmyndigheterna lovar att första spadtaget på den nya skolan ska tas före nyår. Efter mer än fyra år... Varför blir jag inte det minsta förvånad när jag noterar att eleverna som sitter på gräset i Gqubeni är svarta? Den helt sanslösa förseningen med återuppbyggnaden av skolan visar att många i Sydafrika utgår från att det går att behandla svarta precis hur som helst. Ett liknande scenario med vita barn hade varit helt otänkbart.

Förutom att utbildningsförhållandena i Gqubeni strider mot barnens rättigheter, har de även avmotiverande verkan. Och det är det sista Sydafrika behöver – särskilt när det gäller barn från den svarta befolkningsgruppen, som redan lider av ett enormt underskott på såväl utbildning som studiemotivation.

söndag 11 oktober 2009

"Triomf "och boernas historia

av TOR BILLGREN



Hösten 1994 kom en bok som skildrade Sydafrikas övergång till demokrati ur ett annorlunda perspektiv. De historiska händelserna äger rum runt den fattiga och försupna boerfamiljen Benade i Triomf utanför Johannesburg. Tre syskon: den kantstötta Mol, den flegmatiske Pop, clownen Treppie, samt Mol och Pops inavlade son, den våldsamme och epileptiske Lambert.

Handlingen äger rum på förbannad mark. I jorden, under deras hus, finns resterna efter Sophiatown – en svart stadsdel som jämnades med marken 1963 för att ge plats åt den vita förorten Triomf. Ibland hittar Lambert ”kaffir rubbish” när han gräver i trädgården, bestick, skor, plåtaskar – saker som blev kvar när de femtiotusen svarta invånarna deporterades.

Triomf blev snabbt en succé och den afrikaanspråkiga författaren Marlene van Niekerk (född 1954) en stjärna. 1999 kom en engelsk översättning och i våras fick boken förnyad aktualitet genom en mycket efterlängtad filmatisering av den zimbabwiske regissören Michael Raeburn.

Bokens omedelbara framgång hade delvis med den utsökta tajmingen att göra. Van Niekerk skildrade precis det miljontals vita sydafrikaner hade känt under övergångsperioden i början av 90-talet. Visst låg det mycket optimism i luften över att äntligen slippa oket av att ständigt associeras med apartheid. Men också oro. Vad skulle hända när ANC tog över? Många förberedde sig på fullt allvar att fly norrut.


Marlene van Niekerks andra stora roman "Agaat" ("The way of the women") från 2004 handlar också om en boerfamilj, fast denna gången en rik sådan. Hon är idag professor vid institutionen för nederländska och afrikaans vid universitetet i Stellenbosch.


Men det är inte bara slutet för apartheidsystemet som nalkas under bokens gång, utan också för familjen Benade. Och man förstår tidigt att undergången kommer att utgöras av ögonblicket då Lambert får veta sanningen om sitt ursprung. Trots det, lyckas van Niekerk vrida till avslöjandet och bjuda på överraskningar och detaljer ur det förflutna som får blodet att frysa till is.

Som läsare kastas man mellan skratt och fasa. Humorn är lysande, brutaliteten motbjudande, särskilt scenerna då Mol våldtas av Lambert, som höjdpunkten på hans raseriutbrott. Men man drabbas också rörelse av den ömhet som präglar familjen mitt i all sin råhet. Hur de tar hand om den hjälplöse Lambert när han ligger i kramper, trots att han kanske har knivhuggit någon av dem precis innan, krossat köket eller tänt eld på bilen. De skyler honom, stoppar en tvättklämma mellan hans käkar och släpar tillsammans den tunge ynglingen till hans skjul – och är beredda att göra samma sak nästa gång det händer, ofta framprovocerat av Treppies spydiga kommentarer. De tar ansvar för vad de gjort, bär bördan av sin synd utan att knorra.

Att filmen som kom i våras fick så översvallande kritik har nog mer med sydafrikanernas kärlek till familjen Benade att göra, än kvalitet. Skådespeleriet är ojämt och alldeles för ofta tippar den över i ren buskis. Riktigt intressant är dock filmens förklaring till varför Treppie ständigt provocerar fram och därmed lär sig kontrollera Lamberts raseriutbrott. I boken tycks han mest göra det för skojs skull, men i filmen utkristalliseras en annan orsak. Här är hans rädsla för vad som kommer att hända efter valet tydligare. Han är helt enkelt livrädd, men döljer det med sitt munväder och supande. Samtidigt utvecklar han Lambert till ett vapen – ett verktyg för det självmord han aldrig kommer att våga begå på egen hand. Men när stunden är kommen tänker han släppa helvetet lös, på det att familjen ska förintas och ta sina hemligheter med sig i graven.


Familjen Benade utanför huset på Martha Street, Triomf. Syskonen Treppie (Lionel Newton), Mol (Vanessa Cooke) och Pop (Paul Lückhoff) samt den inavlade sonen Lambert (Eduan van Jaarsveldt).


Man behöver inte skrapa särskilt djupt på den litterära ytan för att se att familjen Benade är en allegori för det afrikandiska folket – boerna, det vill säga ättlingarna till de nederländska nybyggarna som började invandra på 1650-talet; som började dra sig norrut kring 1830 för att få rå om sig själva när britterna avskaffade slaveriet; som ansåg sig vara Det Utvalda Folket efter ett heligt förbund med Gud inför slaget mot zulufolket vid Blood River 1838; som skapade apartheidideologin och därigenom vann valet 1948.

Familjen Benades incest är den yttersta konsekvensen av åtskillnadspolitiken och afrikandernas historiska strävan att hålla sig för sig själva. Apartheidideologerna ansåg att systemet var nödvändigt för att afrikanderna skulle överleva som folk och såväl äktenskap som sexuellt umgänge över rasgränserna var förbjudet. Ur detta föds alltså det rubbade monstret Lambert, vars tillvaro kantas av förödande våldsutbrott. Och är det något folks biografi som skulle kunna inledas med orden ”Av våld är du kommen…”, är det just afrikandernas. Koloniseringen av södra Afrika var en brutal historia och flera krig utkämpades. Ett av de blodigaste var det mot britterna 1899-1902, då imperiet krossade de afrikandiska republikerna Oranjefristaten och Transvaal. Förlusten av självständigheten och människoliv – särskilt i koncentrationslägren där britterna spärrade in afrikandernas kvinnor och barn – skapade ett revanschbehov som är fullt jämförbart med tyskarnas efter förödmjukelserna i Versailles 1919. Konsekvenserna var katastrofala i båda fallen. 1933 segrade den tyska nationalismen. 1948 den afrikandiska.

Men våldet, som födde denna nationalism och var helt nödvändigt för att hålla den vid makten, blev till slut också det som kvävde den. Spiralen blev ohållbar. Och våldet i "Triomf", personifierat av Lambert får också sitt slut, genom att han helt enkelt börjar äta sin medicin. Men först efter den ultimata och slutgiltiga bärsärkagången...

Triomf är ingalunda någon nidskrift över det afrikandiska folket – men knappast heller en kärleksförklaring. Snarare en inlaga, en påminnelse om att afrikanderna är ett folk med en mycket komplex historia, som visserligen inte ursäktar övergreppen i det förflutna – men sätter dem i perspektiv.

Som grundplåt ligger den envisa viljan att rå om sig själva. Den bestämda strävan att ta hand om varandra inom gruppen. Och det är precis detta som ligger i botten även hos de tidigt föräldralösa syskonen Treppie, Pop och Mol. ”Ta hand om varandra” är den tuberkulossjuka och utfattiga moderns uppmaning till dem innan hon dör. Men till och med den mest självklara och kärleksfulla strävan kan perverteras till oigenkännlighet av våldsamma omständigheter, skrupelfria politiker och en osund självsyn.


Publicerad i Axess Magasin, nr 7 2009

lördag 10 oktober 2009

Extremister blir inte martyrer i Sydafrika

av TOR BILLGREN

I förra fredagens Mail & Guardian intervjuades Eugene Terre’Blanche, ledare för AWB – Afrikaner Weerstandsbeweging, d.v.s. Afrikandiska motståndsrörelsen. Organisationen, som har en trebenad svastika som symbol, grundades 1973 och är en av många militanta högerextremistorganisationer i Sydafrika. Den blev allmänt känd när de 1979 rullade en känd historieprofessor i tjära och fjädrar, för att han hade ifrågasatt att Gud ingrep av gav boerna segern under slaget mot zuluerna vid Blood River 1838.

Den 25 juni 1993, under förhandlingarna som skulle leda till en fredlig övergång från apartheid till demokrati, var AWB en av många vita motståndsrörelser som samlades i en tungt beväpnad maktdemonstration utanför World Trade Center i Johannesburg. En lastbil rammade en glasvägg och motståndsmännen stormade centret. Mer än så blev det inte – de ville bara visa vad de var kapabla till. Landet var mycket nära ett inbördeskrig under dessa dagar, inte minst för att den högste ledaren för motståndsmobiliseringen var general Constand Viljoen, före detta överbefälhavare i Sydafrika – beundrad av många, fruktad av fler.

I Mail & Guardian-intervjun framstår AWB-ledaren som gammal och trött. 2004 släpptes han efter ett sexårigt fängelsestraff för ofredande och mordförsök. Under glansdagarna var han känd för sina svavelosande tal, sin khakiuniform och för att han ofta uppträdde ridandes på en vit häst – som han föll av ibland; en annan sak han är känd för är sitt myckna drickande.

Vad som slår mig när jag läser intervjun, är att texten är helt befriad från värdeord som främlingsfientlig och rasism, som hade varit helt obligatoriska i en svensk intervju med, låt säga Jimmy Åkesson, som bara är en bråkdel så extrem. Däremot citeras Terre’Blanche utförligt och noggrant i texten – och det räcker! Vi förstår vad han säger och är vuxna nog att bedöma karaktären av hans ord.

Jag tror svenska medier har åtskilligt att lära från Sydafrika när det gäller hanterandet av extrema partier och organisationer. Inför det första demokratiska valet 1994 lyckades Nelson Mandela övertala general Constand Viljoens att delta med sitt parti Frihetsfronten, och de har varit representerade i parlamentet sedan dess. Partiets nuvarande partiledare Pieter Mulder utsågs till och med till minister i Jacob Zumas regering. Ett av partiets mål är en självständig vit stat inom Sydafrikas gränser. Och på andra sidan finns AZAPO, Azanian People’s Organization – ett svart separatistparti som vill köra ut de vita ur Afrika. Men under valdueller och debatter behandlas dessa partier alltid med respekt och utan krusiduller och pekpinnar.

Och resultatet? Frihetsfronten fick 0,83 procent i valet i april och 4 parlamentsplatser. AZAPO fick 0,22 procent och en plats. Och det bästa av allt: Inga politiska dissidentprimadonnor eller martyrer.


Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 10 oktober 2009

fredag 9 oktober 2009

Belöna resultat, inte intentioner och ideologi

av TOR BILLGREN

Norska Nobelinstitutet måste härmed upphöra med sina fåfänga försök att gripa in i politiska förlopp. Istället för att belöna goda intentioner, måste de för sin trovärdighets skull istället börja fokusera på faktiska resultat - och gärna sådana som uppnåtts med renhåriga och moraliska metoder. Att ge priset till president Barack Obama för att han vid några tillfällen sagt att muslimer är USA:s vänner, kan visa sig vara oerhört förhastat. Han har inte ens varit president ett år och vi vet ingenting om hans förmåga att skapa varaktiga relationer eller fred. Han är de facto överbefälhavare över en armé som för krig i såväl Afghanistan som Irak. Att använda fredspriset som ett sätt att knäppa USA:s reaktionära hökar på näsan är exempel på extremt dåligt omdöme.

Nobelinstitutet beter sig som ett otåligt barn och de förhastade slutsatserna stått som spön i backen genom historien. Ta Sydafrika som exempel. 1960 gavs priset till ANC-ledaren Albert Luthuli – bara några månader innan ANC inledde sin väpnade kamp och skapade sin armé. Ett skrattretande fiasko. 1984 gavs det till biskop Desmond Tutu, beskyddare för ANC:s surrogatorganisation United Democratic Front, som enligt den senaste forskningen var en viktig aktör i "black-on-black"-våldsspiralen under 80- och 90-talet.

Att ge priset till Nelson Mandela och F.W. de Klerk 1993 var också vanskligt, men det var bra att det var personen Mandela som fick priset, och inte ANC, eftersom organisationen vid tillfället bedrev inbördeskrig. (De Klerk är ett skämt i sammanhanget, eftersom han inte övergav apartheidideologin av moraliska skäl, utan för att den inte längre var hållbar.)

Nobelinstitutets stöd till ANC genom åren har onekligen bidragit till att spä på de motsättningar som redan fanns mellan de olika befrielseorganisationerna i Sydafrika. Det paradoxala är att den organisation som förespråkade mest våld, också fick mest legitimitet. Och dödssiffrorna kan räknas i tiotusental.

torsdag 8 oktober 2009

Förbjudet bära maskingevär på tåg

av TOR BILLGREN



Favoritskylt på järnvägsstationen i Kapstaden. I Sverige brukar det finnas förbudsskyltar mot mjukglass och varmkorv i kollektivtrafikens fordon, men sånt trams håller vi inte på med i Sydafrika. Notera repetitionen av negationen på afrikaans. Inga (geen) farliga vapen tillåtna inte (nie). En egenhet som förmodligen har sitt ursprung i ursprungsspråken (khoi, san) som talades på Afrikas sydspets när de holländska nybyggarna kom hit. Och visst är det väl kulhål här och där? Längst ner till höger finns en assegai och en knobbkerrie.

tisdag 6 oktober 2009

Om mästerliga romanen Triomf i Axess

av TOR BILLGREN



I nya numret av Axess (#7 2009) medverkar jag med en text om Marlene van Niekerks roman Triomf, som i våras aktualiserades genom en efterlängtad filmatisering.

Allegori över en värld av våld
Av Tor Billgren

Marlene van Niekerks nyligen filmatiserade roman Triomf är en allegori över det afrikandiska folkets historia. Med våld och råhet belyser den konsekvenserna av den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken.

Jag publicerar den även här inom kort.

Numret har temat "Längtan till långsamhet", något som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har skrivit om en hel del i andra sammanhang. Så jag passar på att tipsa, nu när ämnet är på tal: Se t.ex. Cykling. Ljud, som ursprungligen skrevs för Pequod nr 38. Arikeln Om koncentration, avgörande ögonblick och analog teknik skrev till Novell nr 2.

fredag 2 oktober 2009

Fifas monopolprinciper hotar lokalt företagande

av TOR BILLGREN

Igår vann Fifa en seger i Pretorias högsta domstol, som innebär att ett sydafrikanskt konfektyrföretag tvingas sluta distribuera godisklubbor med Sydafrikas flagga och fotbollar på. Fotbollsorganisationen anser att klubborna innebär "olaglig konkurrens" och att de "gör intrång i Fifas varumärke".

En skitsak, visst. Om det inte hade varit för att detta bara är ett litet exempel på hur Fifa går in och hindrar lokala företag och näringsidkare från att verka fritt i samband med VM. En av de stora förhoppningarna är ju att det gigantiska arrangemanget ska ge det lokala näringslivet och kulturen en ordentlig och mycket välbehövlig skjuts framåt, något som Fifa metodiskt förhindrar till förmån för sina egna samarbetspartners och märken – ofta helt utan anknytning till Sydafrika.

Ett annat exempel på detta är ölet. Fifa sponsras av Budweiser, som därigenom kommer att ha monopol på ölförsäljningen i samband med VM-arrangemangen. Lokala märken som Castle, Black Label eller det populära och mycket fina namibiska ölet Windhoek kommer inte att få säljas. (South African Breweries är för övrigt en gigantisk aktör på världsmarknaden och äger även kända märken som Miller's, Peroni och Pilsner Urquell.)

Detta borde orsaka proteststormar. Vem vill åka hela vägen till Sydafrika, kanske den enda resan hit man gör under livet, för att tvingas dricka Budweiser, när landet har en en mycket rik och stolt egen öltradition?

Fifa måste göra sig av med sina gamla vänner och istället satsa med helhjärtat på relationer med det lokala näringslivet. Att detta inte är en självklarhet vid arrangemang i tredje världen är förvånande och skandalöst.

Så uttalas Ngcobo

av TOR BILLGREN

Det blev alltså Sandile Ngcobo som tar över positionen som chefsdomare över konstitutionsdomstolen i Sydafrika efter Pius Langa, som går i pension den 11 oktober. Jacob Zuma underströk vid presskonferensen vikten av ett oberoende rättssystem som inte låter sig påverkas av regeringen eller det politiska ledarskapet. Möjligen hade de stora orden klingat lite bättre om de inte hade yttrats framför en bakgrund av idel ANC-slogans. Väggen vid talarstolen var täckt med ANC:s valramsa "Together we can do more".

C:et i Ngcobo uttalas med ett klick, det lättaste av de tre klickljuden som finns i xhosa/zulu (de andra är q och x). Man uttalar det genom att föra tungan mot tänderna och dra in luft, så att det blir ett t-liknande ljud. Båda vokalerna är långa, fast den första betonas aningen mer.

torsdag 1 oktober 2009

VM-arenorna

av TOR BILLGREN

FIFA har varit på inspektionstur i Sydafrika inför Fotbolls-VM nästa år och har bland annat besökt VM-arenorna. Här ligger bilder av vad de såg och här ligger en kommentar av Kjell Häglund.

Viktigt uppmärksamma återvändandet

av TOR BILLGREN

Idag skriver Sydsvenskan om en viktig afrikansk trend, nämligen återvändandet. Det är mycket prat och fokus på de tusentals människor som lämnar kontinenten på grund av kriminalitet, fattigdom och kleptokratiska politiker (se t.ex. Kevin Blooms bok Ways of Staying), men det är också angeläget att påpeka att det finns en parallell rörelse i motsatt riktning. Ur Görrel Espelunds artikel:

Exakt hur många liberianer som återvänt finns ingen statistik på. Men doktor Daniel Toweh säger att när han kom i juni 2006, blev han den trettioförste läkaren i landet, samtliga var återvändare.

Chatta om Afrika

av TOR BILLGREN

Vart är Afrika på väg? är rubriken för den chatt som Sydsvenskan bjuder in till imorgon:

Chatta om Afrika med Sydsvenskans Görrel Espelund, som just nu befinner sig i Liberia, i morgon fredag klockan 12–13. Klimatet, politiken, vardagslivet, krig och försoning, maten eller sederna – ställ din fråga redan i dag på www.sydsvenskan.se.

tisdag 29 september 2009

Zuma måste ta ansvar för ANC:s mördande aids-politik

av TOR BILLGREN


Thabo Mbeki och Manto Tshabalala-Msimang.

I en CNN-intervju i fredags försökte president Jacob Zuma friskriva såväl sig själv som ANC från Sydafrikas förödande hiv/aidspolitik under 2000-talets fem första år. Regeringen förnekade att hiv orsakar aids och vägrade att distribuera antiretrovirala mediciner till de smittade och rekommenderade istället rotfruktsdiet för att stärka immunförsvaret. Enligt en rapport från Harvard School of Public Health förra året kostade denna politik fler än 330 000 människoliv.

I CNN hävdade Zuma att aidspolitiken enbart baserade sig på dåvarande presidenten Thabo Mbekis och hans hälsominster Manto Tshabalala-Msimangs "privata åsikter" och sålunda varken reflekterade regeringens eller ANC:s hållning i frågan.

Detta är förstås struntprat. I egenskap av ANC:s högste företrädare var Mbeki också den högste och främste representanten för partiets politik. Zuma var dessutom vicepresident under den kritiska perioden fram till 2005.

Mbeki fick sparken av sitt parti i september 2008, men knappast på grund av aidspolitiken. Inte heller Tshabalala-Msimang fick sparken efter sin mördande insats som hälsominister - utan befordrades istället till en ministerpost i presidentkansliet. Efter valet i april fick hon en reträttpost som parlamentsledamot och hon sitter också med i ANC:s mäktiga verkställande utskott (NEC). Detta är typiskt för hur ANC brukar belöna veteraner från kampen mot apartheid. Några år i exil eller på Robben Island värderas högre än kompetens och lämplighet.

Första steget i att upprätta Sydafrikas internationella anseende och lindra smärtan för de drabbade måste vara att att ge Tsabalala-Msimang sparken från alla politiska uppdrag. Andra steget att tvinga Thabo Mbeki att be om ursäkt. Som tredje steg måste Zuma också be om ursäkt. Dels för sin del av ansvaret, dels för sitt försök att smita undan.


En av satirikern Zapiros många kommentarer till regeringens före detta aidspolitik.

fredag 25 september 2009

Shaka's Day - Heritage Day - National Braai Day

av TOR BILLGREN

Igår var det röd dag i Sydafrika och butikerna hade laddat upp med berg av vedsäckar. Ursprungligen firades den 24 september till minne av kung Shaka (ca 1787-1828), som enade zuluerna och gjorde dem till den mäktigaste militärmakten i sydöstra Afrika. 1879 vann de en stor seger mot britterna, men imperiet tog snabb revansch och kungadömet splittrades. Själva monarkin består dock i det som idag är provinsen KwaZulu Natal.

På grund av sin krigiskhet är Shaka en kontroversiell person, så när det nya Sydafrikas helgdagar skulle bestämmas 1995 valde man att göra dagen till en mer neutral Heritage Day, för firande av landets mångfald. De senaste åren har dock detta högtidliga anslag lättats upp genom att dagen har utropats till National Braai Day, Nationella grillningsdagen. Istället för olikheter, firas nu istället den största, och kanske enda genuina likheten mellan folkgrupperna i landet: kärleken till den grillade maten.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 25 september 2009