Thembi Ngubane har avlidit

av TOR BILLGREN


Thembi Ngubane i Khayelitsha, en enorm kåkstad utanför Kapstaden med 1,4 miljoner invåndare. De flesta bor i skjul av masonit, plåtbitar och gummidäck och annan bråte.

Den sydafrikanska hälsoaktivisten Thembi Ngubane, 24, har avlidit. Hon blev känd genom sina radiodagböcker, där hon berättade om sin kamp mot hiv. De fick mycket uppmärksamhet när de sändes i USA i april 2006, och hon reste runt i landet och föreläste för studenter, lagstiftare och läkare.

Just unga kvinnor som Thembi Ngubane är de mest utsatta när det gäller hiv/aids i Sydafrika. Enligt en ny studie är var tredje kvinna i åldern 25-29 år smittade av viruset. Siffran har varit oförändrad sedan 2002.

I fredags hölls en minnesstund i Khayelitsha, som för övrigt ett av de områden som är värst drabbat av den kombination av aids-tuberkulos som också tog Thembi Ngubanes liv. Hon efterlämnar en man och den fyraåriga dottern Onwabo.

Länkar
Thembi Ngubanes blogg från USA-turnén
Thembis radiodagbok

Positiva trender och alarmerande faktum i Sydafrikansk hiv-statistik

av TOR BILLGREN

Igår publicerades den senaste sydafrikanska hiv/aids-statistiken (år 2008). Andelen hivsmittade i landet ligger på 11%, det vill säga samma siffra som vid undersökningarna 2002 och 2005.

Den mest utsatta gruppen är kvinnor i åldern 25-29 år, där hela 32,7% bär på viruset. Siffran har varit oförändrad sedan 2002.

Det finns dock positiva trender. Rapporten har underrubriken "A Turning Tide Among Teenagers?", eftersom förekomsten av hiv/aids i åldersgruppen 15-24 har minskat från 10,3% (2005) till 8,6% (2008). Enligt rapportförfattarna beror minskningen på ökat kondomanvändande och att kvinnor generellt blivit bättre på att kräva kondom vid samlag. HIV-utbildningsprogram och ett öppnare samtalsklimat kring sex och hiv nämns också som förklaringar till den postiva trenden.

Andra positiva tecken är att förekomsten av hiv bland barn i åldern 2-14 år har minskat från 5,6% (2002) till 2,5% (2008). Samtidigt ökar andelen smittade bland de äldre, vilket förklaras med att man helt enkelt inte dör lika lätt av sjukdomen längre, tack vare bromsmedicinerna som numera distribueras i landet.

Rapportförfattarna listar följande framgångar de senaste åren:

-- Minskning av hiv bland barn i alla provinser utom i Mpumalanga (det finns sammanlagt nio provinser).
-- Minskning av hiv bland ungdomar i alla provinser utom KwaZulu-Natal och Mpumalanga.
-- Ökad medvetenhet om hiv-status. Mellan 2005 och 2008 fördubblades antalet människor som kände till sin hiv-status i åldersgruppen 15-49 år.
-- Ökat kondomanvändande totalt räknat.
-- Minskning av hiv-förekomst bland vuxna i fyra provinser: western Cape, Gauteng, Nortern Cape och Free State.
-- Antalet människor som nås av kommunikationsprogram om hiv har ökat.

... och följande utmaningar:

-- Förekomsten av hiv har stabiliserat sig, men på en hög nivå.
-- Förekomsten av hiv bland kvinnor i åldern 25-29 år är fortsatt mycket hög.
-- Sex mellan kvinnliga tonåringar och äldre män har ökat.
-- Promiskuiteten har ökat i Free State.
-- Kondomanvändningen är låg i western Cape.
-- Förekomsten av hiv bland vuxna ökade med 10,1 procentenheter i KwaZulu Natal och 5,0% procentenheter i Eastern Cape. I mindre utsträckning även i Mpumalanga och Limpopo.
-- Kunskapen om hur hiv överförs har minskat från 64,4% (2005) till 44,8% (2008)


Statistisk sammanfattning

Kön
Män: 7,9%
Kvinnor: 13,6%
Totalt: 10,9%

Ålder
2-14 år: 2,5%
15-24 år: 8,7%
25+ år: 16,8%

Befolkningsgrupp
Afrikaner: 13,6%
Vita: 0,3%
Färgade: 1,7%
Indier: 0,3%


Källor
"South African National HIV Prevalence, Incidence, Behaviour and Communication Survey, 2008" (PDF) publicerad av The Human Sciences Research Council

Politicsweb

Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

Gruvtragdin i Welkom utvidgas

Fyndet av 76 döda kroppar i en nedlagd guldgruva i Welkom 25 mil utanför Johannesburg har satt fokus på den omfattande illegala gruvindustrin i Sydafrika. I veckans upplaga av Mail & Guardian uppskattas antalet illegala gruvarbetare (zama-zamas d.v.s. chanstagare) till 3000, bara i Welkom-området. Sjuhundra har gripits av polis den senaste månaden. Många av dem kommer från grannländer som Leshoto och Mocambique.

De illegala gruvsyndikaten mutar säkerhetsvakter för att få tillgång till de nedlagda gruvorna, där gruvarbetarna sedan får arbeta under säkerhets- och hälsomässigt undermåliga förhållanden, ofta flera månader i sträck. Tragedin i Welkom antas ha orsakats av en brand som uppstått under ett försök att bearbeta malmen med kvicksilver nere i gruvorna i stället för på marken,

- Om jag får chansen att gå ner, gör jag det, säger 18-årige Sibongile Jonga till Mail & Guardian. Jag vill desperat ta mig ur fattigdomen. Jag är inte rädd för att dö eller gripas; till och med polisen är involverad i det här.

Under veckan har sörjande familjer från hela landet rest till Welkom för att identifiera sina anhöriga.

När föräldrarna är redo att prata sex är det redan för sent

av TOR BILLGREN

Nyamko Sabuni och Jan Björklund blev genast anklagade för att fiska i grumliga vatten med sin insändare i Dagens Nyheter i söndags, där de förklarade att nya skollagen inte kommer att tillåta några elever att frånvara från t.ex. simundervisning eller lektioner i sex och samlevnad. Och visst, artikeln fokuserade på ”invandrartjejer”, men det vore dumt att låta denna ensidiga betoning överskugga och relativisera bort själva problemet. Nämligen att det finns föräldrar som av kulturella, religiösa eller ideologiska skäl vill hindra sina barn från att ta del av viss information.

Dagen då det skulle komma en homosexuell till vår helsvenska och sekulariserade klass under sex- och samlevnadsundervisningen i åttan, fick en del av mina klasskompisar inte gå till skolan. Det är visserligen närmare 20 år sedan, men illustrerar ändå att det inte bara är hederskultur och religion som ligger bakom dessa attityder.

En av de mest kända sex och samlevnadsinformatörerna här i Sydafrika är artisten Pieter-Dirk Uys, även känd som divan Evita Bezuidenhout, en blandning av Dame Edna och Eddie Izzard. Hans frispråkiga sätt att tala om sex och aids med ungdomar får många föräldrar att se rött. De anser att det är upp till dem att ta upp dessa känsliga frågor – inte skolan eller någon avdankad transa. Och Pieter-Dirk Uys svar på kritiken är lika giltigt i Sydafrika som i Sverige: ”När ni är redo att tala om det, är det alltid redan för sent.”


Ur föreställningen "Evita praat Kaktus" som vi såg i Darling den 24 maj. I rollen som Evita Bezuidenhout: Pieter-Dirk Uys, en veteran inom Sydafrikansk satir.

Publicerad i förkortad version i Sydsvenskan den 2 juni 2009.

Internet stort problem inför Fotbolls-VM 2010

av TOR BILLGREN

När räkneverket på elmätaren närmar sig noll måste jag promenera till kommunalhuset och köpa elektricitet. Bakom en inglasad trädisk sitter en dam som inte verkar ha någon annan arbetsuppgift än just att sälja ström. Hon kan dock aldrig svara på vad det kostar, utan frågar istället hur mycket jag tänkt betala. Sen ger hon mig en kod som jag går hem och knappar in i elmätaren – och vips har strömmen fyllts på.

Detta ”pre paid”-system är vanligt för många tjänster i Sydafrika. Den i Sverige mer förekommande modellen med abonnemang på saker som el, mobiltelefon och Internet är mer sällsynt, vilket beror på att ekonomin i hög utsträckning är kontantbaserad. Många människor saknar helt enkelt bankkonto.

Och att köpa el över disk är väl inga större problem. Värre är det med Internet. Att komma till Sydafrika med skandinaviska surfvanor är en dyr historia, eftersom man här betalar för den datamängd man använder. En gigabyte kostar cirka 180 kronor och denna kaka äts successivt upp av varje bild man öppnar, varje filmklipp man ser, varje mail man läser. Och självklart är den uppäten precis när man behöver nätet som allra mest. Dessutom är det trögflytande och störs ofta av avbrott.

Internet alltså ett stort infrastrukturellt problem för landet – ett problem som måste lösas fort, eftersom landet som bekant står värd för fotbolls-VM nästa år. Det finns ingen chans att det befintliga nätet skulle kunna mäkta den belastningen. Statliga marknätleverantören Telkom har kört en tv-reklam hela hösten (ja, det är höst här nu) där situationen förklaras mycket pedagogiskt. I filmen symboliseras Internet av ett lekplatsredskap, en kryptunnel. Och när ett barn leker i tunneln är det inga problem, men när alla hennes kompisar försöker krypa igenom samtidigt blir det tvärstopp. I slutet av filmen lovar Telkom bättring inför VM 2010: en gigantisk tunnel där man slipper krypa, utan kan gå upprätt – flera i bredd.

Dessa problem påverkar hela kulturen kring Internet i Sydafrika. Youtube är till exempel inget fenomen på samma sätt som i Sverige, eftersom en timmes högupplöst Youtube-surfande utan vidare kan gå lös på hundratals kronor. I regel råder Youtubeförbud på internetcaféer.

En annan konsekvens är att det inte finns någon nedladdningskultur att tala om. En vanlig film brukar ha en storlek på cirka 0,7 gigabyte, vilket ger en nedladdningskostnad på 126 kronor. Men är kvalitén hög kan storleken uppgå till 4 gigabyte – det vill säga 720 kronor…

Om ett år måste allt detta vara åtgärdat. Såväl långsamheten som de groteska kostnaderna. Sydafrika har alltså sin stora Internetexplosion framför sig. Hur kommer kulturen att utvecklas? Vilka rörelser kommer att uppstå? En pocket kostar ofta över hundra kronor, men en biobiljett går på 15. Betyder detta att det kommer att uppstå en piratrörelse kring litteratur i stället för film? Eller ingen alls? Internet blir vad användarna gör det till och kulturen formas kring deras behov, moral och preferenser.

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 27 maj 2009

Zumas duschmunstycke borta!

av TOR BILLGREN


Då: Zuma med den obligatoriska duschen, längst till vänster. Ur Mail & Guardian den 24 februari 2009.

I fredags hände det som analytiker, och insändarskribenter har spekulerat kring de senaste veckorna. Sydafrikas vassaste satiriker Zapiro avlägsnade det duschmunstycke som han sedan 2006 avbildat som fastvuxet i Jacob Zumas skalle. Det var efter att Zuma under en rättegång vittnade om att han tagit en dusch efter ett samlag med en hiv-smittad kvinna ”för att minimera smittorisken”, som duschmunstycket blev ett obligatoriskt inslag i Zapiros Zumakarikatyrer för att påminna om den sanslösa bristen på omdöme. Men i fredagens Mail & Guardian var duschen borta, och så gott som borta även Sunday Times.

Händelsen speglar den hoppfulla stämning som har präglat de första veckorna av Zumas presidentskap. Stridsyxorna har varit – om inte nedgrävda, så åtminstone hållna bakom ryggen. Visserligen har de helt nyligen börjat svingas igen i samband med att Västra Kap-provinsens premiärminister Helen Zille endast utnämt män i sin administration. Men på det hela taget råder en optimistisk känsla över sydafrikanskt politiskt liv just nu.

Det avmonterade duschmunstycket speglar också en djupare aspekt av Sydafrikas moderna politiska historia. Nämligen den utpräglade försoningskulturen. Den vilja att förlåta och börja om, som var förutsättningen för den världsunika övergången till demokrati under 1990-talet första hälft. Trots att det finns miljontals knutna nävar i fickorna, och trots att orättvisorna fortfarande är ett stort sår i samhället, råder det ändå någon sorts koncensus om att försoning är enda vägen framåt. Eller som kolumnisten Fred Khumalo uttryckte det i förra veckans Sunday Times: ”När allt kommer omkring, förlät vi flera av apartheidtidens värsta mördare”. Så varför då inte ge Zuma en chans att visa sig värdig som landets president?


Nu: Duschmunstycke av. Ur Mail & Guardian den 15 maj 2009.

(Publicerad i förkortad form i Sydsvenskan den 19 maj 2009.)

Konstfiasko som speglar naivitet

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)

Zumas regering: Kommentar

Zuma rörde runt i regeringsgrytan ordentligt när han i söndags presenterade sin regering. Endast tre poster förblev oförändrade och flera departement bytte namn – Foreign Affairs blev till exempel International Relations.

Största förändringen – men knappat någon överraskning – är att Trevor Manuel lämnar finansministerposten, som han haft i 13 år. Men det var inte bara för att det var dags att gå vidare; förra året gifte han sig dessutom med Maria Ramos, den nya chefen för storbanken ABSA. I Zumas regering blir Manuel chef för den nyinrättade planeringskommissionen. Ny finansminister blir Pravin Gordhan.

ANC-veteranen och affärsmannen Tokyo Sexwale blir bostadsminister – eller Human Settlements, som departementet kommer att kallas fragment. Han var en av de påtänkta efterträdarna till Nelson Mandela i slutet av 90-talet, och lämnade politiken när posten gick till Thabo Mbeki. Men nu är han alltså tillbaka.

Barbara Hogan var den enda ministern som protesterade mot att Dalai Lama nekades visum till landet i samband med den fredskonferens som skulle hållas i mars. Händelsen ledde till så många avhopp att konferensen fick ställas in helt. Hogan fick mycket kritik för att hon offentligt tog avstånd från den nationella policyn och det har spekulerats kring att hon skulle få sparken från regeringen för sin obstinata hållning. Men hon omplaceras bara: från hälsominister till minister för Public Enterprises. En positiv signal från Zuma om att kritik inte bara är tillåten, till och med utan välkommen.

Den mest positiva förändringen är att utbildningsdepartementet delas i två delar – ett för grundläggande utbildning och ett för högre. En utmärkt och nödvändig åtgärd, eftersom utbildningsfrågan är en av landets största och hittills mest misslyckade utmaningar.

Minister för högre utbildning blir kommunistpartiets (SACP) generalsekreterare Blade Nzimande. ANC har regerat med stöd från COSATU (motsvarigheten till LO) och kommunistpartiet sedan 1994, så det var knappast någon skräll att Zuma fiskade upp sociologidoktorn Nzimande till regeringen. Och kanske är det just en kommunist som behövs för att kunna driva igenom det landet är i så skriande behov av: gratis universitetsutbildning.

Största överraskningen är att Pieter Mulder blir biträdande minster för skog och fiskeri. Han är partiledare för ett av de mer extrema oppositionspartierna, Frihetsfronten Plus, ett vitt separatistparti, vars politiska mål är att grunda en vit, självständig stat i Norra Kap-provinsen. Partiet fick endast 0,83 % i årets val - deras sämsta resultat hittills. På presskonferensen förklarade Zuma sitt val med att ”Pieter Mulder är Sydafrikan!”

Zuma och fruarna

Barbara, Hillary, Laura – och nu Michelle. USA:s första damer får allt mer framträdande roller på scenen bredvid sina presidentmakar. Men när ANC-ledaren Jacob Zuma idag svärs in som Sydafrikas fjärde postapartheidpresident är det inte lika självklart vem som kommer att göra honom sällskap. Sizakele, Nompumelelo eller Thobeka?

Frågan om Zumas polygama familjeförhållanden har debatterats friskt i medierna under våren. Dels på ett lättsamt och raljant sätt som jag gjorde här ovan. Dels på ett mer filosofiskt och juridiskt plan. Flera feministiska debattörer argumenterar för att polygami inte är förenligt med konstitutionens krav på lika rättigheter för alla medborgare.

En annan invändning handlar om hiv/aids. För det är just det utbredda bruket att ha flera sexpartners som är den huvudsakliga motorn bakom Sydafrikas hiv-epidemi. Hur bra är det då att landets president förkroppsligar just den motorn? Zuma brukar försvara sig med att han genom sina äktenskap åtminstone är öppen med att ha flera partners, istället för att vänsterprassla. Bättre att ha hustrur med reglerad juridisk och ekonomisk trygghet, än älskarinnor som inte har några rättigheter alls.

Flera känsliga frågor korsar varandra i debatten. Kulturella sedvänjor, jämställdhet, folkhälsa – men också pressetik och personlig integritet. För Zuma har väl rätt till ett privatliv? Det anser t.ex. den respekterade politiske kommentatorn Steven Friedman, som annars är mycket ANC-kritisk. Saken angår ingen utom Zuma, fastslog Khathu Mamaila på Sydafrikas pressetiska råd i en intervju härom månaden. Och tillade: ”Det är ju hans fruar.”

Nåja, man kan åtminstone glädjas över att det kommer att röras runt ordentligt i grytan under statsbesök och mottagningar runt om i världen de kommande åren.

(Publicerad i Sydavenskan den 9 maj 2009)

22 april 2009: Valdag i Sydafrika

I början av den sydafrikanska valkampanjen hörde jag en appell från de olika partiledningarna på radio. De uppmanade sina anhängare och aktivister att bedriva renhåriga kampanjer, respektera yttrandefriheten och visa tolerans och hänsyn mot politiska motståndare. Och så tillade de, som i förbigående, ”och inte döda varandra”.

Uppmaningen kan verka bisarr, men kastar ett påminnande ljus om landets blodiga politiska historia, även efter apartheidtiden. Man får inte glömma att befrielserörelserna fram till början av 90-talet förde en väpnad kamp där maktövertagandet skulle ske genom revolution och att de inte bara bekämpade den vita apartheidregeringen, utan också konkurrerade inbördes.

Decennierna av politiskt förtryck under apartheid har gjort Sydafrika till något av världsmästare i politisk medvetenhet. Valmyndigheten (IEC) har registrerat 134 politiska partier och på varenda lyktstolpe sitter valplakat på framförallt engelska och afrikaans, men också zulu, xhosa och andra av landets elva officiella språk. ”Tillsammans kan vi göra mer”, säger ANC på sina plakat. ”Rösta för att vinna” och ”Stoppa Zuma”, säger viktigaste oppositionspartiet Democratic Alliance, medan utbrytarpartiet Congress of the People, som kom igång rekordsent med sin kampanj kör med strömlinjeformade budskap som ”Bekämpa droger”. På en och annan lyktstolpe på landsbygden (ofta i kombination med kvarglömda juldekorationer) kan man också hitta plakat från mindre enfrågepartier som t.ex. kämpar för återinförande av dödsstraffet.

Den politiska kulturen är komplicerad – och oerhört fascinerande. Som en konsekvens av de många åren av begränsad yttrandefrihet och censur har programledarna i tv:s direktsända debatter mycket hög tolerans mot publikens reaktioner. Utgångspunkten tycks vara att alla ska får göra sin röst hörd, inte bara politikerna på scenen. En debattdeltagare som stakar eller upprepar sig, buas omedelbart ut. Publiken tolererar inte dilettanteri. Men samtidigt buas och visslas det också friskt för att hindra debattörer från att tala, något som saboterade mycket av slutdebatten i söndags.

I söndags var det också final för valkampanjerna. Störst var förstås ANC:s valmöte, som samlade hundratusen anhängare i Ellis Park-stadion i Johannesburg, som för övrigt kommer att vara spelplats för en av semifinalerna under fotbolls-VM nästa år. Bilderna från mötet var säkert tänkta att ge intryck av styrka och popularitet, särskilt genom närvaron av den nu 90-årige Nelson Mandela som satt på scenen iförd Zuma-tshirt.

Men flygbilderna från mötet talade ett annat språk. Podiet med Zuma och de andra höjdarna stod som en ö mitt på den stora gräsplanen som annars var tom, så när som på livvakterna. Folket satt uppträngda på läktarna, på behörigt avstånd från ledarna. Det är detta avstånd kommer att kosta ANC miljontals röster i och med dagens val. Men inte makten. Inte denna gången i alla fall.

TOR BILLGREN

Publicerad i Helsinborgs Dagblad den 22 april 2009

Zuma i konsten: Intervju med Lawrence Lemaoana

Lawrence Lemaoana: Future tellers #6 (2008)

Radiomanus. Reportaget sändes i Kulturnytt den 22 april 2009

Påannons
Idag går Sydafrika till val. Valdagen markerar höjdpunkten på flera år av politisk oro – förra året avsattes t.ex. förre presidenten Thabo Mbeki av sitt eget parti ANC. Och i centrum av turbulensen står Jacob Zuma, mannen blir president i och med dagens val.

Hur märks denna invecklade politiska verklighet i den sydafrikanska konsten? Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg i början av månaden för att undersöka hur det förestående valet och Zuma-eran bearbetas av landets konstnärer.

Reportage
Två stora löpsedlar, ihopsydda av rött, rosa och mönstrat tyg hänger på väggen, den ena har chockrubriken ”Things fall apart”, på den andra ser man konturerna av en vilt dansande man. Och det råder det inga som helst tvivel om vem det föreställer: Jacob Zuma.

Konstnären bakom verken heter Lawrence Lemaoana och arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst – och främst utifrån bilden av Jacob Zuma. När jag träffar Lemaoana på konstmässan i Johannesburg frågar jag honom om han inte är lite väl pessimistisk, när han kombinerar bilden av den dansande Zuma med texten ”Saker och ting rasar samman”.

Lawrence Lemaoana:
In a way I'm question his ability to lead the country. And also, within the ANC it is being denied that there is a rift, a separation. But there is, we all know this, we are all aware of it. It's kind of a comment on that, on the looking to the future, how do we get there? Does mean that we magically is going to make everything fine? Or do things have to go to their worse in order for us to build up again?

Hur tar vi oss till framtiden? Kommer allt på något magiskt sätt att bli bra? Eller måste vi först nå botten för att kunna börja bygga igen? Frågor som Lawrence Lemaoana tar upp i sin konst. Men den här skepsisen riktar sig inte bara mot Zuma och ANC – utan också i hög grad mot medierna, som är dom som sprider den här typen av domedagsstämning. För verkligheten är förstå betydligt mer komplex, säger Lemaoana. Zuma har också många positiva sidor, och har gjort mycket bra för landet. Det finns inga raka eller enkla svar när det gäller Zuma.

De senaste årens publicitet kring Jacob Zuma har handlat mycket om de korruptionsmisstankar som har hängt över honom sedan 2003. Den juridiska följetongen fick något av ett slut för två veckor sen, när åklagarmyndigheten beslutade att lägga ned åtalet helt av tekniska skäl. Detta gav förstås upphov till både jubel och raseri – men också ett stort mått av likgiltighet. Många verkar inte bry sig inte längre. Detta var tydligt när Lawrence Lemaoana höll ett föredrag om sin konst på mässan i Johannesburg. Många åhörare ställde frågor om olika aspekter av hans konst, men inte en enda tog upp Jacob Zuma – trots att han spelar en stor roll i konstnärskapet – och trots att han är landets näste president.

Lawrence Lemaoana:
He hasn't been in office yet, but we're tired of him. We know his image, it's plastered all over the place, we're familiar with him.

Tor Billgren:
I also feel that the public is kind of avoiding the question.

Lawrence Lemaoana:
Yes, very much, very much. There's a lot of avoidance, but I think we are at a boiling point when things are supposed to happen. Another thing that is kind of negative is that there isn't a proper structured opposition. So it is almost an element of not hoping.

Avannons
Många undviker frågan om Zuma, samtidigt som landet kommit till något av en kokpunkt, för att det inte finns någon ordentlig opposition, sa Lawrence Lemaoana sist i Tor Billgrens reportage från konstmässan i Johannesburg.


Lawrence Lemaoana arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst, främst utifrån bilden av Jacob Zuma.

Rapport från Joburg ArtFair

Jake Aikman: Set Adrift

På onsdag är det val i Sydafrika. Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg och fann ett konstliv som delvis duckar för de mest brinnande politiska frågorna.

Av TOR BILLGREN

Mitt på den skissartat uppmålade oceanen hukar sig en man i en räddningsflotte. Han är frusen i sin gröna t-shirt och blickar otåligt mot räddningen som närmar sig. Konstnären bakom verket, Jake Aikman (född 1978) och är uppspelt när jag träffar honom; en av de tre spekulanterna som reserverat målningen är ingen mindre än lagkaptenen och hjälten från rugby-VM 1995 – Sydafrikas första och hittills största internationella triumf efter apartheidåren.

Och de gröna och röda lapparna som markerar reserverade respektive sålda verk är en mycket vanlig syn på Joburg ArtFair. Trots finanskrisen och trots att den totala försäljningen på mässan bara uppgick till hälften jämfört med förra året, mår den sydafrikanska konstbranschen fortfarande oförskämt bra. Enligt Scott Sargent, som driver konstsajten ArtVault, har omsättningen på landets konstauktioner ökat med 20 procent sedan 2005. På den senaste auktionen i Johannesburg såldes rubbet – till rekordpriser dessutom. Sargent förklarar detta med att landets ekonomi har förbättrats stadigt de senaste tio åren och det internationella intresset har ökat. I såväl Tyskland som Storbritannien hålls auktioner enbart för Sydafrikansk konst.

De dominerande konstformerna på mässan är måleri och foto, medan mindre säljbara medium som film och installationer lyser med sin frånvaro. Särskilt starkt står sig det dokumentära fotot med veteraner som David Goldblatt (som just visas på Malmö Konsthall), Santu Mofokeng och Jürgen Schadeberg. Överallt syns deras klassiska bilder från 60-, 70- och 80-talen – bilder som spelade en avgörande roll för omvärldens uppfattning om Sydafrika under de mörka åren. Och de har gott om värdiga arvtagare. Den mest intressante är Mikhael Subotzky (född 1981), som visar en fotosvit från Beaufort West, en eländig småstad med ett rosa fängelse på hedersplats i en rondell alldeles vid stadens infart. Att åka till en håla och göra socialrealistiska fotoreportage om folk som lever i slum och fattigdom är förstås inget nytt, och alla klichéer faller också snabbt på plats: ”sömnig”, ”incestuös”, ”inskränkt”, ”sorglös” och så vidare. Men Subotzky gör ändå något mer. Han går några steg närmare med kameran, det uppstår en alldeles särskild laddning i relationen mellan fotografen och de fotograferade. Vill de krama eller strypa honom?

En konstnär som marknadsförs hårt är Mbongeni Richman Buthelezi (född 1965), som gör enorma collage genom att smälta samman plast av olika kulörer. På avstånd ser det ut som storfläckigt oljemåleri, men går man närmare ser man EAN-koderna och varumärkena från förpackningarna som utgör verkens beståndsdelar. Tankarna går ibland till en färgglad Anselm Kiefer på gott humör, så det är förstås ingen slump att det är ett tyskt galleri som försöker få till ett genombrott. Vissa verk är enormt kraftfulla, som ”Child reading with a candle”, medan andra, särskilt en del porträtt, inte borde ha tagits en meter utanför ateljén.

Ett annat namn som säkert kommer att dyka upp i internationella sammanhang den närmaste tiden är Avant Car Guard, en konstnärstrio som tilltalar både konstvärlden och allmänheten med sin upptågskonst.

Men störst av dem alla är förstås William Kentridge – även han är välkänd för Malmöpubliken genom den formidabla utställningen på konsthallen sommaren 2007. Flera gallerister visar etsningar, teckningar och textila verk som kretsar kring det stora projekt han är mitt uppe i just nu – en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Näsan”, som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Han anländer själv till mässan sent på eftermiddagen, iförd sin sedvanliga pincené och vita skjorta, och gör en blandning av ärevarv och eriksgata mellan de olika gallerierna.

Samtidigt som suget efter dokumentärfoto tyder på att den sydafrikanske konstkonsumenten vill ha de brutala och skitiga aspekterna av landets segregerade baksida uppkörda i ansiktet, är intresset för andra och mer konkreta politiska problem betydligt mindre. Jag hittar t.ex. bara en konstnär som kommenterar den svåra hiv/aids-epidemin. Ingen som tar upp vågen av xenofobiskt våld som drog genom kåkstäderna för ett år sedan. Ytterst få som kommenterar dagspolitiken och den stundande Zuma-eran. Med lite god vilja kan man anstränga sig att se den ständigt återkommande kalashnikoven (AK47) som en släng mot Jacob Zuma; hans politiska signaturmelodi handlar just om maskingevär, och jag hittar spår av vapnet i sju av de 25 utställningsmontrarna. Men knappast i relevant Zuma- eller samtidskontext. Istället bidrar den obsoleta kampsymbolen som AK47:an utgör till den känsla av tillbakablickande och vilande vid det förflutna som tycks ligga över det sydafrikanska konstlivet. Nuet och framtiden däremot, behandlas snarare med axelryckningar och besvärat undvikande.

Fakta
Joburg ArtFair ägde rum i Johannesburg den 3-5 april och hade över 10000 besökare. Mässan grundades förra året och den enda i Afrika. 25 gallerier ställde ut och visade verk av sammanlagt 400 konstnärer från hela kontinenten. Sammanlagt såldes konst för 12 miljoner kronor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 20 april 2009)

Lovande ANC-dokumentär i SVT

Ikväll sänder SVT:s Dokument utifrån andra och sista delen av den libanesiska filmaren Jihan El-Tahris dokumentär ”Sydafrikas väg”, som handlar om ANC:s förvandling från en kommunistisk, militär kamporganisation, till regeringsparti. Första delen var en mycket imponerande bedrift, med öppenhjärtiga intervjuer med nyckelpersoner och idel ANC-höjdare, inklusive förre presidenten Thabo Mbeki, den nuvarande Kgalema Motlanthe, och den kommande, Jacob Zuma.

Kvällens avsnitt kommer att handla om fiendskapen mellan de gamla parhästarna Zuma och Mbeki, som har lett till en splittring av hela partiet. Det ska bli spännande att se om El-Tahri lyckas skildra de mest destruktiva och alarmerande aspekterna av ANC, ett parti som i hög grad fortfarande präglas av kampårens militära och paranoida strukturer. Bilden av en politisk elit bestående av befrielsearistokrater och kungamakare, där några år på Robben Island är mer meriterande än kompetens, är tyvärr oundviklig.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 april 2009)

Recension: Jeremy Gordin: "Zuma"

Jeremy Gordin: “Zuma – a biography”
Jonathan Ball Publishers, 2008

När Jacob Zuma i början av 2006 skulle ställas inför rätta, anklagad för våldtäkt, var det svårt att hitta en domare till målet. Den förste som utsågs underkändes av försvaret eftersom det ansåg att han hade handlat partiskt i ett annat rättsfall som rörde Zuma. Den andre hade jobbat nära Zuma under kampen mot apartheid. Och den tredje visade sig vara morbror till ett av Zumas ”kärleksbarn”. Det var först vid det fjärde försöket som man hittade en domare som inte hade några band till den åtalade. Rättegången hölls och Zuma frikändes.

Detta domardebacle är bara en liten del av det som gör ANC-ledaren Jacob Gedleyihlekisa Zuma (född 1942) till Sydafrikas mest kontroversielle politiker just nu – och kanske någonsin. Andra ingredienser är hans populistiska och masshysteriska framträdanden, hans polygama leverne (han har 3-4 hustrur och cirka 17 barn), hans vurm för kommunismen och framförallt: den eviga följetongen kring korruptionsanklagelserna i samband med den stora vapenaffär som Sydafrika gjorde i slutet av 90-talet. Misstankarna offentliggjordes redan 2003 och ledde till att Zuma två år senare fick sparken från posten som vicepresident, och sedan dess har både åklagarämbetet (NPA) och Zumalägret gjort allt för att skjuta fram och förhala rättegången. Affären har åkt fram och tillbaka i domstolar på olika nivåer och har tagit nya vändningar mest varje dag - fram till i förrgår då åklagarämbetet NPA lade ner åtalet. Men misstankarna kvarstår.

Veteranjournalisten Jeremy Gordin (född 1952) gör ingen hemlighet av att han är Zumaanängare. Och det är faktiskt det som gör boken intressant, eftersom mediebilden av Zuma är så kompakt negativ. Det är riktigt uppfriskande att för en gångs skull få ta del av en nyanserad bild, som inte låter de negativa sidorna spela ut de positiva.

Men som helhet är boken ett misslyckande. Mot bakgrund av det fantastiska biografimaterial som Jacob Zuma med sin dynamiska person utgör, är det förbluffande att man kan skriva en så otroligt tråkig bok som Gordin har gjort. En mördande stor del ägnas åt traggla igenom de senaste årens rättsaffärer. Med haveristens iver refererar Gordin rättegångar och rabblar detaljer i ändlösa utläggningar på ett sätt som gör att man till slut misstänker att han försöker blanda bort korten för att dölja det faktum att Zuma mycket väl kan vara skyldig till korruptionsanklagelserna.

Jag hade så oerhört mycket hellre läst om de verkligt avgörande aspekterna av Zumas liv och gärning. Som de tio åren på Robben Island, decennierna i exil och hans tid som ledare för ANC:s underrättelsetjänst – Gordin har fått kritik för att han inte går på djupet med detta. ANC:s jakt på infiltratörer och tjallare under apartheidtiden var skoningslös och sadistisk, och Zumas roll som militär ledare i dessa sammanhang är fortfarande inte helt utredd. Det hade förstås också varit spännande att få läsa mer om när Zuma mäklade fred i inbördeskriget mellan ANC- och Inkatha-anhängare i delstaten KwaZulu-Natal i mitten av 90-talet. Detta berörs endast sporadiskt och ytligt av Gordin, trots att det förmodligen är där som nyckeln till Zumas politiska förmåga ligger.

Den avslutande analysen räddar upp boken något. Gordins förklaring till Zumas folkliga stöd känns både genomtänkt och trolig. Han menar att Zuma, trots sina nyrika och extravaganta manér, äntligen är en politiker som landets stora majoritet av fattiga svarta och färgade kan identifiera sig med. Nelson Mandela i all ära, men i grund och botten var han en välutbildad snobb från en kunglig familj. Efterträdaren Thabo Mbeki hade ekonomexamen från University of London och citerade William Butler Yeats i sina kryptiska och filosofiska veckobrev. Men Zuma är en herdepojk utan formell utbildning. Han är en stolt representant för zulukulturen och deltar offentligt i traditionella ritualer. Han sjunger och dansar vid framträdanden, har flera hustrur och älskarinnor och är känd för sina ekonomiska bekymmer. Nej, han är förmodligen inte det moraliskt korrekta alternativet, men gräsrötterna tycker att han är god nog för dem. Zuma representerar gapet mellan önsketänkandet om Sydafrika som en lycklig och harmonisk regnbågsnation, och den mera oborstade verkligheten där fattigdom, etniska motsättningar och segregering fortfarande är stora sår i samhället. Gordin sätter fingret på spiken när han citerar Oliver Stones film om Richard Nixon från 1995. Den förnedrade presidenten står framför ett porträtt av Kennedy och muttrar bittert:
– När människor ser på dig, ser de vad de vill vara. När de ser på mig, ser de vad de är.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 8 april 2009)

Those were the days. Jacob Zuma och Thabo Mbeki var under decennier mycket nära vänner. En vänskap som tog slut 2005, när Mbeki gav Zuma sparken som vicepresident.

Zumabeslut underminderar förtroendet för rättsväsendet

Igår förmiddag hölls den presskonferens som Sydafrika väntat på mycket länge – "the longest time ever", som den utpumpade pressekreteraren för åklagarmyndigheten (NPA) sa när hon hälsade välkommen. Men beskedet som lämnades – att åtalet mot ANC-ledaren Jacob Zuma läggs ned – var väntat. Den tillförordnade chefen för NPA, Mokotedi Mpshe, förklarade att den avlyssnade telefontrafiken mellan förre NPA-chefen och utredningsledaren visar att de haft politiska motiv bakom sitt handlande. De hade bland annat diskuterat tidpunkten för åtalet, och hur denna skulle påverka Zumas chanser att bli ANC-ledare.

Men att lägga ned åtalet på dessa grunder är ologiskt. Det går inte ihop. Redan i januari slog den vice ordföranden för Högsta Domstolen Louis Harms fast att det är irrelevant om det har funnits politiska motiv som styrt i bakgrunden. Om Zuma har begått brott, skall dessa beivras oavsett om brottsutredarna i olika stadier av processen haft en politisk agenda. Just detta påpekade också CNN:s reporter under presskonferensen, och Mpshes behov av att mästra och förödmjuka henne avslöjar att detta är den smärtsamma kärnan av affären. "Lady from CNN, jag tycker synd om dig", raljerade han, innan han gav sin bortförklaring. Han visade tydligt att den frågan ville han inte ha igen. Och inte undra på det...

Den välvilligaste tolkningen av åklagarmyndighetens beslut är att den inte anser sig ha trovärdighet att driva fallet mot Zuma, eftersom den avlyssnade telefontrafiken visar att tidigare företrädare för myndigheten har missbrukat sina ämbeten. Men de personerna är ute ur leken nu. Och vem ska driva processer mot brott, om inte just åklagarmyndigheten?

ANC och Zuma jublar förstås efter gårdagens besked, men man får inte glömma att beslutet inte på något sätt rentvår Zuma. Korruptionsmisstankarna kvarstår och kommer att hänga över honom tills han har får försvara sig i en rättegång. Och i nuläget är den rättegången långt borta.

Iskallt spel av Zuma

Igår lades åtalet mot ANC-ledaren Jacob Zuma som väntat ned av utredningstekniska skäl. Korruptionsmisstankarna mot honom kvarstår alltså, men åklagarämbetet (NPA) anser sig inte kunna driva fallet. Ingen är förvånad, men många är upprörda.

Zuma har fört ett iskallt spel. Under de fem åren som misstankarna hängt över honom, har han slingrat sig runt rättssalen genom att bolla teknikaliteter och juridiska hårklyverier mellan olika instanser, samtidigt som han har skaffat sig en så stark position inom ANC och en så massiv popularitet ute i landet, att en rättegång helt enkelt inte hade varit hållbar. Sydafrika har inte råd med den instabilitet det hade kunnat utlösa – allra minst med Fotbolls-VM runt knuten.

Vad vi har bevittnat är ett chickenrace på allra högsta nivå. Zuma och NPA i varsin bil i högsta fart mot varandra. NPA fegade ur och svängde åt sidan, medan Zuma fortsätter i full speed med kampnäven i vädret mot valet den 22 april – och därefter som landets president. Kvar på vägen ligger ett sargat rättssystem, i akut behov av konstgjord andning, tryckförband och dropp.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2009 i förkortad version.)

Kristna ledare inspirerar till förföljelse av homosexuella i tredje världen

Nedanstående artikel publicerades på Expo.se den 26 mars 2009.

I början av mars arrangerade den ugandiska organisationen Family Life Network en konferens i huvudstaden Kampala som syftade till att hitta en lösning landets ”homoproblem” och hur man bekämpar ”den galopperande homopropagandan”. Bland de medverkande fanns flera amerikanska kristna profiler, bland annat Don Schmierer, som är styrelseledamot i Exodus International, en väletablerad organisation som arbetar med att omvända människor från homosexualitet. En annan av de amerikanska gästerna var Scott Lively, mest känd som medförfattare till den förintelserevisionistiska boken ”Pink Swastika”, som argumenterar för att nazismen var en homosexuell rörelse och att världen kommer att bli som Nazityskland under 30- och 40-talet om inte dagens homorörelse stoppas.

Uganda är mycket repressivt när det gäller homosexualitet. Homosexuella handlingar är olagliga och kan ge livstids fängelse. Den folkliga opinionen är starkt antihomosexuell och 2006 drev medierna en kampanj där homosexuella hängdes ut med namn och bild. I annonser och artiklar uppmanades allmänheten att ange homosexuella, ”to rid our motherland of the deadly vice”…

Enligt vittnesmål från gaybloggare och andra infiltratörer på konferensen i Kampala präglades talen och föredragen av pseudovetenskapliga teorier om homosexualitet och välkända antihomosexuella klichéer, som att homosexuella aktivt rekryterar barn och ungdomar; att det finns en ond homosexuell agenda; att homosexuella vill fördärva äktenskapet, familjen och samhällsmoralen; att gayrörelsens mål är att göra hela världen homosexuell; att homosexuella har infiltrerat myndigheter, samhällsinstitutioner och medier för att implementera sin agenda, och så vidare.

I ett uppföljande seminarium som hölls den 15 mars kom deltagarna överens om att kräva en skärpning av de ugandiska lagarna om homosexualitet. Den 22 mars hölls ytterligare ett möte, efter vilket Family Life Network har börjat sprida rykten i TV och tidningar om homorörelsens ondskefulla aktiviteter, bland annat att den rekryterar barn och utnyttjar dem genom ”manipulation och tvång”. Homosexuella i Uganda fruktar nu en ny häxjakt.

In en senkommen kommentar om Don Schmierers deltagande på konferenserna hävdar Exodus International att han deltog för att ge ett alternativt och medkännande budskap. Inget av vittnesmålen från konferensen tyder dock på att han t.ex. protesterade mot Scott Livelys konspirationsteorier eller Ugandas hårda straff för homosexuella handlingar.

Att kristna ledare från Västeuropa och USA reser runt i länder där homosexuella redan lever under mycket svåra förhållanden, för att inspirera sina kristna bröder och systrar i den antihomosexuella kampen, är ett fenomen som blir allt vanligare. Scott Lively har under de senaste åren samarbetat den stora New Generation Church i Baltikum och Ryssland och predikat sina teser om ”homonazismen” och utmålat homorörelsen som ”den farligaste politiska rörelsen i världen”.

Även Åke Green är en del av trenden. I december förra året var han i Etiopien och talade vid ett symposium om homosexualitet, inbjuden av Yesus Mekanekyrkan, som har många anhängare i Sverige. Inför kristna och muslimska organisationer samt regeringsföreträdare höll han föredrag om "riskerna med gaylobbyns framfart" och ”vikten av att vara observant mot dess framfart i Etiopien". Symposiet utmynnade enligt tidningen Världen Idag i ” överenskommelse där alla landets kyrkor beslöt att gemensamt motarbeta gayrörelsens försök att infiltrera landet”. Detta i ett land där homosexuella handlingar är kriminella och straffas med minst ett års fängelse.

Tor Billgren
redaktör för bloggen Antigayretorik

William Kentridge på SANG i Kapstaden

Den sydafrikanske konstnären William Kentridges utställning på Malmö Konsthall sommaren 2007 är en av de bästa jag sett. Hans sprudlande filmer bygger på den mest grundläggande animeringstekniken och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans öppenhjärtiga fascination för den rörliga bildens magi.

Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).

Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.

Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.

Tor Billgren
journalist i Stellenbosch

Recension: Zapiro - "The Mandela Files"

Zaprio: ”The Mandela Files”
Double Storey Books, Kapstaden, 2009
206 sidor

En julinatt 1988 greps den då tämligen okände satirtecknaren Jonathan Shapiro (alias Zaprio) av säkerhetspolisen i Kapstaden. Han hölls i fängsligt förvar i elva dagar, varav fem i isolering, misstänkt för att ingå i kommittén som organiserade firandet av den sedan 1962 livstidsfängslande terroristen och landsförrädaren Nelson Mandelas 70-årsdag. Tio år senare var han en av 1500 inbjudna till presidenten, Nobelpristagaren och världsdiplomaten Mandelas 80-årskalas utanför Johannesburg. Nu sammanfattar han epoken Mandela med en praktfull coffeetablebok, där han samlat sitt Mandelarelaterade material från mitten av 80-talet fram till idag. Tidpunkten för en summering kunde inte ha varit bättre. ”Madiba”, som han ofta kallas, fyllde 90 i somras och tog definitivt avsked från offentligheten. Landet han ledde ut ur apartheid står inför ett ödesval i april, och laddar dessutom upp inför sin största internationella utmaning hittills: fotbolls-VM 2010.

Teckningarna är ordnade kronologiskt och tematiskt, och binds samman av utförliga kommentarer där Zapiro även infogar sin personliga historia. Boken blir således en trippelbiografi: över den unga demokratin Sydafrika, över dess landsfader och över dess vassaste satiriker.

Zapiro föddes i en judisk familj 1958. Apartheidsystemet klassade judar som vita, men familjen, särskilt modern, var aktiv i motståndsrörelsen. Zapiro blev aktivist 1983 och skapade planscher och klistermärken till rörelsens möten och kampanjer. Många av verken förbjöds av censuren. Under 80-talet intensifierades regimens förtryck och Zapiro frustrerades över att så många vita inte kände till vad som pågick. Det var i denna känsla han hittade sin satiriska röst och i mitten av 80-talet började hans politiska teckningar dyka upp i tidningarna. Inför det första demokratiska valet 1994 fick han uppdraget att göra den illustrerade instruktionen till röstningsproceduren, något han fortfarande är oerhört stolt över. Han har på senare år tilldelats hedersdoktorat i litteratur och juridik, och förutom i tidningar har jag sett hans teckningar på gallerier och museum. ”The Mandela Files” är hans trettonde satirsamling och hans hittills mest ambitiösa verk.

Zapiro döljer inte att han i det närmaste dyrkar Nelson Mandela. Han använder sig själv och denna beundran som exempel på den effekt ”Madiba” hade på människorna och skeendena runt sig. En effekt som var resultatet av en svårslagen kombination av moral, ödmjukhet och kanske viktigast av allt: mytisk tyngd. Mandela var mer än en människa efter de 28 åren i fängelse. Han var ”den svarta nejlikan”, fruktad och älskad – en symbol för frihet och hopp. Kanske var myten om den övermänsklige och oförvitlige nödvändig för att kunna ledsaga landet på de första stegen i den svåra förändrings- och försoningsprocessen.

Zapiros starkaste drag som satiriker är hans orubbliga integritet. Han var lojal ANC-supporter under kampåren, men efter att partiet fick makten har han istället blivit en av dess skarpaste kritiker. Han gör vad han måste, trots att det tar emot. Man märker tydligt hans förtvivlan framför det vita arket när han inser att han måste framställa Mandela i dålig dager (för han var ju inte övermänsklig när allt kommer omkring). En av de mest skoningslösa bilderna är kommentaren till statsbesöket i Indonesien 1997, samtidigt som förtrycket i Östtimor var som värst. President Suhartu hälsar en leende Mandela välkommen på flygplatsen och ger order om en salut. Framför gevärspiporna står Östimors folk med förbundna ögon.

Zapiro intygar flera gånger i boken att en satiriker i Sydafrika aldrig behöver lida av idétorka, och man inser snabbt att han har rätt. Smörgåsbordet bågnar av dramaqueens som Winnie Madikizela-Mandela och Inkathaledaren Mangosutho Buthelezi; ständiga avslöjanden om apartheidsystemens grymheter; förre presidenten Mbekis mördande aidspolitik och på senare år landets skandalösa agerande i FN:s säkerhetsråd, där man blockerat viktig kritik mot t.ex. Burma och Zimbabwe. För att inte tala om den politiska splittring och maktkamp som präglar dagens ANC och den ändlösa juridiska följetongen kring presidentkandidaten Jacob Zuma som utvecklar sig med nya akter varje dag.

Samtidigt får man inte glömma att en satirikers historieskrivning till sin natur är drastisk och polariserad, eftersom det är de absurda och tragikomiska företeelserna som gör sig bäst i skämtteckningar. Bortom karikatyrernas grimaser finns det tack och lov alltid en välfungerande vardag – och kanske till och med en och annan hederlig politiker.

Publicerad i Sydsvenskan