Inför lokalvalen i Sydafrika 2016

av TOR BILLGREN

Pansy Tlakula framstod som en superhjälte. I egenskap av ordförande för den oberoende valkommissionen (IEC) höll hon en presskonferens om de nyligen färdigräknade lokalvalen 2011. Hon hade fullgjort sitt uppdrag på ett lysande sätt! Inga rapporter om misstänkt fusk, inga våldsamheter. Tekniken och logistiken hade fungerat. Och framförallt: valdeltagandet hade ökat markant. 57,6% av de registrerade hade röstat – en ökning med nio procentenheter jämfört med de föregående lokalvalen 2006. Hon avslutade presskonferensen med att hålla ett tacktal värdigt en Oscarsvinnare. Det kändes helt befogat. Jag bodde i Kapstaden då och mitt i den ständiga störtfloden av negativ rapportering om landet kändes det här som ett ögonblick av triumf.

   Nu har det gått fem år, den 3 augusti är det dags för lokalval igen.

   Vad det handlar om är makten i landets 243 kommuner, där de åtta storstadsområdena är särskilt viktiga (Johannesburg, Kapstaden, Nelson Mandela Bay med flera).

Valet 2011 var en väckarklocka för African National Congress (ANC). Partiet förlorade makten i 17 kommuner, från 215 till 198. Största oppositionspartiet Democratic Alliance vann ytterligare fem, från 13 till 18. ANC-majoriteten är förstås fortfarande överväldigande – men det händer saker. DA ökade sitt stöd i 78% av kommunerna, medan ANC gick tillbaka i  62% av dem.

   – Detta kommer att bli de jämnaste lokalvalen i den demokratiska eran, skriver den politiske kommentatorn och journalisten Justice Malala i sin bok “We have now begun our descent” (Jonathan Ball, 2015), som är en rasande uppgörelse med systemfelen inom ANC.

   – Aldrig har det funnits än bättre tid för oppositionen att växa och frodas.

Det stora nationella valet som också hålls med fem års mellanrum (nästa gång 2019) får mångdubbelt mer internationell uppmärksamhet – men egentligen är de här små och mindre prestigefulla valen betydligt viktigare. För det är här det är möjligt att göra verklig skillnad för den enskilde medborgaren. Det är kommunerna som ansvarar för grundläggande trygghet, som tillgång till rinnande vatten, goda sanitetsförhållanden, elektricitet, avfallshantering och kollektivtrafik.

   Det är också på lokalplanet som oppositionspartier har chans att köra in maktkilar i det enorma ANC-bygget. Genom att vinna kommuner här och där får partiets politiker möjlighet att tillägna sig erfarenhet av ledarskap och förvaltning i praktiken. Framför allt får de chans att lyfta fram alternativ och utgöra goda exempel. Eller som DA:s borgmästarkandidat i Johannesburg Herman Mashaba uttryckte det i en debattartikel i våras:

   – Genom att tillhandahålla grundläggande service på ett fläckfritt sätt, gör vi inbrytningar i det politiska systemet på lokal nivå, medan den nationella regeringen raglar från den ena krisen till den andra.

   Ofta är det inte pengar som är problemet vid fördröjningar av ”service delivery”. I slutet av februari tvingades Gautengprovinsen betala tillbaka motsvarande en halv miljard kronor till statskassan – pengar som var vikta åt bostäder, men som provinsadministrationen inte haft kompetens att använda på ett korrekt och meningsfullt sätt – trots att hundratusentals av provinsens medborgare lever i skjul.

Frågan är dock om valrörelsen inför den 3 augusti över huvud taget kommer att handla om de viktiga frågorna kring el, vatten och sanitet. Det politiska läget på nationell nivå är nämligen allvarligare än på länge och kommer med stor sannolikhet att överskugga de lokala bekymren, möjligheterna och drömmarna. Grundproblemet stavas Jacob Gedleyihlekisa Zuma. Om man får tro Sam Mkokeli på tidningen Business Day kommer han att avgå inom det närmsta året och därmed inte slutföra sin andra presidentperiod, som slutar 2019.

   Den typen av kommentarer och insinuationer från media och oppositionspolitiker skakar presidenten av sig tämligen obekymrat. Svårare är det med det öppna brev som den 86-årige Ahmed Kathrada publicerade tidigare i vår. Han är en av ANC:s mest respekterade veteraner och var en av de som dömdes till livstids fängelse sida vid sida med bland annat Nelson Mandela och Walter Sisulu 1964. De satt på Robben Island samtidigt och delade senare cell i Pollsmoorfängelset fram till 1989.

   – Kära kamrat president, skrev Kathrada. Tror du inte att du genom att hålla dig kvar vid din post, bara kommer att fördjupa förtroendekrisen för landets regering?

Han avslutade med att vädja till Zuma att ”följa folkets vilja och avgå”.

   Detta är en oerhörd överträdelse i ANC-sammanhang. Sammanhållning utåt är centralt för rörelsen. Att vara “lojal och disciplinerad” är ANC:s främsta hederskodex och går som ett mantra genom rörelsens historia. Att Ahmed Kathrada ser sig tvungen att bryta det på ett så här uppseendeväckande sätt är en värdefull, men tragisk mätare på tillståndet inom partiet.

Så vad är det frågan om den här gången då? Mycket, så jag väljer ut tre punkter:

  

1. Nkandla-residenset. Historien om hur presidenten har använt motsvarande 133 miljoner kronor ur statskassan för sin privata bostad har gått som en följetong i medierna de senaste åren. I början av 2014 uppmanades Zuma av landets motsvarighet till Justitieombudsmannen att betala tillbaka en del av pengarna, vilket inte har skett. Den siste mars i år kom landets högsta rättsliga instans, konstitutionsdomstolen, fram till att Zuma genom att inte ha hörsammat JO ”brustit i att upprätthålla, försvara och respektera konstitutionen som landets grundlag”. Oppositionen tog initiativ till en omröstning om riksrätt i parlamentet, något som (naturligtvis) inte gick igenom på grund av ANC:s majoritet. Strax efter bedyrade partiets verkställande utskott att det har fortsatt förtroende för Zuma.

   – Mannen är ingen idiot, skriver Justice Malala i sin bok. Han har lyckats att göra det mäktiga ANC till ett verktyg för sitt eget beskydd.

2. Finansministerdebaclet. I december förra året bytte Zuma ut den sittande finansministern Nhlanhla Nene mot den för de flesta helt okände David Van Rooyen. Hans främsta politiska avtryck dittills var ett skandalöst misskött borgmästaruppdrag. Efter fyra dagar tvingades Zuma ändra sitt nyckfulla beslut och ersatte Van Royen med Pravin Gordhan, som hade haft posten i fem år mellan 2009-2014.

   Sex dagar, tre finansministrar.

   Den här dubbelrockaden med en av de viktigaste ministerposterna ger en bra inblick i hur Zuma styr. Journalisten och akademikern RW Johnson kallar det för ”Zumasystemet” i sin senaste bok “How long will South Africa survive” (Jonathan Ball, 2015). Han beskriver hur presidenten befordrar marginalfigurer inom partiet för att försäkra sig om deras stöd. Under sina sju år på posten har han flätat ett tätt nät av bundsförvanter kring sig. Lojaliteten hos dessa politiker och tjänstemän riktas inte mot någon valkrets, eller ens mot ANC – utan mot Zuma själv. De har inte fått sina positioner för att de är kompetenta eller meriterade, utan för att presidenten valt att upphöja dem. För att skydda sin egen position, måste de skydda Zuma. Detta i kombination med ANC:s förlåtande attityder gentemot fiffel och inkompetens, har skapat en destruktiv spiral av korruption och vanskötsel på alla nivåer.

   Johnson kallar landet för “en federation av krigsherrar” och jämför med en medeltida feodalstat där kungen skyddas av lojala vasaller. Så länge de står upp för ledaren, är det fritt fram för dem att plundra sina lokala samhällen på resurser.

3. Gupta. Det är ingen hemlighet att presidenten har ett nära förhållande till den stenrika affärsfamiljen Gupta, bland annat genom att flera av hans familjemedlemmar fått toppositioner i deras affärsimperium. Men i mars i år kom oroväckande signaler om att Guptas inflytande över landet och presidenten sträcker sig betydligt längre än så.

   Oberoende av varandra gick Vytjie Mentor, före detta parlamentsledamot för ANC, och den biträdande finansministern Mcebisi Jonas ut och påstod att de blivit erbjudna ministerposter – men inte av presidenten, utan av företrädare för familjen Gupta.

Att presidentens välgörare skulle tillåtas blanda sig i processer som ska vara demokratiskt förankrade har skakat om landet de senaste månaderna. Saken är inte ännu utredd, men Zumas omvittnat vårdslösa ledarkultur, öppnar dörren för halsbrytande spekulationer.

Så naturligtvis kommer det vara svårt för oppositionspartierna att avhålla sig från att blanda in nationell politik i lokalvalen. I bästa fall leder skandalerna till att de många uppgivna sydafrikanerna vaknar ur sin politiska apati och bidrar till att öka valdeltagandet och sätta ytterligare press på ANC.

   Den här gången kommer dock inte Pansy Tlakula att leda arbetet med valet. Hon avgick som ordförande för valkommissionen i höstas i samband med att en skum affär kring ett multimiljonkontrakt nystades upp. Inte för att det ännu bevisats att hon är skyldig till något, utan för att den pågående rättsprocessen skulle riskera att dra uppmärksamhet och energi från kommissionens arbete inför valet.

   Se där, en hög tjänsteman som inte låter sitt ego stå i vägen för organisationens eller nationens bästa.

   Den helt nödvändiga förändringen av ANC måste komma inifrån, och kanske är det begynnelsen av detta vi ser nu, när allt fler reser sig upp och vägrar delta i Zumasystemet.

Som Mcebisi Jonas och Vytjie Mentor som avstod från ministerposter och blåste i visselpipan istället.

   Som Ahmed Kathrada som svek rörelsens hederskodex för att försvara dess grundpriniciper.

Publicerad i Axess nr 6, 2016

 

Nyanser av kampen

av TOR BILLGREN

Jonas Sjölander: Ingen enkelriktad väg till frihet. Rörelserna och berättelserna om kampen mot apartheid

Hammarlin Bokförlag

Disa Håstad: Brusten Regnbåge. Mandelas krossade dröm

Albert Bonniers Förlag

Äntligen börjar det komma svensk litteratur om Sydafrikas närhistoria och dagspolitiska läge som inte främst syftar till att glorifiera Sveriges eller författarens roll i kampen mot apartheid!

Korrespondentveteranen Disa Håstad tecknar i ”Brusten regnbåge” ett komplext och pessimistiskt porträtt av dagens Sydafrika och ifrågasätter den idealiserade bilden av ANC som var så typisk i Sverige på 80- och 90-talet. Och i ”Ingen enkelriktad väg till frihet” lyfter historikern och arbetarrörelseforskaren Jonas Sjölander fram de sydafrikanska fackföreningarnas roll i kampen för demokrati på ett sätt som inte tidigare gjorts på svenska.

 
Sjölanders bok handlar också till stor del om sanktionsfrågan och hur den hanterades i Sverige, där antiapartheidrörelsens talan fördes av Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK). De förordade handelsbojkott och total isolering, det vill säga att svenska företag skulle dra sig ut ur landet. Sverige införde med åren långtgående lagstiftning på området och 1986 blev det förbjudet för företag att nyinvestera i Sydafrika. 

Det är inte sanktionerna per se som Sjölander vill diskutera, utan den totala isoleringsstrategin och vilka konsekvenser denna hade på plats bland arbetarna i Sydafrika. Sanktionsfrågan användes tidigt som ett lackmustest för att avgöra moralisk status i Sydafrikafrågan. De som var för total isolering ansågs vara solidariska med Sydafrikas folk på rätt sätt, medan de som var tveksamma eller argumenterade utifrån andra utgångspunkter, avfärdades som apartheidregimens nyttiga idioter. I Sverige utmärkte sig fackförbundet Metall genom att inte ställa sig bakom kravet på att svenska företag skulle dra sig ut ur landet, och utmålades därmed som kapitalistlakejer och svikare.

Men Jonas Sjölander visar att frågan aldrig var så enkel som den framställdes i Sverige och att Metalls hållning var väl förankrad i de sydafrikanska fackföreningarna. Landets motsvarighet till LO, Cosatu (och dess föregångare) talade ofta med ambivalens när det gällde den totala isoleringsstrategin. Å ena sidan ville de utsätta regimen för press. Å andra sidan var ju fackens främsta uppdrag att tillvarata arbetarnas intressen – det vill säga slå vakt om arbetstillfällena och villkoren på arbetsplatserna. Det var denna komplexitet som Metall – som hade nära band till sin systerorganisation i Sydafrika (Numsa) – vägde in när de formulerade sin hållning i frågan. Men ”i Sverige var bristen på förståelse för detta dilemma kompakt”, skriver Sjölander.

Det var 1979 som de svarta arbetarnas fackförbund gavs status som legala motparter till arbetsgivarna, och rätt att förhandla. Långtifrån alla företag accepterade denna reform, men förbunden växte ändå snabbt och utvecklades till demokratiska gräsrotsrörelser med faktiskt inflytande över många arbetsplatser runt om i landet. De blev en plattform där svarta arbetare kunde hävda sig i ett samhälle där de annars förnekades grundläggande rättigheter, och fungerade därmed som en maktkil in i systemet. Kampen för jobben blev en kamp mot apartheid, skriver Sjölander. Men när fabriker lades ner som följd av den totala isoleringsstrategin, bidrog detta till att underminera denna maktbas.

Som ett av många exempel på den bristande förståelsen för de fackliga perspektiven tar Sjölander upp en faxväxling mellan ISAK:s kampanjkontor och metallarbetarfacket Numsa från 1990. Bakgrunden var att SKF hade ansökt om dispens från investeringsförbudet, för att göra en investering vid sin fabrik i Sydafrika. I korrespondensen försöker ISAK instruera Numsa att motsätta sig dispensen, eftersom den kunde utgöra ”ett allvarligt hot mot svenska och andra internationella sanktioner”. Notera ordvalen. Det är som att det är den svenska kampanjen som är det viktiga här, och inte sydafrikanernas villkor.  Numsa svarar irriterat att ISAK formulerar sig ”olämpligt och oförskämt” och förklarar kort att metallfackets positiva hållning i SKF-frågan inte underminerar den övergripande sanktionspolicyn.

”Ingen enkelriktad väg till frihet” kastar nytt ljus över kontroversiella och känsliga frågor, och är med sin fasta förankring i forskning och lokala förhållanden något av det bästa jag läst om landet på svenska.

Disa Håstads ”Brusten regnbåge” är ett omfattande och yvigt reportage från 2010-talets Sydafrika. Hon inkluderar flera av de senaste årens mest brännande debatter om t.ex. ras, mark och kollektiv skuld, och refererar till skarpa kommentatorer som Rhoda Kadalie, Eusebius McKaiser och Andile Mngxitama. I sina bästa ögonblick blixtrar boken till i pulserande gonzojournalistik, som i skildringen av ANC:s ungdomsförbunds patetiska ”hungermarsch” från rika Sandton i Johannesburg till ett massmöte vid regeringsbyggnaderna i Pretoria 2011, där ledarna transporterades i bussar och ordföranden Julius Malema fick avbryta i förtid för att hinna med flyget till ett lyxbröllop på Mauritius.

Som helhet är boken dock mer än lovligt spretig. Ibland känns texten mer som arbetsanteckningar än reportage. Fakta blandas med åsikter, spekulationer och konspirationsteorier, t.ex. rörande mordet på kommunistledaren Chris Hani 1993 och Marikanamassakern 2012.

Men Disa Håstads huvudtes är angelägen. Nämligen att berättelsen om den våldskarusell mellan ANC och andra rörelser som på 80- och 90-talet krävde över 20000 dödsoffer är kraftigt förenklad, och att ANC spelade en större roll än vad som hittills erkänts – något jag själv också ofta har argumenterat för, inte minst på dessa sidor (se till exempel ANC-debatten sommaren 2010). Här utgår Håstad från juristen Anthea Jefferys bok ”People’s War” (2009), en omfattande genomgång av de enskilda våldshändelserna, som på 90-talet utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig mellan ANC och den rivaliserande Inkatharörelsen. Jeffery visar hur våldsdåd från ANC-sympatiserande aktivister gång på gång förtegs eller relativiserades. 

 

”People’s war” bidrar med viktiga perspektiv, men Jefferys slutsatser är ofta alltför drastiska. Därför bör boken betraktas som en pusselbit i förståelsen av våldet, och inte som Sanningen, som Håstad tenderar att göra.

Frågan Disa Håstad ställer sig är icke desto mindre relevant: Borde Sverige

med sin starka ställning under kampen ha gjort något för att förhindra våldet istället för att ge oinskränkt ekonomiskt och moraliskt stöd till en av de stridande parterna?

Det är en rimlig fråga som ännu återstår att besvara. Inte för att peka finger åt någon, utan för att detta inte är den sista våldsamma och komplexa konflikten vi har att ta ställning till.

 

Publicerad i Sydsvenskan den 28 mars 2015

Kommentar: Steve Bikos obduktionsrapport

av TOR BILLGREN

2014 slutade med en makaber skandal i Sydafrika. Auktionshuset Westgate Walding lade ut antiapartheidaktivisten Steve Bikos obduktionsrapport från 1977 till försäljning, med utropspris på 46000 kr. I slutet av 70-talet hade en av de fem patologerna som medverkade vid obduktionen gett rapporten till sin sekreterare, för att hon skulle förvara den på ett säkert sätt. Det är två av hennes barn som nu försöker sälja den.

Rapporten är ett historiskt dokument. Den bevisade att Biko inte, som polisen först påstod, hade dött av en hungerstrejk i fängelset, utan efter en 22 timmar lång tortyrsession. Han blev 30 år gammal och lämnade efter sig fyra barn. Polisministern Jimmie Krugers kommentar, ”It leaves me cold”, är en av apartheidtidens mest ”bevingade” sentenser.

Steve Bikos politiska plattform var Black Consciousness-rörelsen, som han grundade i mitten av 60-talet. Han hämtade inspiration från bland annat avkoloniseringsteoretikern Frantz Fanon, och betonade vikten av psykologisk frigörelse från kolonialismen. Sekler av förtryck har skapat ett djupt rotat mindervärdeskomplex hos den svarta befolkningen och för att bli fria i ordets sanna bemärkelse måste denna negativa självsyn ersättas av självförtroende och kunskap. Hans ideologi skiljde sig från ANC:s genom att han fokuserade på ras istället för klass och att de svarta skulle föra en separatistisk kamp. Visst välkomnade han vitas motstånd, men han ansåg att de hade en egen kamp att föra, istället för att försöka leda någon annans. Det var därför den internationella antiapartheidrörelsen valde att stödja ANC, medan Bikos budskap misstänkliggjordes. 

Tiden har dock gett Biko rätt. ANC må ha medverkat till att avskaffa de diskriminerande lagarna, men de hade inget recept på hur den enskilde individen skulle stärkas. Och nu använder partiet befolkningens eftersläntrande känsla av att vara undersåtar för att hålla sig fast vid makten. Så det är inte konstigt att Steve Biko är en ständig referens i debatten, 38 år efter hans död.

Historien med obduktionsrapporten är uppseendeväckande av många skäl. För det första på grund av sveket. Att barnen till den som fick förtroendet att förvara den, har försökt sälja den. För det andra för empatilösheten gentemot Bikos familj. Och för det tredje för den häpnadsväckande likgiltigheten inför apartheidsystemets natur; att Sydafrikas för kontinenten helt unika välstånd är byggt på exploatering av den svarta befolkningens underbetalda kroppsarbete. Att mot den bakgrunden försöka kapitalisera på just en sargad, svart mans kropp – dessutom en man som mördades på grund av sin kamp för att gjuta stolthet i den svarta befolkningen – är en så perfekt allegori över apartheidsystemets innersta kärna, att en manusförfattare i Hollywood som snickrat ihop en liknande intrig hade blivit utskrattad för sin övertydlighet.

Tidigare i december stoppade en domare i Johannesburg försäljningen av rapporten och just nu jobbar familjen och Steve Biko Foundation för att den ska överlämnas till dem. Vad som slutligen händer beslutas senare i månaden.  

Publicerad i Sydsvenskan 

Två afrooptimistiska böcker recenseras

av TOR BILLGREN

Erika Bjerstam
Det nya Afrika
Weyler

Sten Rylander
Afrika vänder
Historiska Media

Jag recenserade ovanstående böcker i Sydsvenskan den 9 april 2014. Det är mycket glädjande att det kommer så mycket positiva berättelser från afrikanska länder just nu. Men jag hade gärna sett att författarna på något sätt nämnde (i positiva eller negativa ordalag) de senaste årens forskning om jordreformen i Zimbabwe. 

"Det är synd att berättelsen om Zimbabwes jordreform inte anses passa in i böcker som handlar om alternativa bilder av Afrika. Jag antar att det beror på att metoderna var förkastliga. Men betyder det att man måste bortse från resultaten?"

Recensionen ligger i sin helhet här.

Kommentar om Mamphela Ramphele och DA

Månadsskiftet januari/februari var turbulent för Sydafrikas opposition. Mycket oväntat annonserade ledaren för Democratic Alliance, Helen Zille, att Black Consciousness-veteranen Mamphela Ramphele skulle bli partiets presidentkandidat vid valet den 7 maj. Några dagar senare hoppade hon av. Förtroendet för båda parter sjönk som en sten. Jag kommenterade saken i Sydsvenskan utifrån Rampheles självbiografi "A passion for freedom" från förra året.

"Hennes stora projekt är att försöka inspirera sydafrikanerna att utkräva ansvar av sina politiker. Begreppet aktiva medborgare går som en röd tråd i självbiografin. Möjligen har den senaste veckans cirkus en del av sin förklaring här."

Texten ligger här.

Bokrecension: Boerna – hjältarna som blev skurkar

Förra året kom "Boerna – hjältarna som blev skurkar" av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, en bok om hur omvärlden (främst Sverige), såg på de europeiska, ickebrittiska nybyggarna i södra Afrika på 1800-talet och kring sekelskiftet. Jag recenserade boken i Sydsvenskan den 7 januari 2014. 

"Boerna jämfördes under kriget [mot britterna] med sina förfäder i Holland och deras kamp mot spanjorerna och den grymme hertigen av Alba på 1500-talet. De beundrades för sin strikta religiositet och deras president Paul Kruger liknades vid Jeanne d’Arc. I Sverige var bonderomantiken högsta mode och boerna kallades 'Afrikas dalkarlar'." 

 Recensionen ligger i sin helhet här. 

Maktmonopolet dröjer sig kvar

Axess nr 9 2013 hade temat förtroende och medborgarskap. Vad händer med demokratin när misstron växer mellan väljare och valda? Jag skrev en text om situationen i Sydafrika, där jag undersökte vilka konsekvenser ANC:s hegemoniska status får för demokratin i landet.

"Du kan aldrig få en självsäker medborgare om han eller hon inte är ekonomiskt självständig. Regeringen kommer att försöka upprätthålla sitt inflytande över fattiga samhällen genom löften om att ta itu med deras problem. Detta gör de fattiga beroende av regeringen och följaktligen rädda för att utmana den."

Hela texten ligger här.

Vit makt

I Axess Magasin nr 8 2013 recenserade jag boken "The Last Afrikaner Leaders" av historikern Hermann Giliomee.

"...det är inte empatiska frosserier i offrens lidande som gör oss visa av historien. Vill vi lära oss något på riktigt, gör vi klokast i att sätta oss in i och förstå mekanismerna hos förtryckaren."

Hela texten här.

Nelson Mandela 1918-2013

av TOR BILLGREN

Nelson Mandela avled den 5 december. I den minnestext jag skrev för Sydsvenskan påpekade jag att Mandela de sista åren hanterades som en ägodel, att han slets som en plyschkanin mellan olika politiska och ekonomiska intressen. Det ser vi i högsta grad även nu efter hans död; politiker och opinionsbildare från både höger och vänster gör allt för att ta billiga politiska poänger på olika föreställningar om vem han egentligen var och vad han egentligen stod för. En del debattörer konstaterar yrvaket och med buller och bång att han i grunden var revolutionär och förespråkade en väpnad kamp. Nå, det är väl bra att 80- och 90-talets översminkade och glorifierade bild äntligen ifrågasätts.

Den enda texten jag hittills kan rekommendera, är den sydafrikanske journalisten Rian Malans lysande och typiskt raljerande artikel i The Telegraph. (Den som får mersmak av Malan kan söka på Rian här på bloggen med hjälp av sökfunktionen, jag har skrivit en hel del om hans böcker och intervjuat honom.)

Personligen tänker inte försöka ringa in den sanne Mandela. Jag skrev en recension av tre böcker om honom som kom på svenska förra året, det får räcka. Istället hänvisar jag till Mandelas egna ord. I två tal vid rivoniarättegången, i vilken han senare dömdes till livstids fängelse, benar han på ett kristallklart sätt ut apartheidsystets orättvisor, absurditeter och orimligheter. Han förklarar också varför han tog initiativ till den väpnade kampen, som startade 1961:

"Black man in a white court": Nelson Mandela's First Court Statement

28 oktober 1962

Nelson Mandela's statement from the dock at the opening of the defence case in the Rivonia Trial

20 april 1964

Man kan också lyssna till talen. Radioteatern sände en föreställning som bygger på båda talen samband med hans död.

 

Bokrecension: A bantu in my Bathroom

av TOR BILLGREN

Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
Bookstorm & MacMillan, Johannesburg

Jag gör en snabb sökning på Gum Tree, Sydafrikas motsvarighet till Blocket. Kategori: Rum uthyres. Jag behöver bara klicka igenom ett dussintal annonser för att hitta vad jag är ute efter; ett rum i Kraaifontein utanför Kapstaden med eget badrum, ”idealiskt för ensamstående, vit yrkesarbetande person”. Ordet vit är fetat. En annan uthyrare upplåter två rum i sitt hus i Amanzimtoti utanför Durban. ”Men, snälla, inga svarta. Mina hundar är inte vana vid det nya Sydafrika. Ni kommer bara att bli besvikna.” Jag hittar även annonser som uttrycker preferenser typ ”muslimsk kille” och ”zimbabwier”, men detta med vitheten är vanligast.

Den här typen av annonsering är utgångspunkten för titeltexten i Eusebius McKaisers essäsamling ”A bantu in my bathroom”, ungefär ”En svart person i mitt badrum”. Han skriver om hur han ringer upp en kvinna som annonserat efter en vit hyresgäst och ber henne berätta hur hon tänker. ”Vad är det med det”, svarar hon. ”Jag vill bo med människor jag kan relatera till.” Och det är förstås rimligt. Hon avslutar dock samtalet innan McKaiser får tillfälle att ställa den avgörande följdfrågan: varför hon utgår från att en människas egenskaper och uppförande sitter i hudfärgen?

Om vi är intresserade av att komma till botten med rasismen, så måste vi börja i det privata, argumenterar McKaiser. I badrummet. Det är lätt att i teorin vara emot rasistiska föreställningar och ”gilla” antirasistiska facebook-kampanjer – men åsikten i sig är helt värdelös om den inte också omsätts i praktiken.

Eusebius McKaiser är en välkänd debattör och akademiker i Sydafrika. Han är född 1979 och uppvuxen i en kåkstad i Grahamstown, och har bland annat studerat filosofi vid Oxford, där han också slipade sin talekonst. Idag är han verksam som politisk analytiker vid Wits-universitetets etikcenter i Johannesburg, men även som intervjuare i tv, debattcoach, krönikör i landets främsta tidningar och programledare för ett populärt talk radio-program, lite som Ring P1.

”A bantu in my bathroom” består av sjutton essäer som tar upp sådant som sydafrikaner generellt undviker att tala om, framförallt rörande sexualitet, ras, machokultur, hiv och våld. Hans metod stavas uppriktighet och självutlämnande. På ett ofta hänsynslöst sätt utgår han från det privata, sätter det i ett större sammanhang och argumenterar metodiskt för att sedan landa i en klockren slutsats.
Han talar öppenhjärtigt om sexuella preferenser och ångande kärleksnätter på hotellrum utan skydd. Han lämnar i förbigående ut sin far som hustrumisshandlare och tvekar inte att redovisa sina egna rasistiska instinkter. Det kan vara en bagatell som när han bevittnar ett gräl mellan en indisk och en svart kvinna på en parkeringsplats, och per automatik tar den svarta kvinnans parti – det vill säga den som liknar honom själv mest; han tillhör den så kallade färgade befolkningsgruppen och beskriver sig oftast som svart.

Något McKaiser lägger mycket krut på är att vederlägga den vanliga uppfattningen om att det skulle vara dags att sluta att prata om hudfärg.
– Vi har väl kommit längre än så?, brukar det heta i både Sydafrika och Sverige.
– Naturligtvis inte, är det enkla svaret.
– Men när man talar om hudfärg befäster man ju de rasistiska uppdelningarna…
– Nej igen. För så länge kategoriseringarna och diskrimineringen de facto existerar måste vi ha ett språk för att kunna tala om dessa problem. De försvinner inte genom ”språklig förnekelse”, som McKaiser kallar fenomenet.

Dessa förnekelsestrategier finns förstås även i Sverige. Ett bra exempel är den allmänna skrotningen av ordet ”ras”. Och visst, begreppet är belastat och komplicerat, men genom att avskaffa det har vi också avhänt oss en av möjligheterna att sätta ord på sammanhang och erfarenheter kopplade till hudfärg, diskriminering och rasism. (Detta tas för övrigt även upp på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt Centrum i Fittja.)

”A bantu in my bathroom” är alltså läsvärd även ur ett svenskt perspektiv. Särskilt mot bakgrund av det senaste årets debatt, där rasismen ofta framställts som ett polärt förhållande mellan ”vita kränkta män” på ena sidan och en abstrakt och homogen massa av förtryckta ickevita offer på den andra. Det är tydligen för komplicerat att medge att rasismen flödar ymnigt mellan alla tänkbara folkgrupper, även utan inverkan av vita.

Den svenska debatten signalerar såldes att det inte är själva rasismen som är problemet, utan bara viss rasism. Detta måste korrigeras snabbt och kraftfullt. Inte för att är synd om vita män för att de pekas ut, utan för att debattklimatet osynliggör, bagatelliserar och skuldbelägger offer för rasism som inte har vit, manlig avsändare. Det gäller för övrigt även t.ex. sexism och näthat.

Föreställningen att svarta inte skulle kunna vara rasister är en förolämpning, skriver Eusebius McKaiser, eftersom de därmed fråntas centrala mänskliga egenskaper, som förmågan att vara omoralisk och fördomsfull.

Ibland märks det att McKaiser framförallt är en talande retoriker. Då och då tenderar han att bli lite väl babblig och försöker övertyga genom upprepningar av halvbra argument – något som kan fungera utmärkt i karismatiska tal, men mindre bra i text. Oavsett detta är ”A bantu in my bathroom” en lysande bok om Sydafrika och sydafrikanerna just nu. Man kommer sällan ett land så nära, som när man trycker på dess smärtpunkter.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 maj 2013

Sydafrika och våldet, särskilt mot kvinnor

av TOR BILLGREN

När debattören och etikern Eusebius McKaiser var i sjuårsåldern våldtogs han av sin femtonårige kusin. Just det, det är förstås inte bara kvinnor som utsätts för sexuellt våld, utan även män och barn. McKaiser beskriver händelsen i sin essäsamling A bantu in my Bathroom som kom förra året, där han bland annat – som så många andra just nu – resonerar kring och försöker förstå Sydafrikas våldsproblematik. 

Ett annat exempel är tidskriften The Africa Report, vars aprilnummer innehåller en läsvärd text om den känsliga frågan. Den tar avstamp i två uppmärksammade mordfall i februari: den 17-åriga Anene Booysen, som gruppvåldtogs och stympades på en byggarbetsplats i Bredasdorp, och modellen Reeva Steenkamp, som sköts till döds av sin pojkvän, den världskände sprintern Oscar Pistorius, i hans flådiga hem i Pretoria. Två unga kvinnor på varsin ytterkant av den sociala skalan i Sydafrika, som gick samma våldsamma öde till mötes.

I en ursinnig artikel i Dagens Nyheter den 22 april skriver författaren Marlene Van Niekerk att Sydafrika är i krig med sig själv. Precis samma formulering använder ledaren för det nya partiet Agang, Mamphela Ramphele. "Våldsepidemin mot kvinnor och barn är ett symptom på de giftiga såren i nationens själ”, skriver hon i sin bok Conversations with my sons and daughters. 

Antalet mord i Sydafrika har visserligen gått ner. Från att länge ha legat kring 50 per dag, är de nu nere på strax över 40 – men det är förstås fortfarande en väldigt hög siffra. Enligt den officiella statistiken våldtas 3-4 kvinnor i minuten, men mörkertalet stort. I en undersökning häromåret medgav en man av fyra att de nån gång hade begått en våldtäkt. Och som Van Niekerk påpekar i sin DN-artikel – de som är mest utsatta för den våldsamma kriminaliteten, är den svarta befolkningsgruppen. Visst förekommer även många brutala rån och våldtäkter i de vita medel- och överklassförorterna och på farmerna – men i jämförelse med vad som händer i kåkstäderna, är detta en liten del. 

Alla som skriver om de här problemen försöker hitta svar på frågan varför. Och den som börjar tala om kolonialism och apartheid, blir genast beskylld för att relativisera och försöka bortförklara. Men det är oundvikligt att börja där, även om det naturligtvis inte ger hela förklaringen. För det låg i det koloniala systemets natur att det måste upprätthållas med våld. Hur skulle annars en europeisk, eller för den delen arabisk eller japansk minoritet kunna styra över en överväldigande majoritet urbefolkning? Våldet brutaliserar såväl den som utsätts för det – som den som tvingas utföra det. 

”Våldet har normaliserats”, skriver Marlene Van Niekerk. Sydafrika var en brutal polisstat under apartheidtiden. Eusebius McKaiser skriver att samhället genomsyrades av en ”våldets grammatik” som påverkade alla. Även frihetskampens revolutionsvåld på 80-talet medverkade till att normalisera våldet som problemlösning. ”Om min mor kunde stå ut med en blåtira från min far”, skriver McKaiser, ”kunde väl jag stå ut med att min äldre kusin våldtog mig”. Våld möttes med våld eller tystnad. Och denna långa våldstradition går inte att bara stänga av som när man vrider om en kran, menar McKaiser. 

Han lyfter också upp ojämlikheten som en våldsutlösande faktor. Och Sydafrika är ett av de absolut mest ojämlika länderna i världen. Ojämlikhet skapar en känsla av att vara förlorare hos den som befinner sig på botten. Och ju större skillnader mellan rik och fattig, desto större känsla av misslyckande. Ojämlikheten blir extra farlig när den kombineras med en så utbredd och solid machokultur som råder i Sydafrika. Och den är genomgående för landets alla folkgrupper. Från de vita boernas strikt kristna värderingar till många av de svarta folkgruppernas konservatism. Mamphela Ramphele skriver: ”Vår patriarkala kultur skapar en enorm press på män att leva upp till roller som ligger bortom deras kapacitet”. Ju mindre resurser man har och ju lägre man står på den sociala stegen, desto färre möjligheter har man att leva upp till de rådande manlighetsidealen, där det är mannens roll att försörja familjen. Och ilskan och frustrationen över misslyckandena riktas neråt: mot kvinnorna och barnen. 

Lösningarna då? Marlene Van Niekerk avslutar sin artikel med ett rätt generellt angrepp på regeringen, utan några konkreta idéer. Men i The Africa Report citeras Kapstadens borgmästare Patricia De Lille, som påpekar det självklara, ja, nästan banala: ”Vi måste bryta tystnaden”. Man måste göra som Eusebius McKaiser. Han berättar i sin bok hur han 25 år efter övergreppet ringer upp sin äldre kusin, och konfronterar honom. ”Våldtar du fortfarande småpojkar?” frågar han. 

Det är det steget sydafrikanerna måste våga ta. Berätta om sina erfarenheter. Vittna och älta. Och inte bara sydafrikanerna, förstås. Det här inlägget syftar inte till att peka på någon annan. Problemen som finns i Sydafrika, finns även här. Mönstren av patriarkala strukturer och havererad manlighet är i högsta grad även närvarande i Sverige. Vi får aldrig låta uppmärksammandet av våld nån annanstans bli ett sätt att försöka täcka över våra egna problem. De blir inte mindre angelägna, bara för att problemen är större på en annan plats 

Sänt i OBS i P1 den 2 maj 2013

Referenser
Crystal Orderson
”Women: the struggle for Justice”
The Africa Report (april 2013)

Mamphela Ramphele
”Conversations with my sons and daughters”
(s. 53ff)

Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
(s. 123ff)

Marlene Van Niekerk
”Kvinnor i Sydafrika tvingas leva som jagade djur”
Dagens Nyheter (22 april 2013)

Några anmärkningar om Sydafrika, apartheid och ANC

av TOR BILLGREN

I kölvattnet efter Margaret Thatchers död har jag noterat ett antal förenklingar och förhastade slutsatser i sociala medier, särskilt när det gäller Sydafrika, apartheid och ANC. Detta inlägg handlar inte om att vara för eller emot Thatcher, utan är mer generella kommentarer på påståenden och föreställningar som slentrianmässigt förekommer i debatten.

I

All afrikansk 70- och 80-talshistoria måste ses i ljuset av Kalla Kriget (precis som att man också måste ta hänsyn till kolonialismen och de före detta kolonialmakternas strävan att skydda sina intressen i sina gamla kolonier). Afrika var en spelplan för stormakternas maktambitioner och de afrikanska ländernas nyvunna eller hett eftertraktade självständighet utnyttjades av båda sidor. Att ta ett politiskt utspel ur sin Kalla Krigs-kontext och bedöma det utifrån dagens politiska verklighet är lika meningslöst som billigt.

II

Att vara skeptisk mot ANC är inte samma sak som att vara för apartheid. Det fanns på 70- och 80-talet gott om skäl att misstro ANC. Rörelsen hade starka band till Sovjetunionen och dess ledarskap utgjordes till stor del av Sydafrikas kommunistparti (SACP). Runt om i Afrika hade länder som Zambia, Tanzania, Angola och Moçambique efter självständigheten utvecklats till socialistiska eller kommunistiska enpartistater och ANC:s politik låg i liknande riktning. Dessutom ville de uppnå detta med krig mot Afrikas bäst beväpnade armé. Att vara skeptisk mot detta var inte samma sak som att förespråka förtryck av svarta. Kritik mot ANC bottnade inte per automatik i rasism, utan kunde lika gärna vila på demokratiska principer. ANC var mer än en hudfärg.

 

III

Det rådde kommunistskräck i "det vita" Sydafrika. Det viktigaste i förhandlingarna inför Nelson Mandelas frigivning var inte att han skulle ta avstånd från ANC:s väpnade kamp, utan att han skulle garantera att han inte var kommunist. Det var också först efter att Berlinmuren fallit och hotet från Sovjet därmed decimerats, som F.W. De Klerk tog steget och förkunnade att Mandela skulle släppas. Visst kan man se detta som en läglig förevändning från apartheidregimens sida, men mot bakgrund av den rådande kommunistskräcken är det helt logiskt att se murens fall som en avgörande faktor. 

IV

Att vara motståndare till sanktionerna mot Sydafrika innebar inte per automatik att man stödde apartheidregimen. Inkatha, som var den största politiska rörelsen inne i Sydafrika under 70- och 80-talet, var emot sanktioner, bland annat för att de drabbade de redan förtryckta svarta arbetarna. När jag intervjuade Inkathaledaren Mangosuthu Buthelezi 2010 svarade han så här på frågan om varför han inte kunde stödja ANC:s strategi om sanktioner:  

– Av samma anledning som ANC idag motsätter sig sanktionerna mot Zimbabwe och Mugabe. De säger att det är folket i Zimbabwe som lider mest. Det var samma sak här. Och det var inte bara Mangosuthu Buthelezis åsikt. Jag reste runt i landet, kom hit till [kåkstaden] Langa på stora möten, till Bloemfontein, Soweto, kåkstäderna i KwaZulu/Natal och aktualiserade frågan om jag skulle stödja sanktionerna. Och folket svarade alltid nej. De avfärdade sanktioner. Mitt argument var att så länge mitt folk varje måndag stod utanför fabrikerna i långa köer för att söka jobb, kunde jag inte acceptera sanktioner. Folket röstade mot dem med sina fötter i de där köerna. Det var inte de vita eller de rika som led, utan vårt folk. 
– President Zuma skattar alltid gott när jag påminner honom om att jag kallades förrädare för den hållningen på den tiden. 

Det är svårt att bedöma riktigheten i statistik från ett land som Sydafrika under apartheidtiden. Men en undersökning från 1984 visade att 75% av de svarta var emot sanktioner (professor Lawrence Schlemmer, University of Natal). Följande år kom en annan undersökning som visade omvänt resultat (Mark Orkin, Community Agency for Social Enquiry). Den belastades dock av bristande metodologi, bland annat var frågorna ledande. 

Man bör också fråga sig varför ANC förespråkade att omvärlden skulle bojkotta Sydafrika? Det enkla svaret är att det var ett moraliskt riktigt sätt att markera avstånd från den sydafrikanska regimen och sätta ekonomisk, social och kulturell press på den. Men det finns också en annan, mer kallt beräknande sida av sanktionsvapnet. ANC:s mål var att göra Sydafrika ostyrbart (ungovernable), vilket skulle uppnås genom bland annat strejker och skolbojkotter. Ju fler arga arbetare och ungdomar ute på gatorna, desto svårare skulle det vara att styra landet. Även sanktionerna kan ses som ett sätt att bidra till detta kaos, eftersom de ledde till att arbetarna förlorade sina jobb. Fattigdom, desperation och townshipvåld var mer eller mindre medvetna ingredienser i arbetet för att göra Sydafrika ungovernable. Att vara motståndare till sanktioner och bojkotter kan alltså lika gärna ha betytt att man motsatte sig det cyniska spel med människoliv som delar av ANC sysslade med.

Kommentar om Agang i SvD

av TOR BILLGREN

Kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 26 februari 2013.

Äntligen stod Mamphela Ramphele i talarstolen. Journalisternas huvuden lyftes. Och hon tillkännagav att hon nu ger sin in i politiken. Det var i Johannesburg i måndags som hon lanserade sin politiska plattform Agang – ”att bygga” på sesotho. 

Ramphele är 65 år och välbekant i Sydafrika, de senaste decennierna som styrelseproffs, universitetsledare, forskare och världsbanksdirektör. I botten är hon läkare och på 70-talet var hon en av ledarna för den geniale radikala Black Consciousness-rörelse (BC). Det är lika oundvikligt som oviktigt att nämna att hon också är mor till två av Bikos barn. BC var en viktig kraft i det politiska tomrum som uppstått efter att ANC och flera andra befrielseorganisationer förbjudits 1960. Rörelsen splittrades dock efter att Biko mördades av polisen 1977, och marginaliserades när ANC återtog initiativet under 80-talet. 

Ramphele har genom åren gått i mer liberal riktning, så det är ingen BC-rörelse hon dragit igång, även om det finns vissa drag av ideologin i hennes nyligen utkomna bok ”Conversations with my sons and daughters” (Penguin 2012). En bok som nu framstår som något av ett politiskt manifest. Hon åberopar t.ex. den antikoloniale teoretikern Frantz Fanon och vikten av psykologisk befrielse från den negativa självsyn som 350 år av kolonialt förtryck piskat in i de koloniserade folken. Hon pläderar för Sydafrikas elva officiella språk och vikten av att bemästra sitt modersmål innan man börjar med engelskan. ”Som jag längtar efter att få höra vår president tala välformulerad zulu i FN”, skriver hon. 

Annars är boken till stor del ett rasande men analytiskt angrepp på ANC. Hon konstaterar att den anda som krävs för en militant befrielserörelse, av naturliga skäl står i kontrast till de värden som måste genomsyra ett parti i en demokrati. Som så många andra afrikanska postkoloniala stater är Sydafrika fångat i en heroisk politisk kultur, där det odlas en föreställning om att landets öde står och faller med ett fåtal utvalda individer med särskilda förmågor. ANC upprätthåller framgångsrikt en myt om att befrielsen var deras gåva till folket, en myt som antiapartheidrörelserna runt om i världen i hög grad bidragit till när de gav ANC monopol på kampen och okritiskt stöd. 

ANC får alltså miljontals röster som tack för något som de medverkat till i historien, och inte för löften om framtiden. Rampheles stora poäng är att denna syn på makten gör sydafrikanerna till undersåtar istället för medborgare, vilket innebär stor skada för demokratin i landet. Av boken att döma är hennes ärende mer pedagogiskt än politiskt, och jag tror att det är en rimlig och viktig ansats. Lyckas hon slå in en kil i mönstret av slentrianröstande och inspirera väljarna till att på allvar börja utkräva ansvar av politikerna, har hon vunnit en stor seger – även om hon inte får en enda röst i valet nästa år.

Korrumperat fack bakom Sydafrikas usla skolsystem

av TOR BILLGREN

Om du höjer ett staket från 60 cm till 75 – med hur många procent har du då justerat höjden? Fler än hälften av Sydafrikas lärare svarade 15 procent, enligt en undersökning från 2010. De utgick alltså från att skillnaden i centimeter är lika med den procentuella skillnaden

-->

Exemplet finns med i Mamphela Rampheles bok ”Conversations with my sons and daughters”, och visar att även den mest elementära matematiken, är något som majoriteten av sydafrikanska lärare inte har koll på.

Ja, en av orsakerna bakom det havererade skolsystemet, är att många av lärarna har dåliga kunskaper. Ramphele har själv en gedigen bakgrund inom akademin, så det är inte fråga om någon outsider som gnäller på hårdare krav.

Det finns 25000 statliga skolor i landet. 1.700 av dem saknar rinnande vatten. 15000 skolor saknar bibliotek.

Resultaten blir därefter. I The Economist läser jag att sju av tio sydafrikaner mellan 18-24 år saknar formella kvalifikationer. Mer än hälften av dem saknar sysselsättning.

I bakgrunden till skolkrisen ligger en djupt rotad brist på respekt för utbildning och skolor, och det finns historiska orsaker till det här.

Under apartheidtiden fick de flesta svarta barn en avsiktligt bristfällig utbildning, så kallad Bantuutbildning, som syftade till att förbereda dem för kroppsarbete och andra okvalificerade yrken, inte mer.

Sedan när kampen mot apartheid intensifierades på 80- och 90-talet, var skolstrejker en viktig strategi från ANC:s sida. Skolor blockerades eller brändes ner – allt för att skolbarnen skulle drivas ut på gatorna och delta i revolutionen istället. Bantuutbildningen och skolstrejkerna har medfört att flera generationer svarta sydafrikaner har dålig, eller ingen utbildning alls.

Men nu har det gått nitton år sedan demokratins gryning 1994.

Ändå är skolsituationen fortfarande usel. Förra året medgav ministern för grundläggande utbildning att 80% av de statliga skolorna inte håller måttet.

Förutom bristande kunskaper hos lärarna, lyfter Mamphela Ramphele i sin bok också upp en dålig arbetsmoral, något som hon klandrar det största lärarfacket SADTU för. SADTU är knutet till landets motsvarighet till LO, och därmed allianspartner till ANC.

Det är naturligtvis en känslig sak att kritisera fackligt arbete i ett land som Sydafrika, där kampen för förbättrade villkor för arbetare är så otroligt viktig. Det senaste halvårets strejker i gruv- och fruktindustrin är tydliga tecken på den akuta situationen.

Men när facket hamnar för nära makten – som i fallet med SADTU, riskerar det att leda till kravlöshet och korruption.

I genomsnitt undervisar lärarna i de statliga skolorna 3,5 timmar om dagen. En femtedel av lärarna är frånvarande på måndagar och fredagar. SADTU:s policy beträffande lärarnas närvaro i klassrummen är ganska slapp, och dom understryker att medlemmarna måste få ägna tid som egentligen är undervisningstid, åt fackligt arbete istället.

Som kontrast lyfter Ramphele fram det näst största facket NAPTOSA – som i sina policydokument fokuserar på undervisning på ett helt annat sätt.

Ja, Mamphela Ramphele är hård i sin kritik. ”Hur kan vi bara stå och se på?”, är en fråga som ofta upprepas i boken. Med sin tuffa retorik vill hon provocera fram engagemang i skolfrågan. Det är till Sydafrikas yngre generationer hon riktar sig i sin bok, och i sin nya politiska rörelse. Utbildning är en viktig fattigdomsbekämpare, och allt för mycket tid, pengar och mänskliga resurser har kastats bort sedan 1994. 

Sänt i OBS i P1 den 21 februari 2103

 

Zimbabwes landreform under vetenskaplig lupp

av TOR BILLGREN

Få saker har det rått sådan mediekonsensus kring det senaste decenniet som jordreformen i Zimbabwe. Vi har hört om ockupationer av gårdar, mördade och misshandlade lantarbetare och farmare, hundratusentals drivna på flykt. Vi har fått veta att landets jordbruk ligger i spillror.

Men i slutet av 2010 kom boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and realities”, som utmanar flera föreställningar om reformen – och visar att landet faktiskt HAR ett fungerande jordbruk idag. Jag ringde upp en av författarna, Ian Scoones, som är professor i utvecklingsfrågor vid universitetet i Sussex.

– Det fanns bra och dåliga saker med Zimbabwes jordreform, säger Ian Scoones som har ägnat 10 år åt studien. Medias bild av den har varit väldigt ensidig och inte balanserats av fakta. Vi har tittat efter vad som har hänt i verkligheten när folk fick land. Och vad vi hittade var överraskande.

Men först lite bakgrund. Det var i slutet av 1880-talet som imperiebyggaren Cecil John Rhodes med rent och skärt rackarspel lyckades lura till sig det som idag är Zimbabwe av ndebelekungen Lobengula. Landet fick namnet Rhodesia och blev senare brittisk koloni, och senare självständigt. Den svarta majoriteten marginaliserades.

Cecil John Rhodes blev bara 48 år men hann ändå lägga grunden till mycket av nittonhundratalets elände i södra Afrika.

1979 föll det vita, rasistiska minoritetsstyret och vid valet 1980 vann Robert Mugabes Zanu-parti. Landet tog namnet Zimbabwe. Då ägde 6000 vita storfarmare 42 % av landets yta. Det fanns 7 miljoner svarta i landet, ofta egendomslösa. Så landfrågan hamnade högt på dagordningen, åtminstone i retoriken.

– Jordrefomen fanns alltid på agendan sedan självständigheten, säger Ian Scoones. Den kom och gick beroende på den politiska situationen. Men den försvann inte. När landinvasionerna började år 2000 var de ostoppbara.

Individuellt jordägande och ägande över huvudtaget är centralt för välstånd och utveckling. Utan egendom kan man inte ta lån eller göra investeringar, och det är detta som är det stora problemet för miljontals svarta i före detta kolonier. De står och stampar på ruta ett, eftersom deras rätt till egendom var begränsad under kolonial- och apartheidtiden.

Huruvida invasionerna i Zimbabwe var orkestrerade av regeringen eller spontana, folkliga massaktioner är fortfarande omtvistat. Invasionerna skedde på olika sätt på olika farmer, berättar Ian Scoones. Ibland fanns så kallade krigsveteraner med i bilden, ibland inte. Klart är i alla fall, att när invasionerna väl ägde rum, stöddes de av regeringen, som inte heller lade några strån i kors när det urartade i mord och fördrivningar. Ett hundratal människor miste livet, 300.000 lantarbetare förlorade sina jobb.

Ian Scoones och hans medarbetare förnekar naturligtvis inget av detta – men de är ändå nyfikna på hur det har gått för de nya jordbrukarna. Helt enkelt: Funkade reformen? Det vill säga att stycka upp enorma egendomar i mindre, och satsa ett flertal småjordbruk istället för ett fåtal stora? Och vilka är de nya jordägarna?

Sammanlagt i landet har 150.000 hushåll (en miljon människor) gagnats av reformen, men Ian Scoones och hans medarbetare har koncentrerat sig på provinsen Masvingo i sydost. Där är mer än 3/4 av de nya jordbrukarna så kallade vanliga människor, d.v.s. utan politisk eller statlig anknytning. Det är människor från närliggande områden eller städer som blev arbetslösa under den ekonomiska kollapsen, eller före detta lantarbetare. De visar också att hälften av de nya bönderna i deras urvalsgrupp är framgångsrika.

Allt är sannerligen inte frid och fröjd inom det Zimbabwiska jordbruket, men bilden av det domineras av krigsveteraner och Mugabes gangsters, och att det ligger i spillror, stämmer inte heller.

Vilka är då lärdomarna man kan dra av jordreformen i Zimbabwe. Ian Scoones lyfter fram två punkter:

– Nyckeln är att ta i tag i jordfördelningsfrågan i tid. Att lägga lock på och låtsas att den ska försvinna, funkar inte. Våldet i Zimbabwe hade inte behövt äga rum.

Den andra lärdomen är att receptet för en framgångsrik jordbrukssektor inte måste vara gigantiska storjordbruk, utan att småägande, som i Zimbabwe av idag, också kan vara en framgångsrik modell.

– Ett jordbruk baserat på småägande kan vara väldigt framgångsrikt. Även helt utan stöd. Bönderna i Zimbabwe har inte fått bistånd utifrån och staten har varit pank. Men de har lyckats ändå. De har fått igång produktion, börjat sälja till marknaden och investera.

De nya bönderna har varken fått bistånd utifrån, eller bidrag från staten, men har ändå lyckats få ekonomi i sin verksamhet. Sen tillägger Ian Scoones att för mycket statlig inblandning inte heller är bra, och jämför med Sydafrika, där jordreformerna är mycket tungfotade.

– Den sydafrikanska jordreformen präglas av byråkrati som löper amok. Projektiseringen av reformen garanterar misslyckande.

Problemet i Sydafrika är att regeringen, konsulter, biståndsorgan och frivilligorganisationer – alla med sina olika agendor samverkar på ett sätt som gör de nya jordbruken omöjliga att driva. Ian Scoones understryker att processen måste komma underifrån, och att man måste ta tillvara på människors entreprenörsanda och energi.

– För att en jordreform ska bli effektiv, behöver man människors energi, planering och visioner från botten och upp. Men det måste kombineras med statligt stöd. I Zimbabwe saknas det, och i Sydafrika är det överväldigande. Så den balansen måste bli rätt.


Fotnot
Intervjun är gjord våren 2011. Tid har förflutit och saker kan ha förändrats.

Blicken fäst i det förflutna. Tre böcker om Mandela.

av TOR BILLGREN

Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2012

Kanske det är logiskt att det kommer tre böcker om Nelson Mandela på svenska 2012. ANC fyller hundra och Mandela kommer ofrånkomligen snart att lämna jordelivet, han fyllde 94 i somras. Den brittiske journalisten David James Smiths bok ”Den unge Mandela” är den senaste i raden. Han tecknar Mandelas liv från födseln, den 18 juli 1918 fram till transporten ut till Robben Island i juni 1964, och försöker ofta utmana vedertagna sanningar och åberopa alternativa källor.

Boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut i Sydafrika för två år sedan och luslästes av recensenterna i jakt på nedsvärtningsförsök. Men glorian sitter någorlunda intakt. Det som är mest obekvämt är förmodligen Mandelas problematiska förhållande till sin familj – trots att detta aldrig varit någon hemlighet. Ett liv tillägnat underjordisk kamp och 27 år i fängelse sätter självfallet sina spår. Särskilt inflammerat har förhållandet till den första familjen varit; hustrun Evelyn, som Mandela var gift med 1944–1957, och deras fyra barn. Smith visar att orsakerna till skilsmässan inte var så enkla och svartvita som de beskrivs i Mandelas självbiografi.

Det historiskt mest intressanta avsnittet är det som handlar om ANC:s radikalisering på 1950- och 1960-talet. Smith lägger stort fokus vid det mycket ambivalenta förhållandet till kommunistpartiet. Många ANC-medlemmar var kritiska till hur de i många fall vita kommunisterna dominerade och ledde rörelsen, och ville inte vara beroende av Sovjetunionen. Spänningarna slutade med en splittring i och med bildandet av Pan Africanist Congress (PAC) 1959. Och det var främst PAC som vann de afrikanska staternas förtroende under 1960-talet.

Boken blir stundom tung av Smiths sätt att vältra sig i småsaker, men det finns också en poäng med dessa ändlösa jämförelser av motstridiga källor och citat. Författaren visar tydligt hur lätt det är att förvränga historien. Boken slutar med ett vänskapligt gräl mellan Mandela och hans kamrat Ahmed Kathrada, om huruvida de hade hand- eller fotbojor på sig under transporten från Pretoria till Kapstaden och Robben Island. Eller både och. Det är en liten, till synes obetydlig detalj, men den demonstrerar hur förrädiskt minnet kan vara och hur viktigt det är med källkritik, särskilt när det gäller stora personer och händelser, som eftervärlden bygger nationalistiska myter och monument kring.

Vincent Dahlbäcks bok ”Middagar med Mandela”, som kom i februari, försöker också nyansera bilden av Mandela. Han utgår från sina egna möten med ”Madiba” under sin tid som Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika 1994–1999, samt 2003–2007. Det är därmed en betydligt äldre Mandela vi möter. Bokens styrka är Dahlbäcks ögonvittnesskildringar och journalistiska iakttagelser. Svagheten är att detaljer och historiska skeenden ofta hanteras på ett ungefärligt och lite väl kåserande sätt. (Utförligare recension av Dahlbäcks bok här.)

Då är Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” mer seriös och användbar. Författaren inledde sin karriär i södra Afrika i slutet av 1970-talet, som Sidachef och sedan som ambassadör i flera länder. Han har enorma kunskaper och har träffat och umgåtts med många av nyckelpersonerna i det moderna Sydafrikas historia. Denna position gör dock att han ibland är lite för insyltad i skeendena för att kännas helt balanserad. Det märks till exempel i de lojalt ANC-trogna skildringarna av det lågintensiva inbördeskriget mellan ANC och Inkatha på 1980- och 1990-talet, och de dramatiska händelserna fram till valet i april 1994.

Tre böcker om Nelson Mandela i år alltså – men ingen om Sydafrika och ANC av idag. Sten Rylander sammanfattar visserligen dagsläget på ett bra sätt på några sidor i slutet av sin bok, men den komplexitet som präglar den sociala och politiska situationen i landet kräver mer. ANC står dessutom inför en av sina största prövningar någonsin nu i år: partikonventet i Mangaung (Bloemfontein) i mitten av december. Förra konventet 2007 ledde indirekt till att Thabo Mbeki fick lämna presidentposten under förödmjukande former, och att utbrytarpartiet Cope bildades. Inget tyder på att det kommer att bli mindre dramatiskt i år. Maktkampen har förts öppnare än någonsin och partiet skakas av fraktionsstrider och dolkhugg, samtidigt som oppositionen växer sig starkare och missnöjet bland de fattigaste ökar. Det som bubblade upp till ytan i Marikana den i mitten augusti – då 45 gruvarbetare dödades under en vild strejk, de flesta av polisen – är bara ett litet symptom på något betydligt allvarligare.

Det är trist, men kanske typiskt, att svenska bokutgivare i detta kritiska läge inte har några ambitioner att ge läsarna verktyg för att förstå och hantera det som händer i Sydafrika just nu, utan nostalgiskt fäster sina blickar i horisonten, mot den ärorika, men tyvärr idag tämligen irrelevanta dåtiden.