torsdag 23 maj 2013

Bokrecension: A bantu in my Bathroom

av TOR BILLGREN


Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
Bookstorm & MacMillan, Johannesburg


Jag gör en snabb sökning på Gum Tree, Sydafrikas motsvarighet till Blocket. Kategori: Rum uthyres. Jag behöver bara klicka igenom ett dussintal annonser för att hitta vad jag är ute efter; ett rum i Kraaifontein utanför Kapstaden med eget badrum, ”idealiskt för ensamstående, vit yrkesarbetande person”. Ordet vit är fetat. En annan uthyrare upplåter två rum i sitt hus i Amanzimtoti utanför Durban. ”Men, snälla, inga svarta. Mina hundar är inte vana vid det nya Sydafrika. Ni kommer bara att bli besvikna.” Jag hittar även annonser som uttrycker preferenser typ ”muslimsk kille” och ”zimbabwier”, men detta med vitheten är vanligast.

Den här typen av annonsering är utgångspunkten för titeltexten i Eusebius McKaisers essäsamling ”A bantu in my bathroom”, ungefär ”En svart person i mitt badrum”. Han skriver om hur han ringer upp en kvinna som annonserat efter en vit hyresgäst och ber henne berätta hur hon tänker. ”Vad är det med det”, svarar hon. ”Jag vill bo med människor jag kan relatera till.” Och det är förstås rimligt. Hon avslutar dock samtalet innan McKaiser får tillfälle att ställa den avgörande följdfrågan: varför hon utgår från att en människas egenskaper och uppförande sitter i hudfärgen?

Om vi är intresserade av att komma till botten med rasismen, så måste vi börja i det privata, argumenterar McKaiser. I badrummet. Det är lätt att i teorin vara emot rasistiska föreställningar och ”gilla” antirasistiska facebook-kampanjer – men åsikten i sig är helt värdelös om den inte också omsätts i praktiken.

Eusebius McKaiser är en välkänd debattör och akademiker i Sydafrika. Han är född 1979 och uppvuxen i en kåkstad i Grahamstown, och har bland annat studerat filosofi vid Oxford, där han också slipade sin talekonst. Idag är han verksam som politisk analytiker vid Wits-universitetets etikcenter i Johannesburg, men även som intervjuare i tv, debattcoach, krönikör i landets främsta tidningar och programledare för ett populärt talk radio-program, lite som Ring P1.

”A bantu in my bathroom” består av sjutton essäer som tar upp sådant som sydafrikaner generellt undviker att tala om, framförallt rörande sexualitet, ras, machokultur, hiv och våld. Hans metod stavas uppriktighet och självutlämnande. På ett ofta hänsynslöst sätt utgår han från det privata, sätter det i ett större sammanhang och argumenterar metodiskt för att sedan landa i en klockren slutsats.
Han talar öppenhjärtigt om sexuella preferenser och ångande kärleksnätter på hotellrum utan skydd. Han lämnar i förbigående ut sin far som hustrumisshandlare och tvekar inte att redovisa sina egna rasistiska instinkter. Det kan vara en bagatell som när han bevittnar ett gräl mellan en indisk och en svart kvinna på en parkeringsplats, och per automatik tar den svarta kvinnans parti – det vill säga den som liknar honom själv mest; han tillhör den så kallade färgade befolkningsgruppen och beskriver sig oftast som svart.

Något McKaiser lägger mycket krut på är att vederlägga den vanliga uppfattningen om att det skulle vara dags att sluta att prata om hudfärg.
– Vi har väl kommit längre än så?, brukar det heta i både Sydafrika och Sverige.
– Naturligtvis inte,
är det enkla svaret.
– Men när man talar om hudfärg befäster man ju de rasistiska uppdelningarna…
– Nej igen. För så länge kategoriseringarna och diskrimineringen de facto existerar måste vi ha ett språk för att kunna tala om dessa problem. De försvinner inte genom ”språklig förnekelse”, som McKaiser kallar fenomenet.

Dessa förnekelsestrategier finns förstås även i Sverige. Ett bra exempel är den allmänna skrotningen av ordet ”ras”. Och visst, begreppet är belastat och komplicerat, men genom att avskaffa det har vi också avhänt oss en av möjligheterna att sätta ord på sammanhang och erfarenheter kopplade till hudfärg, diskriminering och rasism. (Detta tas för övrigt även upp på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt Centrum i Fittja.)

”A bantu in my bathroom” är alltså läsvärd även ur ett svenskt perspektiv. Särskilt mot bakgrund av det senaste årets debatt, där rasismen ofta framställts som ett polärt förhållande mellan ”vita kränkta män” på ena sidan och en abstrakt och homogen massa av förtryckta ickevita offer på den andra. Det är tydligen för komplicerat att medge att rasismen flödar ymnigt mellan alla tänkbara folkgrupper, även utan inverkan av vita.

Den svenska debatten signalerar såldes att det inte är själva rasismen som är problemet, utan bara viss rasism. Detta måste korrigeras snabbt och kraftfullt. Inte för att är synd om vita män för att de pekas ut, utan för att debattklimatet osynliggör, bagatelliserar och skuldbelägger offer för rasism som inte har vit, manlig avsändare. Det gäller för övrigt även t.ex. sexism och näthat.

Föreställningen att svarta inte skulle kunna vara rasister är en förolämpning, skriver Eusebius McKaiser, eftersom de därmed fråntas centrala mänskliga egenskaper, som förmågan att vara omoralisk och fördomsfull.

Ibland märks det att McKaiser framförallt är en talande retoriker. Då och då tenderar han att bli lite väl babblig och försöker övertyga genom upprepningar av halvbra argument – något som kan fungera utmärkt i karismatiska tal, men mindre bra i text. Oavsett detta är ”A bantu in my bathroom” en lysande bok om Sydafrika och sydafrikanerna just nu. Man kommer sällan ett land så nära, som när man trycker på dess smärtpunkter.


Publicerad i Sydsvenskan den 23 maj 2013

fredag 3 maj 2013

Sydafrika och våldet, särskilt mot kvinnor

av TOR BILLGREN

När debattören och etikern Eusebius McKaiser var i sjuårsåldern våldtogs han av sin femtonårige kusin. Just det, det är förstås inte bara kvinnor som utsätts för sexuellt våld, utan även män och barn. McKaiser beskriver händelsen i sin essäsamling A bantu in my Bathroom som kom förra året, där han bland annat – som så många andra just nu – resonerar kring och försöker förstå Sydafrikas våldsproblematik. 

Ett annat exempel är tidskriften The Africa Report, vars aprilnummer innehåller en läsvärd text om den känsliga frågan. Den tar avstamp i två uppmärksammade mordfall i februari: den 17-åriga Anene Booysen, som gruppvåldtogs och stympades på en byggarbetsplats i Bredasdorp, och modellen Reeva Steenkamp, som sköts till döds av sin pojkvän, den världskände sprintern Oscar Pistorius, i hans flådiga hem i Pretoria. Två unga kvinnor på varsin ytterkant av den sociala skalan i Sydafrika, som gick samma våldsamma öde till mötes.

I en ursinnig artikel i Dagens Nyheter den 22 april skriver författaren Marlene Van Niekerk att Sydafrika är i krig med sig själv. Precis samma formulering använder ledaren för det nya partiet Agang, Mamphela Ramphele. "Våldsepidemin mot kvinnor och barn är ett symptom på de giftiga såren i nationens själ”, skriver hon i sin bok Conversations with my sons and daughters

Antalet mord i Sydafrika har visserligen gått ner. Från att länge ha legat kring 50 per dag, är de nu nere på strax över 40 – men det är förstås fortfarande en väldigt hög siffra. Enligt den officiella statistiken våldtas 3-4 kvinnor i minuten, men mörkertalet stort. I en undersökning häromåret medgav en man av fyra att de nån gång hade begått en våldtäkt. Och som Van Niekerk påpekar i sin DN-artikel – de som är mest utsatta för den våldsamma kriminaliteten, är den svarta befolkningsgruppen. Visst förekommer även många brutala rån och våldtäkter i de vita medel- och överklassförorterna och på farmerna – men i jämförelse med vad som händer i kåkstäderna, är detta en liten del. 

Alla som skriver om de här problemen försöker hitta svar på frågan varför. Och den som börjar tala om kolonialism och apartheid, blir genast beskylld för att relativisera och försöka bortförklara. Men det är oundvikligt att börja där, även om det naturligtvis inte ger hela förklaringen. För det låg i det koloniala systemets natur att det måste upprätthållas med våld. Hur skulle annars en europeisk, eller för den delen arabisk eller japansk minoritet kunna styra över en överväldigande majoritet urbefolkning? Våldet brutaliserar såväl den som utsätts för det – som den som tvingas utföra det. 

”Våldet har normaliserats”, skriver Marlene Van Niekerk. Sydafrika var en brutal polisstat under apartheidtiden. Eusebius McKaiser skriver att samhället genomsyrades av en ”våldets grammatik” som påverkade alla. Även frihetskampens revolutionsvåld på 80-talet medverkade till att normalisera våldet som problemlösning. ”Om min mor kunde stå ut med en blåtira från min far”, skriver McKaiser, ”kunde väl jag stå ut med att min äldre kusin våldtog mig”. Våld möttes med våld eller tystnad. Och denna långa våldstradition går inte att bara stänga av som när man vrider om en kran, menar McKaiser. 

Han lyfter också upp ojämlikheten som en våldsutlösande faktor. Och Sydafrika är ett av de absolut mest ojämlika länderna i världen. Ojämlikhet skapar en känsla av att vara förlorare hos den som befinner sig på botten. Och ju större skillnader mellan rik och fattig, desto större känsla av misslyckande. Ojämlikheten blir extra farlig när den kombineras med en så utbredd och solid machokultur som råder i Sydafrika. Och den är genomgående för landets alla folkgrupper. Från de vita boernas strikt kristna värderingar till många av de svarta folkgruppernas konservatism. Mamphela Ramphele skriver: ”Vår patriarkala kultur skapar en enorm press på män att leva upp till roller som ligger bortom deras kapacitet”. Ju mindre resurser man har och ju lägre man står på den sociala stegen, desto färre möjligheter har man att leva upp till de rådande manlighetsidealen, där det är mannens roll att försörja familjen. Och ilskan och frustrationen över misslyckandena riktas neråt: mot kvinnorna och barnen. 

Lösningarna då? Marlene Van Niekerk avslutar sin artikel med ett rätt generellt angrepp på regeringen, utan några konkreta idéer. Men i The Africa Report citeras Kapstadens borgmästare Patricia De Lille, som påpekar det självklara, ja, nästan banala: ”Vi måste bryta tystnaden”. Man måste göra som Eusebius McKaiser. Han berättar i sin bok hur han 25 år efter övergreppet ringer upp sin äldre kusin, och konfronterar honom. ”Våldtar du fortfarande småpojkar?” frågar han. 

Det är det steget sydafrikanerna måste våga ta. Berätta om sina erfarenheter. Vittna och älta. Och inte bara sydafrikanerna, förstås. Det här inlägget syftar inte till att peka på någon annan. Problemen som finns i Sydafrika, finns även här. Mönstren av patriarkala strukturer och havererad manlighet är i högsta grad även närvarande i Sverige. Vi får aldrig låta uppmärksammandet av våld nån annanstans bli ett sätt att försöka täcka över våra egna problem. De blir inte mindre angelägna, bara för att problemen är större på en annan plats 

Sänt i OBS i P1 den 2 maj 2013


Referenser
Crystal Orderson
”Women: the struggle for Justice”
The Africa Report (april 2013)

Mamphela Ramphele
”Conversations with my sons and daughters”
(s. 53ff)

Eusebius McKaiser
”A bantu in my bathroom”
(s. 123ff)

Marlene Van Niekerk
”Kvinnor i Sydafrika tvingas leva som jagade djur”
Dagens Nyheter (22 april 2013)