Jag kan inte påstå att detta är en vanlig syn i Sydafrika. Men man ser dem då och då, boer-burarna. Säkerhetsparanoia driven till perversion. Har skrivit mer om fenomenet här.
torsdag 31 december 2009
Drink på terrassen?
bild TOR BILLGREN
Jag kan inte påstå att detta är en vanlig syn i Sydafrika. Men man ser dem då och då, boer-burarna. Säkerhetsparanoia driven till perversion. Har skrivit mer om fenomenet här.
Jag kan inte påstå att detta är en vanlig syn i Sydafrika. Men man ser dem då och då, boer-burarna. Säkerhetsparanoia driven till perversion. Har skrivit mer om fenomenet här.
onsdag 30 december 2009
Zuma gifter sig på måndag?
av TOR BILLGREN
Nompumelelo Ntuli, Thobeka Mabhija, Jacob Zuma och Sizakele Khumalo.
Nompumelelo Ntuli, Thobeka Mabhija, Jacob Zuma och Sizakele Khumalo.
De senaste dagarna har det cirkulerat rykten om att president Zuma ska gifta sig med sin fästmö Thobeka Mabhija (36) på måndag. De officiella källorna gjorde allt för att förneka ryktena i gårdagens tidningar, men idag har BBC rapporterat om bröllopsplanerna.
I enlighet med zulutradition har Zuma flera fruar. Just nu har han två:
- Sizakele Khumalo, hans första hustru och som räknas som Sydafrikas First Lady. De gifte sig 1973.
- Nompumelelo Ntuli, som han gifte sig med förra året.
- Thobeka Mabjaija blir nummer tre.
Zuma har även varit gift med utrikesminister Nkosazana Dlamini-Zuma (de skildes 1998), och flygvärdinnan Kate Mantsho Zuma, som avled år 2000. Han har sjutton eller arton barn.
Jacob Zuma brukar försvara polygami med att ett innebär att man är öppen med att ha flera partners, istälet för att smussla med älskarinnor till höger och vänster.
I enlighet med zulutradition har Zuma flera fruar. Just nu har han två:
- Sizakele Khumalo, hans första hustru och som räknas som Sydafrikas First Lady. De gifte sig 1973.
- Nompumelelo Ntuli, som han gifte sig med förra året.
- Thobeka Mabjaija blir nummer tre.
Zuma har även varit gift med utrikesminister Nkosazana Dlamini-Zuma (de skildes 1998), och flygvärdinnan Kate Mantsho Zuma, som avled år 2000. Han har sjutton eller arton barn.
Jacob Zuma brukar försvara polygami med att ett innebär att man är öppen med att ha flera partners, istälet för att smussla med älskarinnor till höger och vänster.
torsdag 24 december 2009
Aspekter av begreppet Hem
av TOR BILLGREN
Bergen i öster blir röda när solen går ner. Nere på minibusstaxihållplatsen är kommersen igång och ur en ANC-högtalare skräller julsånger om snö och bjällror trots att den enda gången jag har sett snö här är i juni, högst uppe på bergstopparna. De gigantiska eukalyptusträdens sus dränker trafiken och de hemlösa barnen vecklar ut sina madrasser på trottoaren, solkiga och stinkande, men välbäddade som alltid. Lite längre bort, på idrottsplanen spelar barbröstade ynglingar rugby och slänger sig över linjer och varandra.
Det är en av de sista gångerna jag står på terrassen till lägenheten där jag bott i ett år och ser ut över Stellenbosch och vinländerna. Efter nyår flyttar vi in till Kapstaden, till en minst lika trevlig lägenhet i det småstadslika området Bo Kaap mitt inne i metropolen. En flytt jag ser fram emot – men det spelar ingen roll. Melankolins vågor slår ändå höga.
Det tar inte lång tid att etablera en plats som sitt hem och införliva utsikten, händelserna, ljuden och rutinerna runt omkring som en del av sig själv. Men den tar desto längre tid att skiljas från. Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att åter få känna doften av huset där jag växte upp i Borrby. Eller den speciella kylan på övervåningen hos mormor. Ljudet – och framförallt känslan – från ljusknapparna. Och doften i morfars garage (som jag visserligen delvis återupplever varje gång jag sätter näsan i ett glas moget Riesling).
Att fundera över begreppet hem på en terrass just i Sydafrika är en nyttig och perspektivgivande exercis, eftersom det är ett land där förlusten av platsen man kallar hem är så smärtsamt närvarande för så oerhört många människor. Historiskt bland annat genom zulukungen Shakas härjningar i början av 1800-talet och kolonialismens framfart. Men framförallt under apartheidtiden (1948-1994); tvångsförflyttningar var ett ofrånkomligt inslag i den förryckta ideologin. En av dess grundpelare var att landets olika etniska grupper skulle bo för sig själva i speciella ”bantustaner”, där apartheidsystemets mest bluffartade klyscha – ”Den Separata Utvecklingen” – skulle äga rum. Miljontals människor tvingades från sina hem till dessa underutvecklade avkrokar där de oftast aldrig satt sin fot. Transkei och Ciskei i dagens Östra Kap-provins skulle vara ”hem” för xhosabefolkningen, Bophuthatswana i norr för människor med tswana-ursprung, och så vidare. Dessa områden kallas än idag för ”homelands” – och har naturligtvis blivit hem på riktigt för många människor.
En annan apartheidstrategi var att utropa stadsdelar och områden till vita – trots att det redan bodde svarta och färgade där. De befintliga husen jämnades med marken och invånarna deporterades till antingen ”sitt” bantustan eller de stora områden av skjul och hyddor som växte fram runt städerna.
De mest kända exemplen på denna typ av etnisk rensning är District Six i Kapstaden, som revs för att bli den vita stadsdelen Zonnebloem, och Sophiatown i Johannesburg, som blev det vita radhusområdet Triomf. I Marlene van Niekerk mästerliga roman med samma namn från 1994 roar sig en av huvudkaraktärerna med att gräva efter ”kaffir rubbish” i sin trädgård. Han hittar bestick, burkar, flöjter, möbler – saker som blev kvar när de svartas hus jämnades med marken. 2006 blev stadsdelen officiellt åter Sophiatown, men när jag var där i september pekade vissa vägskyltar fortfarande envist mot Triomf.
Med District Six gick det annorlunda. Visst – människorna deporterades och husen utplånades. Men det blev aldrig något vitt Zonnebloem. Än i dag är det stora området en obebyggd plätt mitt inne i Kapstaden och det pågår alltjämt rättstvister om områdets framtid.
Det är alltså inte särskilt märkligt att frågan om hem och bostäder är en av de mest komplexa och svåröverskådliga i Sydafrika. Redan på vägen från flygplatsen får kapstadsresenären en glimt av verkligheten för miljontals sydafrikaner. De ändlösa raderna av skjul breder ut sig på båda sidor av motorvägen, vägrenarna och dikena utgör lekplatser och skattkammare för barnen. Häromdan såg jag ett gäng ungar bada i brunt dikesvatten med petroleumhinna alldeles intill vägen.
De värsta skjulen är löst sammanfogade av plåtbitar, trä, bildtäck och plastpåsar och växer i klasar utanpå varandra, som i en seriefantasi av Jan Lööf. Men man ser också mer ordnade township längs vägen. Långsamt, långsamt håller skjulen på att bytas ut mot små hus. På vissa håll får invånarna flytta in gratis. På andra kostar husen runt tvåhundratusen kronor. Ett vanligt fenomen är dock att den som flyttar in i ett hus, hyr ut resten av den lilla tomten för att dryga ut kassan. Ett nytt hus blir således ofta lika med två nya skjul – ett steg framåt och två bakåt.
Trots att syftet med detta ersättningsarbete är att förbättra tillvaron för invånarna, kan det lika ofta innebära att den slås sönder. För när ett skjulområde försvinner, försvinner också de strukturer som dess invånare lärt sig försörja sig genom. Och vad är det värt att bo i ett hus, om ens affärsmöjligheter, sociala nätverk och status samtidigt rycks undan? Naturligtvis kan inte utvecklingen hindras av denna typ av hänsyn – men man måste vara medveten om problematiken.
Det är också viktigt att påminna om att det trots den utbredda fattigdomen och kriminaliteten också pågår ett fungerande vardagsliv i townshipen. Och att det ofta är bättre än det ser ut. Det ekonomiska spannet är stort och den som bor i ett skjul behöver nödvändigtvis inte vara utfattig. Det är lätt att utgå från att folk sitter på huk därinne och kokar avgnagna ben i buckliga bleckburkar över öppen eld . Men i själva verket kanske de sitter i fåtöljer och ser på plattskärms-tv och lagar mat som pap och ångat bröd i mikrovågsugnen.
Så samtidigt som lidandet självklart finns och samtidigt som det är orimligt att ha en annan vision än att skjulen på sikt bör ersättas med hus, har man inte rätt att per automatik anlägga en mästrande tycka-synd-om-attityd gentemot dem som bor i townshipen.
Det handlar ofta om stolta människor som funnit lösningar på tillvaron – det handlar om deras hem och deras liv. Att bemöta stolthet med medlidande är aldrig en bra start när man närmar sig nya bekantskaper.
Kanske kan man istället söka en gemensam nämnare i begreppet hem. Dess universella natur framgår tydligt i ett hörn på District Six-museet inne i Kapstaden. Museet samlar berättelser från den gamla rivna stadsdelen, men i det där hörnet finns en liten avdelning som handlar om Malmökvarteret Lugnet som revs på 60- och 70-talet. De gamla trångbodda husen avlägsnades och nya byggdes. För invånarnas bästa, hette det. Av sanitetsskäl. Men i kontexten på museet blir det uppenbart att själva anledningen till en tvångsförflyttning aldrig är särskilt relevant. Vad spelar det för roll om den motiveras av rasistisk ideologi eller välmenande social ingenjörskonst och välfärdspolitik? Känslan av förlust är alltid densamma.
En känsla som innebär lidande och smärta för den som lämnar sitt hem av tvång, och lyxig melankoli för den som gör det av egen vilja. Om några dagar går flyttlasset.
Det är en av de sista gångerna jag står på terrassen till lägenheten där jag bott i ett år och ser ut över Stellenbosch och vinländerna. Efter nyår flyttar vi in till Kapstaden, till en minst lika trevlig lägenhet i det småstadslika området Bo Kaap mitt inne i metropolen. En flytt jag ser fram emot – men det spelar ingen roll. Melankolins vågor slår ändå höga.
Det tar inte lång tid att etablera en plats som sitt hem och införliva utsikten, händelserna, ljuden och rutinerna runt omkring som en del av sig själv. Men den tar desto längre tid att skiljas från. Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att åter få känna doften av huset där jag växte upp i Borrby. Eller den speciella kylan på övervåningen hos mormor. Ljudet – och framförallt känslan – från ljusknapparna. Och doften i morfars garage (som jag visserligen delvis återupplever varje gång jag sätter näsan i ett glas moget Riesling).
Att fundera över begreppet hem på en terrass just i Sydafrika är en nyttig och perspektivgivande exercis, eftersom det är ett land där förlusten av platsen man kallar hem är så smärtsamt närvarande för så oerhört många människor. Historiskt bland annat genom zulukungen Shakas härjningar i början av 1800-talet och kolonialismens framfart. Men framförallt under apartheidtiden (1948-1994); tvångsförflyttningar var ett ofrånkomligt inslag i den förryckta ideologin. En av dess grundpelare var att landets olika etniska grupper skulle bo för sig själva i speciella ”bantustaner”, där apartheidsystemets mest bluffartade klyscha – ”Den Separata Utvecklingen” – skulle äga rum. Miljontals människor tvingades från sina hem till dessa underutvecklade avkrokar där de oftast aldrig satt sin fot. Transkei och Ciskei i dagens Östra Kap-provins skulle vara ”hem” för xhosabefolkningen, Bophuthatswana i norr för människor med tswana-ursprung, och så vidare. Dessa områden kallas än idag för ”homelands” – och har naturligtvis blivit hem på riktigt för många människor.
En annan apartheidstrategi var att utropa stadsdelar och områden till vita – trots att det redan bodde svarta och färgade där. De befintliga husen jämnades med marken och invånarna deporterades till antingen ”sitt” bantustan eller de stora områden av skjul och hyddor som växte fram runt städerna.
De mest kända exemplen på denna typ av etnisk rensning är District Six i Kapstaden, som revs för att bli den vita stadsdelen Zonnebloem, och Sophiatown i Johannesburg, som blev det vita radhusområdet Triomf. I Marlene van Niekerk mästerliga roman med samma namn från 1994 roar sig en av huvudkaraktärerna med att gräva efter ”kaffir rubbish” i sin trädgård. Han hittar bestick, burkar, flöjter, möbler – saker som blev kvar när de svartas hus jämnades med marken. 2006 blev stadsdelen officiellt åter Sophiatown, men när jag var där i september pekade vissa vägskyltar fortfarande envist mot Triomf.
Med District Six gick det annorlunda. Visst – människorna deporterades och husen utplånades. Men det blev aldrig något vitt Zonnebloem. Än i dag är det stora området en obebyggd plätt mitt inne i Kapstaden och det pågår alltjämt rättstvister om områdets framtid.
Det är alltså inte särskilt märkligt att frågan om hem och bostäder är en av de mest komplexa och svåröverskådliga i Sydafrika. Redan på vägen från flygplatsen får kapstadsresenären en glimt av verkligheten för miljontals sydafrikaner. De ändlösa raderna av skjul breder ut sig på båda sidor av motorvägen, vägrenarna och dikena utgör lekplatser och skattkammare för barnen. Häromdan såg jag ett gäng ungar bada i brunt dikesvatten med petroleumhinna alldeles intill vägen.
De värsta skjulen är löst sammanfogade av plåtbitar, trä, bildtäck och plastpåsar och växer i klasar utanpå varandra, som i en seriefantasi av Jan Lööf. Men man ser också mer ordnade township längs vägen. Långsamt, långsamt håller skjulen på att bytas ut mot små hus. På vissa håll får invånarna flytta in gratis. På andra kostar husen runt tvåhundratusen kronor. Ett vanligt fenomen är dock att den som flyttar in i ett hus, hyr ut resten av den lilla tomten för att dryga ut kassan. Ett nytt hus blir således ofta lika med två nya skjul – ett steg framåt och två bakåt.
Trots att syftet med detta ersättningsarbete är att förbättra tillvaron för invånarna, kan det lika ofta innebära att den slås sönder. För när ett skjulområde försvinner, försvinner också de strukturer som dess invånare lärt sig försörja sig genom. Och vad är det värt att bo i ett hus, om ens affärsmöjligheter, sociala nätverk och status samtidigt rycks undan? Naturligtvis kan inte utvecklingen hindras av denna typ av hänsyn – men man måste vara medveten om problematiken.
Det är också viktigt att påminna om att det trots den utbredda fattigdomen och kriminaliteten också pågår ett fungerande vardagsliv i townshipen. Och att det ofta är bättre än det ser ut. Det ekonomiska spannet är stort och den som bor i ett skjul behöver nödvändigtvis inte vara utfattig. Det är lätt att utgå från att folk sitter på huk därinne och kokar avgnagna ben i buckliga bleckburkar över öppen eld . Men i själva verket kanske de sitter i fåtöljer och ser på plattskärms-tv och lagar mat som pap och ångat bröd i mikrovågsugnen.
Så samtidigt som lidandet självklart finns och samtidigt som det är orimligt att ha en annan vision än att skjulen på sikt bör ersättas med hus, har man inte rätt att per automatik anlägga en mästrande tycka-synd-om-attityd gentemot dem som bor i townshipen.
Det handlar ofta om stolta människor som funnit lösningar på tillvaron – det handlar om deras hem och deras liv. Att bemöta stolthet med medlidande är aldrig en bra start när man närmar sig nya bekantskaper.
Kanske kan man istället söka en gemensam nämnare i begreppet hem. Dess universella natur framgår tydligt i ett hörn på District Six-museet inne i Kapstaden. Museet samlar berättelser från den gamla rivna stadsdelen, men i det där hörnet finns en liten avdelning som handlar om Malmökvarteret Lugnet som revs på 60- och 70-talet. De gamla trångbodda husen avlägsnades och nya byggdes. För invånarnas bästa, hette det. Av sanitetsskäl. Men i kontexten på museet blir det uppenbart att själva anledningen till en tvångsförflyttning aldrig är särskilt relevant. Vad spelar det för roll om den motiveras av rasistisk ideologi eller välmenande social ingenjörskonst och välfärdspolitik? Känslan av förlust är alltid densamma.
En känsla som innebär lidande och smärta för den som lämnar sitt hem av tvång, och lyxig melankoli för den som gör det av egen vilja. Om några dagar går flyttlasset.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 24 december 2009
lördag 19 december 2009
Bra om Tshabalala-Msimang i M&G
av TOR BILLGREN
Bästa texten om f.d. hälsoministern Manto Tshabalala-Msimang är skriven av Mandy Rossouw och Mia Malan i Mail & Guardian. Tragiskt, tragiskt...
Utrdrag:
Utrdrag:
Friends and relatives of Tshabalala-Msimang had been trying recently to persuade her to admit publicly, via an interview with Media24, that she had been wrong in certain respects. But the severity of the complications from her transplant prohibited her from giving the interview and she died before it could take place.
Klyfta mellan ANC och kommunistpartiet
av TOR BILLGREN
För en månad sedan talade jag i OBS i P1 om det sydafrikanska kommunistpartiets (SACP) märkliga ställning inom regeringspartiet ANC. Alliansen mellan ANC, SACP och landsorganisationen COSATU hade då precis haft en konferens där diverse meningsskiljaktigheter hade retts ut, och samarbetet verkade stabilare än nånsin.
De senaste veckorna har det dock blossat upp en konflikt mellan ANC och SACP. Och föga oväntat står ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema i centrum för bråket.
Det är svårt att avgöra hur pass djupt konflikten går. Den här typen av käbbel organisationerna emellan har blommat upp med jämna mellanrum sedan 50-talet. Ibland har det lett till splittring, som när PAC (Pan Africanist Congress of Azania) bröt sig ur ANC 1959, ibland har grollet bara övergått i samförstånd. Men med tanke på Malemas krigsretorik och det faktum att det är några av landets mest uppblåsta politiska egon som har sårats i konflikten, kommer det förmodligen att krävas diplomatiska hårdhandskar från president Zuma. Fortsättning följer.
__________________________________
Här ligger Mail & Guardians senaste artiklar om saken. Längst ned på sidan finns ytterligare länkar.
De senaste veckorna har det dock blossat upp en konflikt mellan ANC och SACP. Och föga oväntat står ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema i centrum för bråket.
Det är svårt att avgöra hur pass djupt konflikten går. Den här typen av käbbel organisationerna emellan har blommat upp med jämna mellanrum sedan 50-talet. Ibland har det lett till splittring, som när PAC (Pan Africanist Congress of Azania) bröt sig ur ANC 1959, ibland har grollet bara övergått i samförstånd. Men med tanke på Malemas krigsretorik och det faktum att det är några av landets mest uppblåsta politiska egon som har sårats i konflikten, kommer det förmodligen att krävas diplomatiska hårdhandskar från president Zuma. Fortsättning följer.
__________________________________
Här ligger Mail & Guardians senaste artiklar om saken. Längst ned på sidan finns ytterligare länkar.
torsdag 17 december 2009
ANC måste ta sitt självklara ansvar för aidspolitiken
av TOR BILLGREN
Som jag tidigare skrivit, avled förra hälsoministern Manto Tshabalala-Msimang igår. Hon kommer oneklingen att gå till historien för sin destruktiva hiv/aids-politik. Men det är mycket viktigt att inte ge henne och president Mbeki hela skulden för denna politik. Vi får inte glömma att de båda ingick i en regering, som inte protesterade (jo, Barbara Hogan). Jacob Zuma var vicepresident. De var del av en rörelse, ANC, som inte heller protesterade. Visst är det angeläget att Mbeki tar avstånd från och ber om ursäkt för sin tidigare hållning i aidsfrågan. Men det betyder inte att ANC kan fly och bortse från sitt självklara ansvar. Tshabalala-Msimangs död får inte lägga locket på denna känsliga fråga. Läs mer här.
onsdag 16 december 2009
Manto Tshabalala-Msimang har avlidit
av TOR BILLGREN
Läkaren, ANC-veteranen och parlamentsledamoten Manto Tshabalala-Msimang avled idag. Hon är mest känd för att hon under sin tid som hälsominister i Thabo Mbekis regering 1999-2008 förnekade sambandet mellan hiv och aids. Tillsammans med presidenten hindrade hon distributionen av bromsmediciner och ordinerade betor och vitlök istället, vilket gav henne öknamnet Dr Beetroot. Jag skrev utförligare om kontroversen i inlägget Zuma måste ta ansvar för ANC:s mördande AIDS-politik.
Manto Tshabalala-Msimang avled på ett sjukhus i Johannesburg av komplikationer i samband med en levertransplantation som hon genomgick 2007. Hon blev 69 år och efterlämnar make och två döttrar.
Manto Tshabalala-Msimang avled på ett sjukhus i Johannesburg av komplikationer i samband med en levertransplantation som hon genomgick 2007. Hon blev 69 år och efterlämnar make och två döttrar.
Populärast just nu: Kurt Darren
av TOR BILLGREN
Den här låten, Kaptein (Span die Seile) med Kurt Darren är omåttligt populär bland afrikanderna just nu. Den hörs från varenda studentfest, varenda fönster, varenda VW Golf som dunkar förbi nedanför... Jag postar den här bara för att ni ska förstå vad man tvingas stå ut med när det gäller boerkultur.
Varning: Den som har lätt att få låtar på hjärnan bör under inga omständigheter klicka på play. Kaptein (Span die Seile) har en osviklig förmåga att etsa sig fast i medvetandet på det mest brutala sätt. Kom inte och säg att jag inte varnade er.
Varning: Den som har lätt att få låtar på hjärnan bör under inga omständigheter klicka på play. Kaptein (Span die Seile) har en osviklig förmåga att etsa sig fast i medvetandet på det mest brutala sätt. Kom inte och säg att jag inte varnade er.
Day of Reconciliation
av TOR BILLGREN
Idag är det nationell helgdag i Sydafrika: Day of Reconciliation, Försoningsdagen. Ursprungligen var 16 december Löftesdagen (Day of the Covenant, Day of the Vow, Dingaan Day) och firades av landets vita befolkning till minne av boernas seger över zuluerna vid Blood River 1838. Enligt myten upprättade boerna ett förbund med Gud innan slaget, där de lovade att göra dagen helig om de segrade.
Detta förbund har alltid varit viktigt för de strängt religiösa boerna (en av Apartheids grundpelare var ju för övrigt just teologin, se fördjupande text om detta här). 1979 rullade den nynazistiska Afrikandiska Motståndsrörelsen (AWB) en känd historieprofessor i tjära och fjädrar för att han offentligt hade ifrågasatt det gudomliga ingripandet vid Blood River.
Men den 16 december markerar också grundandet av ANC:s väpnade gren, Umkhonto weSizwe (förkortat MK). Det var den dagen år 1961 som ANC inledde sin väpnade kamp mot Apartheidregimen, bara några månader efter att rörelsens ledare, hövding Albert Luthuli, mottagit Nobels Fredspris.
När helgdagarna för den nya demokratin Sydafrika skulle bestämmas 1994, tog man dessa båda båda aspekter av den 16 december – symbolen för vit överhöghet och vidskepelse respektive kampen mot dessa föreställningar – och sammanförde dem som Försoningsdagen.
Detta förbund har alltid varit viktigt för de strängt religiösa boerna (en av Apartheids grundpelare var ju för övrigt just teologin, se fördjupande text om detta här). 1979 rullade den nynazistiska Afrikandiska Motståndsrörelsen (AWB) en känd historieprofessor i tjära och fjädrar för att han offentligt hade ifrågasatt det gudomliga ingripandet vid Blood River.
Men den 16 december markerar också grundandet av ANC:s väpnade gren, Umkhonto weSizwe (förkortat MK). Det var den dagen år 1961 som ANC inledde sin väpnade kamp mot Apartheidregimen, bara några månader efter att rörelsens ledare, hövding Albert Luthuli, mottagit Nobels Fredspris.
När helgdagarna för den nya demokratin Sydafrika skulle bestämmas 1994, tog man dessa båda båda aspekter av den 16 december – symbolen för vit överhöghet och vidskepelse respektive kampen mot dessa föreställningar – och sammanförde dem som Försoningsdagen.
tisdag 15 december 2009
Off topic: 00-talets bästa låtar
av TOR BILLGREN
Nu böjar magasinet Novells lista över 00-talets hundra bästa låtar komma upp i toppstriden. Idag presenteras plats 17 och på nyårsafton avtäcks vinnaren vid en fest i Stockholm. Jag bidrog i omröstningen med den här listan och har skrivit bloggtexter om Take No Heroes med The Tough Alliance och The Knifes mästerverk Silent Shout.
Jag bedömer och hoppas att följande låtar kommer att finnas med i listans övre skikt:
The Embassy: Boxcar
Visst, Lilla fågel blå och Staffan Hellstrand, men det spelar ingen roll. Boxcar är den mest berusande, bubblande och skimrande poplåten på världskartan och får inte fattas på listan över 00-talets bästa låtar. Den bör för övrigt även vinna hela rasket.
M.I.A: Paper Planes
Om inte Boxcar vinner, så vinner Paper Planes. Snygg, cool och på något sätt otroligt rörande. Jag kan inte förklara det, men jag får en klump i halsen varje gång jag hör den.
Rufus Wainwright: Go or Go Ahead, alternativt Oh what a world
Jag älskar att Rufus W älskar sin röst. Jag njuter av att han njuter av dess klang i rummet. Hans kombination av nonchalans och hundraprocentigt engagemang är en av musikvärldens vackraste paradoxer.
Sebastien Tellier: La Ritournelle
Plötsligt fanns han bara där, Sebastien Tellier, med sin lediga elegans. Lika mycket som jag alltid har hatat hans melodifestivalbidrag, har jag alltid älskat La Ritournelle.
Björk: Wanderlust
Björk på sitt vansinnigaste humör. Det hade räckt med båttutorna för att få mig att kapitulera.
The Studio: West Side
Screw-pop, nerpitchad 80-tals-Madonna, Pink Floyd-gitarrer – såväl Atom Heart Mother-bottleneck som Run Like Hell-stroboskop, Obscured by Clouds, Electric Counterpoint, sunkiga panflöjter, The Edge med sina pedaler och kristallklara ekon, Alan Parsons Project. Och så har Dan Lissvik precis lika svarta ögon som Tosca.
Motoboy: Young Love
Briljant melodi, kort och gott.
Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Begynnelsen av en ny musikalisk epok i Sverige och essensen av vad jag vill minnas från min studietid.
The Ark: It takes a fool to remain sane.
Klippet innehåller Ola Salos försnack vid Hultsfred 2001. Han jobbar precis som en karismatisk pastor och använder väckelsemötets allra billigaste tricks. Och jag köper det rakt av.
Och så hoppas jag förstås att Hans Appelqvist finns med i toppen. Helst med mästerverket Den tredje utlösningen, men det går förstås också bra med Människornas ögon eller Tänk att himlens alla stjärnor.
Nu böjar magasinet Novells lista över 00-talets hundra bästa låtar komma upp i toppstriden. Idag presenteras plats 17 och på nyårsafton avtäcks vinnaren vid en fest i Stockholm. Jag bidrog i omröstningen med den här listan och har skrivit bloggtexter om Take No Heroes med The Tough Alliance och The Knifes mästerverk Silent Shout.
Jag bedömer och hoppas att följande låtar kommer att finnas med i listans övre skikt:
The Embassy: Boxcar
Visst, Lilla fågel blå och Staffan Hellstrand, men det spelar ingen roll. Boxcar är den mest berusande, bubblande och skimrande poplåten på världskartan och får inte fattas på listan över 00-talets bästa låtar. Den bör för övrigt även vinna hela rasket.
M.I.A: Paper Planes
Om inte Boxcar vinner, så vinner Paper Planes. Snygg, cool och på något sätt otroligt rörande. Jag kan inte förklara det, men jag får en klump i halsen varje gång jag hör den.
Rufus Wainwright: Go or Go Ahead, alternativt Oh what a world
Jag älskar att Rufus W älskar sin röst. Jag njuter av att han njuter av dess klang i rummet. Hans kombination av nonchalans och hundraprocentigt engagemang är en av musikvärldens vackraste paradoxer.
Sebastien Tellier: La Ritournelle
Plötsligt fanns han bara där, Sebastien Tellier, med sin lediga elegans. Lika mycket som jag alltid har hatat hans melodifestivalbidrag, har jag alltid älskat La Ritournelle.
Björk: Wanderlust
Björk på sitt vansinnigaste humör. Det hade räckt med båttutorna för att få mig att kapitulera.
The Studio: West Side
Screw-pop, nerpitchad 80-tals-Madonna, Pink Floyd-gitarrer – såväl Atom Heart Mother-bottleneck som Run Like Hell-stroboskop, Obscured by Clouds, Electric Counterpoint, sunkiga panflöjter, The Edge med sina pedaler och kristallklara ekon, Alan Parsons Project. Och så har Dan Lissvik precis lika svarta ögon som Tosca.
Motoboy: Young Love
Briljant melodi, kort och gott.
Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Begynnelsen av en ny musikalisk epok i Sverige och essensen av vad jag vill minnas från min studietid.
The Ark: It takes a fool to remain sane.
Klippet innehåller Ola Salos försnack vid Hultsfred 2001. Han jobbar precis som en karismatisk pastor och använder väckelsemötets allra billigaste tricks. Och jag köper det rakt av.
Och så hoppas jag förstås att Hans Appelqvist finns med i toppen. Helst med mästerverket Den tredje utlösningen, men det går förstås också bra med Människornas ögon eller Tänk att himlens alla stjärnor.
måndag 14 december 2009
De Hoop och vithajsdykning
av TOR BILLGREN
29 november. Min bror Ulf, hans fästmö Erika och deras son Theo, nio månader kom på besök! På väg ut till Cape Point stötte vi - som man alltid gör - på babianer. De blir allt fräckare, rapporterar tidningarna, och bemästrar numera konsten att öppna olåsta bildörrar.
Anledningen att vi åkte dit var (förutom att det är världens vackraste plats) att min bror några dagar tidigare hade annonserat att han hade för avsikt att fria till Erika. Han bad oss fundera ut en bra plats. Jag föreslog först skämtsamt Robben Island, men sedan bestämde vi oss snabbt för just Cape Point. I bakgrunden Godahoppsudden.
5 december. Kapstadens hamn, vid Waterfront. I vattnet slöa sälar.
6 december. Vi tog en helg i nationalparken De Hoop som ligger en bit öster om Cape Agulhas, Afrikas sydpets. Parken ligger oerhört isolerat och folktomt och är känd för sina totalvita sanddynor...
...som vi naturligtvis var tvungna att testa så fort vi kom dit.
7 december. Ulf och Erika återvänder från snorkeldykning i en av de tidvattenpooler som uppstår vid lågvatten. Att bada vid högvatten beskrevs i broschyrerna som "extremely dangerous". Eftersom parken tar emot väldigt få besökare får man stränder som den här alldeles för sig själv.
I bakgrunden: Erik och Theo.
Det låg rikligt med spillning på gräsmattan vid vår stuga i De Hoop. Jag riktar mina misstankar mot detta djur: bontebok, som var den vanligaste antilopen i parken.
Eland, världens största antilop. På avstånd såg vi en som kändes stor som en noshörning.
Och så zebror. Och babianer. På en joggintur en morgon stötte Erik på en flock på 50-60 individer. De hade uppenbart varit vid lägret längre bort och ställt till med jävulskap på natten, för det låg sopor utspridda överallt.
Precis en sån skylt som man inte vill se på en toalettdörr.
Tidigt på morgonen den 8 december åkte vi till Gansbai som är centralorten för hajdykningar. Sju pers i buren. Utanför cirklade fem eller sex vithajar, som lockades riktigt nära av ett tonfiskkadaver.
Det sa ofta DUNS och PLASK runt buren när hajarna kom nära. Men den här gången sa det KLÅNK. Hajen bet med andra ord i buren. Det hördes väldigt tydligt när man som jag vid tillfället var under vattnet. Det är således min bror som har tagit bilden.
Fiskblod och annat griseri användes också för att locka till sig djuren.
Även denna har min bror tagit. Han hade som synes större tur med hajbilderna.
29 november. Min bror Ulf, hans fästmö Erika och deras son Theo, nio månader kom på besök! På väg ut till Cape Point stötte vi - som man alltid gör - på babianer. De blir allt fräckare, rapporterar tidningarna, och bemästrar numera konsten att öppna olåsta bildörrar.
Anledningen att vi åkte dit var (förutom att det är världens vackraste plats) att min bror några dagar tidigare hade annonserat att han hade för avsikt att fria till Erika. Han bad oss fundera ut en bra plats. Jag föreslog först skämtsamt Robben Island, men sedan bestämde vi oss snabbt för just Cape Point. I bakgrunden Godahoppsudden.
5 december. Kapstadens hamn, vid Waterfront. I vattnet slöa sälar.
6 december. Vi tog en helg i nationalparken De Hoop som ligger en bit öster om Cape Agulhas, Afrikas sydpets. Parken ligger oerhört isolerat och folktomt och är känd för sina totalvita sanddynor...
...som vi naturligtvis var tvungna att testa så fort vi kom dit.
7 december. Ulf och Erika återvänder från snorkeldykning i en av de tidvattenpooler som uppstår vid lågvatten. Att bada vid högvatten beskrevs i broschyrerna som "extremely dangerous". Eftersom parken tar emot väldigt få besökare får man stränder som den här alldeles för sig själv.
I bakgrunden: Erik och Theo.
Det låg rikligt med spillning på gräsmattan vid vår stuga i De Hoop. Jag riktar mina misstankar mot detta djur: bontebok, som var den vanligaste antilopen i parken.
Eland, världens största antilop. På avstånd såg vi en som kändes stor som en noshörning.
Och så zebror. Och babianer. På en joggintur en morgon stötte Erik på en flock på 50-60 individer. De hade uppenbart varit vid lägret längre bort och ställt till med jävulskap på natten, för det låg sopor utspridda överallt.
Precis en sån skylt som man inte vill se på en toalettdörr.
Tidigt på morgonen den 8 december åkte vi till Gansbai som är centralorten för hajdykningar. Sju pers i buren. Utanför cirklade fem eller sex vithajar, som lockades riktigt nära av ett tonfiskkadaver.
Det sa ofta DUNS och PLASK runt buren när hajarna kom nära. Men den här gången sa det KLÅNK. Hajen bet med andra ord i buren. Det hördes väldigt tydligt när man som jag vid tillfället var under vattnet. Det är således min bror som har tagit bilden.
Fiskblod och annat griseri användes också för att locka till sig djuren.
Även denna har min bror tagit. Han hade som synes större tur med hajbilderna.
söndag 13 december 2009
"Perfect it is not, but excellent it is"
av TOR BILLGREN
Igår såg jag äntligen Clint Eastwoods film Invictus, som hade premiär i fredags. Jag hinner inte skriva något längre omdöme just nu, förutom att jag är nöjd. Jag skriver under på recensentsignaturen 2Oceanvibes lakoniska formulering: "Perfect it is not, but excellent it is.".
Som bekant är det Morgan Freeman som spelar Nelson Mandela, något som sydafrikanska journalister och rubriksättare gläds omåttligt över, med tanke på de ordlekar detta kan ge upphov till:
Mandela - Free man
Freemandela
och så vidare...
Som bekant är det Morgan Freeman som spelar Nelson Mandela, något som sydafrikanska journalister och rubriksättare gläds omåttligt över, med tanke på de ordlekar detta kan ge upphov till:
Mandela - Free man
Freemandela
och så vidare...
Mugabe vill återta makten i Zimbabwe
av TOR BILLGREN
Zimbabwes maktdelningsregering kommer att vara kortlivad, lovade Robert Mugabe i ett tal vid Zanu-PF:s kongress igår, då han valdes om som partiets "förstesekreterare".
– The inclusive government has a short life of 24 months. So we must be ready for the elections and we must not be defeated like we were last year. We must win resoundingly and regain the constituents we lost. (Sunday Morning Herald)
Denna stridsvilja är olycksbådande, särskilt mot bakgrund av de stora vapenleveranser och den ökade paramilitära aktivitet som noterats i landet de senaste åren. Vad förbereder Zanu-PF bakom kulisserna?
Samtidigt som Mugabe vässar krigsretoriken, gör landets premiärminister Morgan Tsvangirai allt för att få landet på fötter efter decennier av vanstyre. Nyligen vädjade han till zimbabwier i förskingringen att återvända hem. En vädjan som den zimbabwiske författaren Chenjari Hove avfärdade vänligen med bestämt i en bra artikel i veckans Mail & Guardian. Det går inte att be zimbabwier återvända så länge "the national climate of fear" råder i landet. Ett klimat som knappast har blivit mildare av Mugabes strävan att ta tillbaka makten i landet.
_______________________________________
Relaterade texter
Zimbabwe på väg in i värmen?
Från elände till elände
Aspekter av xenofobin
– The inclusive government has a short life of 24 months. So we must be ready for the elections and we must not be defeated like we were last year. We must win resoundingly and regain the constituents we lost. (Sunday Morning Herald)
Denna stridsvilja är olycksbådande, särskilt mot bakgrund av de stora vapenleveranser och den ökade paramilitära aktivitet som noterats i landet de senaste åren. Vad förbereder Zanu-PF bakom kulisserna?
Samtidigt som Mugabe vässar krigsretoriken, gör landets premiärminister Morgan Tsvangirai allt för att få landet på fötter efter decennier av vanstyre. Nyligen vädjade han till zimbabwier i förskingringen att återvända hem. En vädjan som den zimbabwiske författaren Chenjari Hove avfärdade vänligen med bestämt i en bra artikel i veckans Mail & Guardian. Det går inte att be zimbabwier återvända så länge "the national climate of fear" råder i landet. Ett klimat som knappast har blivit mildare av Mugabes strävan att ta tillbaka makten i landet.
_______________________________________
Relaterade texter
Zimbabwe på väg in i värmen?
Från elände till elände
Aspekter av xenofobin
fredag 11 december 2009
Goda nyheter, typ, från Uganda
av TOR BILLGREN
Idag tar Dagen äntligen upp den amerikanska, högerkristna kopplingen till Ugandas nya lagförslag om kraftigt skärpta straff för den som utför homosexuella handlingar. Enligt förslaget ska homosexuella handlingar straffas med livstids fängelse och "serieförbrytare" ska kunna dömas till döden. Tidningen utgår från en rapport författad av den anglikanska prästen Kapya Kaoma, där den amerikanske kändispastorn Rick Warren pekas ut som en av inspiratörerna till lagförslaget, något som han förnekar.. Själv har jag i sammanhanget nämnt Scott Lively och Don Schmierer från Exodus International, som medverkade vid en antihomosexuell konferens i Kampala i mars.
Tidningen tar inte upp det uppenbara parallellfallet med Åke Green, som för ett år sedan predikade om "riskerna med gaylobbyns framfart" i Etiopien – ett land där homosexuella handlingar ger ett års fängelse.
Det finns dock någon sorts "hopp" i Uganda. Igår rapporterade gaysajten Pink News att det aktuella lagförslaget antagligen kommer att justeras så att döds- och livstidsstraffet lyfts bort:
Visst är det goda nyheter att bögar och flator inte ska kunna avrättas – men lagen föreskriver fortfarande hårda straff för homosexuella och de som "propagerar" för homosexualitet. Och justeringen av lagförslaget får inte ta uppmärksamheten från det faktum att amerikanska och europeiska pastorer sprider starkt negativa och demoniserande antihomosexuella budskap i Tredje Världen, där situationen för homosexuella redan är mycket svår.
Tidningen tar inte upp det uppenbara parallellfallet med Åke Green, som för ett år sedan predikade om "riskerna med gaylobbyns framfart" i Etiopien – ett land där homosexuella handlingar ger ett års fängelse.
Det finns dock någon sorts "hopp" i Uganda. Igår rapporterade gaysajten Pink News att det aktuella lagförslaget antagligen kommer att justeras så att döds- och livstidsstraffet lyfts bort:
The minister for ethics and integrity, James Nsaba Buturo, reportedly said a more "refined" set of punishments would be favoured instead of execution.
Although it is not clear what this means, he pointed to so-called 'gay cure' therapies, saying the bill would promote counselling for gay people.
Buturo said the modified draft bill would come before parliament within two weeks.
Visst är det goda nyheter att bögar och flator inte ska kunna avrättas – men lagen föreskriver fortfarande hårda straff för homosexuella och de som "propagerar" för homosexualitet. Och justeringen av lagförslaget får inte ta uppmärksamheten från det faktum att amerikanska och europeiska pastorer sprider starkt negativa och demoniserande antihomosexuella budskap i Tredje Världen, där situationen för homosexuella redan är mycket svår.
"Invictus" recenserad!
av TOR BILLGREN
Den 24 juni 1995: President Nelson Mandela överräcker
VM-trofén till Springboks lagkapten Francois Pienaar.
2009: Morgan Freeman som Mandela och Matt Damon som Pienaar.
Den 24 juni 1995: President Nelson Mandela överräcker
VM-trofén till Springboks lagkapten Francois Pienaar.
2009: Morgan Freeman som Mandela och Matt Damon som Pienaar.
Idag har Invictus premiär – Clint Eastwoods film om Nelson Mandela och rugby-VM 1995. Recensionerna är hittills blandade. Ella Taylor medger i Village Voice att hon grät sig igenom hela slutet, men kallar också filmen "relentlessly conventional" och stämplar själva historieframställningen som "daft and selective to the point of distortion". Hon är framförallt kritisk till att Winne Madikizela-Mandela nästan exkluderats ur filmen, och att ANC:s hårdföra kärna porträtteras som "a bunch of thuggish ideologues". Men hey, det var väl precis vad de var?
På det hela taget tycker hon att filmen ramlar ner i den sedvanliga Eastwood-fållan – på ett negativt sätt:
Mail & Guardians inflytelserike filmredaktör Shaun De Waal, som brukar utse "Veckans film", stämplar Invictus som "NOT the movie of the week". Jag hade förväntat mig en skarp och spirituell sågning, men De Waal biter sig istället fast vid detaljer om skådespelarnas förmåga att imitera sydafrikansk engelska, och hur pass sydafrikanerna kommer att känna igen sig i filmen. Hans analyserande av Morgan Freemans Mandela-tolkning går lite väl långt:
Signaturen 2Oceansvibe tycker tvärtom på filmsajten SPL!NG – att Freemans Mandela är lysande:
2Oceansvibe tycker att filmen ibland känns stolpig och inte flyter överallt, men landar i ett positivt omdöme: "Perfect it is not, but excellent it is".
Jag ska se filmen så fort som möjligt. Framförallt är jag nyfiken på hur Eastwood har lyckats fånga den oerhört känsliga politiska situationen i början av 90-talet, som i stora stycken är förvriden och polariserad i boken som ligger till grund för filmen, Playing the Enemy av John Carlin. Men framförallt vill jag veta hur han har överfört berättelsens inneboende kraft och epik till vita duken, det som Shaun De Waal kallar historiens "ready-made power" i sin recension. Fortsättning följer.
På det hela taget tycker hon att filmen ramlar ner i den sedvanliga Eastwood-fållan – på ett negativt sätt:
In the end, Invictus becomes what almost every Eastwood movie becoms: an inquiry into masculinity shaped in the directors own image, with the answers already supplied.
Mail & Guardians inflytelserike filmredaktör Shaun De Waal, som brukar utse "Veckans film", stämplar Invictus som "NOT the movie of the week". Jag hade förväntat mig en skarp och spirituell sågning, men De Waal biter sig istället fast vid detaljer om skådespelarnas förmåga att imitera sydafrikansk engelska, och hur pass sydafrikanerna kommer att känna igen sig i filmen. Hans analyserande av Morgan Freemans Mandela-tolkning går lite väl långt:
And there are simple tics that register as wrong: Freeman often slouches where Mandela would be stiffly upright, I think; he has little of the regal sternness.
Signaturen 2Oceansvibe tycker tvärtom på filmsajten SPL!NG – att Freemans Mandela är lysande:
The role of Nelson Mandela could only really be played by Freeman and comparing his performance in Invictus with any other portrayal of Madiba is almost irrelevant.
2Oceansvibe tycker att filmen ibland känns stolpig och inte flyter överallt, men landar i ett positivt omdöme: "Perfect it is not, but excellent it is".
Eastwood captures the essence of South Africa with on-screne shooting, a largely South African cast and a wonderful understanding of the culture, giving Invictus a distinct South African flavour and instant authenticity.
Jag ska se filmen så fort som möjligt. Framförallt är jag nyfiken på hur Eastwood har lyckats fånga den oerhört känsliga politiska situationen i början av 90-talet, som i stora stycken är förvriden och polariserad i boken som ligger till grund för filmen, Playing the Enemy av John Carlin. Men framförallt vill jag veta hur han har överfört berättelsens inneboende kraft och epik till vita duken, det som Shaun De Waal kallar historiens "ready-made power" i sin recension. Fortsättning följer.
fredag 4 december 2009
FIFA:s bisarra krav
av TOR BILLGREN
188 dagar kvar till fotbolls-VM och ikväll sker den viktiga lottningen. Vem får möta vem? Vem hamnar i Dödens grupp? Vem får värdnationen möta i premiärmatchen? Världens tv-kameror är riktade mot Kapstaden som har laddat upp med olika inför-evenemang hela veckan. På stan finns storbildsskärmar, säkerheten är på topp och förväntningarna höga.
Men FIFA-cirkusen har sina baksidor. Sydafrikanerna tvingas ofta slå knut på sig själva för att tillfredsställa fotbollsorganisationens många villkor och fåfänga krav på odelad uppmärksamhet.
I måndags var det t.ex. internationella aidsdagen, en viktig angelägenhet i Sydafrika, där 11 procent av befolkningen är hivsmittade. Varken detta faktum eller själva dagen kunde FIFA ändra på, men däremot stoppades en aidsmarsch som skulle äga rum i samma stadsdel som den nybyggda Cape Town Stadium. Även den årliga gatufestivalen i bohemkvarteret Observatory har stoppats för att inte stjäla uppmärksamhet från lottningen. De kapstadsbor som inte är intresserade ska uppenbarligen inte kunna roa sig på annat sätt.
En annan absurditet är att FIFA anser sig ha ensamrätt på kombinationen ”fotboll” och ”2010”, något som visade sig när en lokal konfektyrfabrikant förbjöds att tillverka runda klubbor med årtalet på pappret. Och den som reser hela vägen till Sydafrika för att bekanta sig med södra Afrikas världsberömda ölsorter (Windhoek, Castle, Jack Black), får söka dem utanför VM-arrangemangen, eftersom FIFA har sålt ölmonopolet till amerikanska Budweiser.
Bilden FIFA skapar av sig själv genom detta beteende är föga smickrande. Jag ser en korsning av en svärm gräshoppor som drar från land till land för att berika sig själva och boulepolarna, och ett litet barn som geggar med maten och vrålar så fort någon annan försöker föra en konversation runt middagsbordet. Måtte Sydafrikas tålamod räcka.
_______________________________________
Fotnoter:
- För mer FIFA-kritik, se journalisten Andrew Jennings hemsida Transparency in sport
- Lottningen sänds i SVT24 kl 18:30 - 19:30
Men FIFA-cirkusen har sina baksidor. Sydafrikanerna tvingas ofta slå knut på sig själva för att tillfredsställa fotbollsorganisationens många villkor och fåfänga krav på odelad uppmärksamhet.
I måndags var det t.ex. internationella aidsdagen, en viktig angelägenhet i Sydafrika, där 11 procent av befolkningen är hivsmittade. Varken detta faktum eller själva dagen kunde FIFA ändra på, men däremot stoppades en aidsmarsch som skulle äga rum i samma stadsdel som den nybyggda Cape Town Stadium. Även den årliga gatufestivalen i bohemkvarteret Observatory har stoppats för att inte stjäla uppmärksamhet från lottningen. De kapstadsbor som inte är intresserade ska uppenbarligen inte kunna roa sig på annat sätt.
En annan absurditet är att FIFA anser sig ha ensamrätt på kombinationen ”fotboll” och ”2010”, något som visade sig när en lokal konfektyrfabrikant förbjöds att tillverka runda klubbor med årtalet på pappret. Och den som reser hela vägen till Sydafrika för att bekanta sig med södra Afrikas världsberömda ölsorter (Windhoek, Castle, Jack Black), får söka dem utanför VM-arrangemangen, eftersom FIFA har sålt ölmonopolet till amerikanska Budweiser.
Bilden FIFA skapar av sig själv genom detta beteende är föga smickrande. Jag ser en korsning av en svärm gräshoppor som drar från land till land för att berika sig själva och boulepolarna, och ett litet barn som geggar med maten och vrålar så fort någon annan försöker föra en konversation runt middagsbordet. Måtte Sydafrikas tålamod räcka.
Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2009
_______________________________________
Fotnoter:
- För mer FIFA-kritik, se journalisten Andrew Jennings hemsida Transparency in sport
- Lottningen sänds i SVT24 kl 18:30 - 19:30
torsdag 3 december 2009
"Soccernomics" sticker hål på VM-myter
av TOR BILLGREN
Precis innan den viktiga VM-lottningen, som äger rum i Kapstaden i morgon uppmärksammar Cape Times boken Soccernomics, skriven av ekonomiprofessorn Stefan Szymanski och sportjournalisten Simon Kuper.
Boken sticker hål på ett antal myter om sambanden mellan fotboll, pengar och tunga turneringar, och författarna varnar Sydafrika att inte skruva upp förväntningarna på ekonomisk blomstring i samband med VM alltför mycket. "The next World Cup will not be an airplane dropping dollars on South Africa", skriver de. Cape Times citerar en intervju med Szymanski:
– The problem for South Africa is that it had to spend quite a lot to build stadiums.
– Germany could afford this and it had stadiums anyway. But South Africa is a nation that can ill afford to fritter awa a few billions on white elephants.
Författarna understryker att de inte vill förstöra magin kring fotbollen. Men att de vill förstå mönstren bakom de ekonomiska effekterna, eftersom de inte är slumpmässiga.
Boken sticker hål på ett antal myter om sambanden mellan fotboll, pengar och tunga turneringar, och författarna varnar Sydafrika att inte skruva upp förväntningarna på ekonomisk blomstring i samband med VM alltför mycket. "The next World Cup will not be an airplane dropping dollars on South Africa", skriver de. Cape Times citerar en intervju med Szymanski:
– The problem for South Africa is that it had to spend quite a lot to build stadiums.
– Germany could afford this and it had stadiums anyway. But South Africa is a nation that can ill afford to fritter awa a few billions on white elephants.
Författarna understryker att de inte vill förstöra magin kring fotbollen. Men att de vill förstå mönstren bakom de ekonomiska effekterna, eftersom de inte är slumpmässiga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
